Annons

Annons

Ann fick nya lungor: Många sjuka väntar på organ förgäves

Ann Mellblom är tacksam för sina nya lungor. Men också förbannad. Hon tycker att det tar för lång tid att öka antalet organdonationer.

 

Ann Mellblom ute med sin hund.

Ann drabbades av svår KOL och var beroende av syrgas. Hon klarade sig tack vare nya lungor.

Ann, 61 år, på Tjörn, är ovanligt rak och rättfram, en stark kvinna som till och med som svårt sjuk haft kraft att kämpa för sitt liv.

– Det är en av förklaringarna till att jag fortfarande lever, säger hon, som bland annat arbetat till sjöss.

Annons

Rökt har hon gjort. Högst måttligt, hävdar hon själv, på den tiden då cigarettpaketen inte var försedda med varningstext.

– Jag rökte mentolcigaretter. ”Röker man sådana är man ju inte ens beroende”, sa många storrökare till mig.

Gilla Året Runt på Facebook

Anns pappa rökte också.

– Jag slutade när pappa fick diagnosen KOL, kroniskt obstruktiv lungsjukdom.

Vägde bara 49 kilo

Anns pappa dog 1997. Hans sista tio år var mardrömslika. Och åtta år efter pappans bortgång började Anns ork att sina.

– Vågen visade 49 kilo, jag var mager som en skrika. Jag orkade inte ens ta mig upp på hästryggen, det som jag så länge levt för. Då förstod jag att det var riktigt illa.

Ann lyckades via sin vårdcentral få en remiss till lungröntgen på sjukhuset i Kungälv. ”Vi hör av oss om det visar sig vara något fel på dina lungor”, löd beskedet sedan lungorna hade röntgats.

När det gått två år utan att Ann hört ett pip insisterade hon på en ny lungröntgen. Efter det dröjde det inte länge förrän hon fick det tuffa läkarbeskedet: Jodå, hon hade KOL precis som hennes pappa haft.

– Det visade sig att de första röntgenplåtarna kommit på avvägar. Det är oklart om någon ens hann titta på dem innan de försvann.

När Ann blev sjuk skaffade hon sig Yorkshire-terriern Millie, det lilla yrvädret som hon numera presenterar som sin personliga tränare.

Dagliga promenader gjorde dem båda gott. Men det bromsade inte sjukdomsutvecklingen. Först fick Ann ta till syrgas om nätterna, sedan dygnet runt.

– Jag fick en stor apparat som stod här i köket med tio meter slang. För att sedan kunna röra mig ute bekostade jag själv en bärbar liten syrgasapparat. Med den lyckades jag till och med hälsa på goda vänner i Norge.

Samtidigt läste Ann på om förutsättningarna för att få nya lungor. Sedan bad hon sin hus­läkare att han skulle skriva en remiss till transplantations­enheten på Sahlgrens­ka universitetssjukhuset. ”Så kan jag väl inte göra”, sa han. ”Det kan du visst det, jag kan till och med skriva en remiss själv, men det är bättre om du gör det”, svarade Ann.

Lungor som läderlappar

På Sahlgrenska fick Ann genomgå ett stort antal provtagningar och tester. Samtidigt tränade hon på gym för att öka sina förutsättningar att överleva en så pass tuff operation. Och efter något år blev hon godkänd och uppsatt på väntelistan för nya lungor.

– Min 29-årige son Victor bor i Malmö, men min 84-åriga mamma bor bara några hus härifrån, berättar Ann, som levt singelliv sedan hon blev sjuk. Mamma lovade att komma hit och ta hand om Millie den dag det behövdes. Nu blev det mitt i natten, men mamma ställde upp ändå.

Redan efter fem veckor ringde koordinatorn från sjukhuset och berättade att Anns nya lungor nu hade kommit. Det var klockan 03.11 den 17 november 2015. ”Ambulansen är på väg, men ta det lugnt, det räcker med att du är här vid 6-snåret”, sa koordinatorn.

Ann ringde sin mamma. Hon var snabbt på plats i Anns Skärhamns-lya. Bara 15 minuter senare anlände ambulansen med påslaget blåljus.

