Annons

Annons

Anna, 45, om bröstcancern: Att dö var aldrig ett alternativ

Anna Hellström, 45, förlorade sin mamma i bröstcancer. När hon själv drabbades av sjukdomen fanns inte döden på världskartan. ”Jag gav aldrig mig själv det alternativet”, säger hon.

Hösten 2013 sitter Anna Hellström och maken Lars i bilen. De åker på E4 mellan Sundsvall och Örnsköldsvik. Ingen har sagt något på en lång stund, båda djupt försjunkna i sina egna tankar.

Annons

– Anna, vi har fått bröstcancer, det här ska vi klara av tillsammans, säger Lars till sist.

Anna Hellström. Bild: Helena Sjögren

Redan när Anna hittade knölen i vänster bröst förstod hon att något inte stod rätt till. Läkarens cancerbesked är därför inte oväntat om än olyckligt.

Gilla Året Runt på Facebook

– Det känns som det är en paus i livet. En ofrivillig paus. Att man är en ofrivillig resenär på cancerresan.

Problemlösaren Anna hade redan kommit en bra bit in i behandlingsplanen. Bröstcancern har blivit ett projekt som hon nu blivit projektledare för mot sin vilja.

När hon och Lars kliver in genom dörren till villan utanför Örnsköldsvik sitter barnen, Ebba, då 12, och Emil, då 14, och väntar på dem.

– Mamma har du cancer? Kommer du att dö nu precis som mormor?

Valde att sjukskriva sig helt

Drygt tio år tidigare hade Annas mamma drabbats av samma sjukdom.

– Hon var sjuksköterska och kände mycket väl till vad som hände i hennes kropp. Hon behöll det mesta inom sig och ville inte att det skulle synas. Vi hade ingen riktig koll på hennes resa, antagligen ville hon inte oroa oss, säger Anna.

Att bröstcancer fanns i släkten gjorde att Anna varit extra noggrann med att undersöka sina egna bröst. Färgad av sina erfarenheter av att stå hjälplöst bredvid valde hon också att hantera sjukdomen på ett annat sätt.

För Anna blev det viktigt att inkludera de närmaste. Lars följde med henne på undersökning och behandlingar. Dottern hjälpte till hos perukmakaren. Svägerskan Pia blev också ett stort stöd.

– Hon frågade bara: ”Får jag vara med på din resa?” Hennes syster dog i bröstcancer och hennes mamma har bröstcancer. Hon och många andra vänner har varit ett fantastiskt stöd.

Sundsvalls sjukhus. Bild: Eva Coos Berglund

För att kunna fokusera hundra procent på behandlingen valde Anna att sjukskriva sig helt.

Precis som med vilket projekt som helst satte hon upp delmål att bocka av längs vägen. Hon skapade också tydliga rutiner för sig själv för att skapa struktur.

Varje morgon fyllde hon en 1,5 liters pet-flaska med vatten. När dagen var slut skulle den vara tom. Hon hade också bestämda tider för mat och medicin. Dessutom försökte hon gå en promenad varje dag.

– Jag var glad om jag bara kunde gå till brevlådan, säger hon.

Satte upp en lapp på spegeln

Mot slutet av behandlingen fick hon allt ondare i lederna och naglarna lossnade. Smärtan gjorde att hon knappt klarade av att trycka ut Alvedon ur förpackningen.

– När jag skulle knyta skorna rann tårarna för att det gjorde så ont. Men då hade jag ett mantra i huvudet att jag skulle må bättre.

Behandlingarna påverkade även hennes yttre. När hon började tappa det långa blonda håret lät hon dottern klippa ner det till en page. Men när tussarna blev allt fler och större lät hon raka bort det helt.

– Att tappa håret var egentligen inte någonting. Men när jag däremot tappade ögonbrynen och ögonfransarna tappade jag min identitet. Det kändes som den kropp, som jag investerat så mycket i, plötsligt motarbetade mig, säger hon.

Dottern Ebba klipper av Annas hår. Bild: Privat

Det blev också uppenbart för henne hur mycket hennes yttre definierade henne som person. Plötsligt kände bekanta inte igen henne längre.

– Det var jobbigt. Jag ville ju identifiera mig som den Anna jag fortfarande kände mig som inombords. Så där fick självförtroendet sig en törn, säger hon.

För att peppa sig själv satte hon upp en lapp på badrumsspegeln: ”Hej, här står jag och duger precis som jag är.”

