Annons

Annons

Anna, 73: ”Jag har inte fått en kram på 10 år”

Efter skilsmässor 
och barn som
 flyttat långt borta
 är tv:n nu Annas 
enda sällskap.
 Hon gråter varje 
dag och skräcken 
är att en dag dö ensam i lägenheten,
 utan att någon
 märker det.

Bilden är arrangerad och föreställer inte Anna.

Anna, 73, tar emot i sin trevliga lägenhet och bjuder på en kopp kaffe vid köksbordet. Hon är snyggt klädd och utstrålar mänsklig värme.
Men som många andra lever hon ett mycket ensamt liv.
Båda hennes äktenskap slutade i skilsmässa, och de
gemensamma vännerna försvann med männen.
– Jag har två barn, flera barnbarn och barnbarnsbarn. Men jag träffar dem aldrig. Jo, min dotter som bor utomlands brukar komma en gång om året. Men barnbarnen pratar inte svenska så det blir svårt att kommunicera. Det andra barnet hör jag aldrig något från. Jag längtar ständigt efter mina kära, säger hon.
– Jag önskar att jag kunde säga som jag har det till mina barn, men då får de bara dåligt samvete.
Varje morgon vaknar Anna med en förfärlig ångest, som dämpas då hon sätter på tv:n. Tv-serierna har blivit som vänner och hon ser fram emot nya avsnitt.
– Tv:n skingrar min oro. Tv:n och mina rutiner gör att varje dag är den andra lik. Jag ser på tv fram till tolv, och efter att jag lagat och ätit lunch sover jag middag i två timmar. Sedan går jag kanske ut och handlar, sätter mig vid datorn, löser korsord eller lyssnar på ljudböcker.
– Så är det middag och sedan är det tv igen innan jag lägger mig för natten. Det är samma ritualer varje dag, de ger mig ett slags trygghet.

Nästan som social fobi

Anna berättar att hon under
dagen också har delmål.
– Om jag diskar till exempel så får jag ta en kopp kaffe efter det och så får jag lösa korsord. Genom mina rutiner blir dagarna aldrig långsamma, tiden går väldigt fort tycker jag.
Ibland har Anna svårt för att ta sig utanför dörren och får tvinga sig ut efter en vecka.
– Det blir nästan som social fobi.
Hon skäms över att hon är ensam och för att hon tror att de som får veta hur hon har det känner sig tvungna att ta hand om henne.
– Jag är alltid ensam när jag går till affären eller på promenad. Det känns så skamligt, som om det stod ”ensam” stämplat i pannan.
Ensamheten har hon släpat som en tung koffert genom
livet. Hon var ensambarn och saknade att ha syskon.
– Jag känner en lika existentiell ensamhet som när jag var liten.
– Förr var jag social och ganska utåtriktad. Men jag har tappat tilliten till människor och ofta känt mig så sviken. Någon riktigt god självkänsla har jag väl aldrig haft, men nu är den urdålig. Jag har blivit 
så blyg och känner mig så osäker inför att ta kontakt med folk. Jag har ingen lust, helt enkelt; jag har nog blivit lite likgiltig.

Levde i symbios med mannen

Under långa perioder av sitt liv har hon levt med en man, haft stort umgänge och ett hektiskt yrkesliv.
– Jag har alltid varit livrädd för att bli ensam så därför har jag stått ut med en del i äktenskapen, levt i symbios med min make och inte lämnat honom. Men för elva år sedan lämnade jag mitt samboförhållande, och det som hände är att jag verkligen blev precis så ensam som jag fruktat för.
Somrarna är den värsta årstiden, berättar hon.
– Då är det helt fruktansvärt höga krav på utseende, gemenskap och på att man ska vara så glad. För att slippa håller jag mig inne hela sommaren. Det känns sorgligt.
Likaså fruktar hon inför storhelger som midsommar och jul.
– Det bli så påtagligt att man är ensam då när alla firar med några andra, säger hon och torkar en tår. Men till påsken kommer min dotter ibland,
säger hon och skiner upp.
Hon har en väninna som hon umgås en del med. Väninnan har nära kontakt med sina barn och barnbarn, har en särbo och ett härligt sommarställe.
– Hon har allt som jag skulle vilja ha. Hon bjuder mig till landstället ibland, vi har varit iväg på en del kulturgrejer och ibland går vi hem till henne och äter. Varje helg ringer hon mig, men jag ringer inte för jag vill inte störa. En gång i veckan ringer min dotter från utlandet, annars är telefonen tyst. Jag har ingen som jag kan ringa upp för att prata bort en stund.
En trevlig sak som följer med väninnan är att Anna
passar hennes hund ibland.
– Det är så roligt, jag älskar hundar men vill inte ha någon egen, för då känner jag mig
inte fri.
Annas barn bjöd henne på konsert och middag på restaurang. Men de följde inte med själva.
– Vem skulle jag gå med? Det finns ingen som skulle kunna följa med, min enda väninna har ju fullt upp. Att gå själv är inte att tänka på. Jag skulle känna mig så uttittad, som om det var något fel på mig, udda och ensam. Nej tack, det utsätter jag mig inte för. Jag har eller aldrig varit ensam på bio eller kondis av samma anledning. Vad ska folk tro?

Gråter varje dag

Anna hade flera väninnor förr, men de var lika ensamma som hon och hon upplevde att det blev lite enahanda när de bara sög i sig av henne och inte gav tillbaka.
– De var riktiga energitjuvar så jag avbröt vår vänskap. Jag har svårt för att umgås med ytliga människor, jag vill ha kvalitet.
En gång försökte hon kontakta en gammal arbetskamrat.
– Hon sa att hon är jättedålig på att höra av sig, så jag fortsatte att ringa några gånger. Men till slut tröttnade jag. Vid sista samtalet sa hon att vi verkligen måste hålla kontakten och på den vägen är det.
Varje dag gråter Anna över sin situation.
– Ännu mer ledsen blir jag när hör hur andra går på familjemiddagar och ägnar tid åt
sina barn och barnbarn. Det är så tomt!
Anna är rädd för döden och hennes läkare har varit orolig för att hon ska ta sitt liv.
– Det skulle aldrig hända eftersom jag är så skräckslagen inför döden. Jag har en ständig klump i magen över att jag kommer att bli en sådan som man kan läsa om i pressen: en som legat död ensam i en vecka.
Hon längtar efter att vara en naturlig del i ett sammanhang, att få känna värme från andra människor.
– Det är tio år sedan jag fick en kram, avslutar hon.

Annons

Text: Kicki Bärsjö
Foto: IBL

Läs också:

Därför behöver vi vänner

Ensamhet är en folksjukdom

Marianne Mörck: ”Jag har levt ensam i 13 år – och älskar det”


2 kommentarer

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…