– Mamma darrade som ett asplöv men frågade ändå om ambulanspersonalen ville ha en kopp te. De tittade på henne som om hon inte var riktigt klok. ”Det här är ett prio 1-larm”, sa de. De var nästan lika skärrade som mamma. Själv var jag kolugn. Äntligen! tänkte jag förväntansfullt.

Sonen Victor underrättades inte förrän operationen var klar och man visste att allt gått bra. Ann ville inte oroa honom i onödan.

– När sjuksköterskorna satte på mig en mask och pressade ner luft i mina nya lungor för att få igång dem fick jag för mig att jag stod i fören på Titanic. Så omtöcknad var jag. Men det var en härlig känsla att stå där intill Leonardo DiCaprio!

Ann skrattar gott. Tre veckor efter operationen var hon hemma igen. Hon njöt i fulla drag av hur lätt hon tog sig ur sängen. Det som hon tidigare fått ta i tre etapper kunde hon plötsligt göra i ett svep – utan syrgas.

– Och jag njöt av mina dagliga tre kilometer långa promenader med Millie. Sedan dröjde det inte länge förrän jag besteg Skärhamns högsta bergsknalle. Vi talar inte om Kebnekaise, men för mig var det stort!

Anns gamla lungor hade varit i så dåligt skick att de liknats vid två läderlappar.

– Kirurgen sa att jag inte skulle ha hängt med i många månader till med dem. Och att de nya var unga och friska och så stora att han fått ”knö” in dem i mitt bröst. Det får mig att tro att de kom från en man i 30-årsåldern.

– Jag känner stor tacksamhet gentemot den killen för att han tog ställning för organdonation. Han dog inte för min skull. Men hans ställningstagande har gett mig chansen till många goda år med ett par lungor som annars skulle ha ruttnat bort eller bränts!

Ann efter operationen

Att andas ordentligt första gången efter operationen kändes underbart. Foto: Privat

Räddad igen

En lång tid efter transplantationen svävade Ann fram som på små rosa moln. Men i oktober förra året drabbades hon av lunginflammation och avstötningsproblem på en och samma gång.

– Det krävdes en sjukhusvistelse för att jag skulle komma på benen igen. Den fantastiska personalen på Sahlgrenska lyck­ades rädda mig ännu en gång. Det är inte så att jag gått och blivit religiös, men glad och tacksam är jag. Och heligt förbannad.

Vill ha en lag

Regeringen utreder hur man kan förenkla organdonationer, men det drar ut på tiden.

– Just nu är det närmare tusen människor som väntar på nya organ. Många av dem kommer att vänta förgäves. Det är en skandal utan dess like!

Anns önskan är att alla svenskar ska ta ställning för eller emot organdonation. Det är enkelt och det finns många olika sätt att göra det. Man kan informera anhöriga men ännu bättre är det att gå in på livsviktigt.se och där fylla i eller beställa hem Social­styrelsens donationskort.

– Allra helst skulle jag vilja ha en lag som säger att alla ger sitt samtycke tills motsatsen har noterats. En sådan lag finns redan i Frankrike. Och i väntan på det vill jag göra alla uppmärksamma på Tobiasregistret, Jonte­­fonden och MOD. Deras arbete är minst sagt livsviktigt.

– Nu har jag nog fått fram det mesta av vad jag vill ha sagt, så nu kan vi dricka kaffe!

Av Mats Å Johansson
Foto: Leif Boström

Organdonationer räddar liv

Den 1 januari 2018 fanns ett behov av 817 organ. Under 2017 har 188 avlidna personer kunnat hjälpa andra svårt sjuka genom att donera sina organ. Samtidigt har 40 personer dött i väntan på en transplantation.
Källa: livsviktigt.se

Tobiasregistret: Svenskt register för blodstamceller (tobiasregistret.se).
Jontefonden: Stiftelse för barn och ungdomar som väntar på eller har genomfört en transplantation, och deras syskon (jontefonden.se).
MOD/Mer organdonation: Organisation som kämpar för alla som står på väntelistan för en organtransplantation i Sverige (merorgandonation.se).

Läs också:

Lungsjuka Amandas, 25, dröm: ”Vill ta ett djupt andetag”

Olivia Westin har fått sex nya organ: ”Tack vare en ängel kan jag leva ett normalt liv”

Så möttes vi: Alla Ulfs hjärtan har bultat för Helene


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…