– Jag kände mig som en krigsveteran med ett stort ärr över ena bröstet. Men den där lappen blev en lite positiv affirmation som jag hade nytta av. Men rent krasst vill jag aldrig uppleva det där igen.

Redan när Anna tog bort det vänstra bröstet ville hon att kirurgen skulle ta bort även det högra. Senare har hon också opererat bort livmodern och äggstockarna för att undvika att få cancer även där.

– Det var inget svårt beslut att ta.

Var aldrig rädd för att dö

Hon var också helt säker på att hon ville göra en bröstrekonstruktion – om det var möjligt.

– Dels för att behålla min kvinnlighet, dels för att inte bli påmind om det – för läkningens skull.

I efterhand säger hon sig ha svårt att komma ihåg exakt hur tuffa behandlingarna var. Förmodligen handlar det om ren självbevarelsedrift. Men under cellgiftsbehandlingen blev mörkret extra tydligt.

– Då kände jag att jag inte ville ha sex. Jag hade inte några känslor alls, varken bra eller dåliga. Det var nog det jobbigaste.

Anna under sin första cytostatikabehandling. Bild: Privat

Varje morgon innan Lars åkte till jobbet försökte han skaka liv i henne och kontrollera att hon andades.

– Han sa det: ”Det var en rädsla varje morgon om du skulle leva eller inte.”

Men själv var hon aldrig rädd för att dö.

– Det har inte ens funnits på världskartan. Sedan är det kanske naivt. Men jag har aldrig gett mig själv det alternativet.

Men under sjukdomen brottades hon också med känslan av att vara andra till last. Anna var bara 6 år när hennes pappa förolyckades. Sedan unga år har hon varit van att ta ansvar och se till att alla i hennes omgivning har det bra.

– Jag är van att sätta mig själv i andra hand. Men under de här loppen har jag känt mig som en belastning för min omgivning. Att det hade varit enklare för dem om de inte behövt bry sig om mig. En väldigt destruktiv känsla. Jag sa till Lars att det var jobbigt att inte tillföra något. Då sa han bara: ”Man måste inte alltid tillföra något.”

Fått träna på att säga nej

Relationen till Lars har också växt.

– Att lova varandra i nöd och lust är en sak, men nu har det verkligen fått en mening. Tryggheten att veta att man finns där för varandra när det är som tyngst gör att man får en djupare kärlek. Man vet inte hur folk reagerar under motgångar och sorg, men det vet vi.

I början av behandlingen var Annas vision att bli samma Anna som tidigare. Det är det inte längre. Hon märker att hon inte har samma ork som förr. Schemat måste vara mer noga avvägt. Flera aktiviteter varje kväll är inte längre möjligt. Hon har fått träna på att säga nej, och det är något hon fortfarande jobbar med.

– Jag är kanske lite mer sliten och trött än jag var tidigare, men jag är också mer förnöjsam och harmonisk. Sedan kan det vara väldigt svårt att säga nej till barnen, eftersom det känns som jag har missat så mycket under de här åren.

Men hon säger också att hon har blivit mer fåfäng efter sjukdomen.

– Plötsligt är det roligt att få göra i ordning håret och att få måla mascara för första gången när ögonfransarna växt ut igen. Jag klär ofta upp mig i klänning och högklackat för det känns mycket roligare. Livet är en fest, säger hon.

Anna när hon fått tillbaka sina ögonbryn och ögonfransar. Bild: Privat

Fyra år och nio operationer senare är Anna är ännu inte fri. Hon vet att risken för återfall är högre under de fem första åren.

I oktober ska hon åka på sin årliga kontroll. Under hösten ska hon också utbilda sig till stödperson för att kunna hjälpa andra i liknande situation.

– Jag vet att resan inte är slut, men man lär sig att leva med den. Jag kan bara hoppas att vi gjort bort det här nu och inte behöver uppleva det igen. Nu vill jag skörda lite, nu vill jag energiboosta.

Text: Helena Sjögren

Läs mer: Bröstcancer – så förändrade sjukdomen våra liv

Låt en kvinna vinna – Köp lotten här

Klicka här och prenumerera direkt!

Prenumerera på Älska Livet-lotten med chans att vinna 1 000 000 kronor samtidigt som du är med och stödjer Bröstcancerfonden och de drabbade kvinnorna varje månad.


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…