Annons

Annons

Linda: ”Min diagnos gjorde livet lättare”

Jag mobbades som barn för att jag var konstig. Men det var först när min man reagerade på mina plötsliga vredesutbrott som jag sökte hjälp. Nu vet jag att jag har Aspergers syndrom och äntligen får jag hjälp att förstå mig själv.

diagnos

Bilden är arrangerad. Bild: Shutterstock

Jag blev ihop med min sambo Jojje för 10 år sedan och vi skaffade en son, Ludde, som har hunnit bli 8 år. Vi hade det bra tillsammans, men jag hade ett problem. Jag missförstod ofta Jojje och det gjorde mig aggressiv. Jojje beskrev det som att det var som att ”gå på ett minfält” hemma. Helt plötsligt kunde jag explodera när han sa något.
För fem år sedan fick Jojje nog av det och han bad mig söka hjälp, vilket jag gjorde. Jag gick till vårdcentralen, och eftersom jag vid det laget även hade börjat  skada mig själv så fick jag en tid hos en kurator. Det var hon som misstänkte att jag hade Aspergers syndrom. Hon kontaktade min läkare som jag tilldelats. Han gav mig medicin mot aggressionerna och satte upp mig på väntelista för utredning.
Jag fick komma på inledande samtal. Läkaren träffade mina föräldrar som fick berätta om min barndom. Jag var ett mobbat barn med mycket tvångstankar som däremot har blivit bättre med åren. Jag hade tidigare utretts i en större stad, men då trodde de att jag led av posttraumatiskt stressyndrom efter att jag utstått misshandel i ett tidigare förhållande.
Den här gången kom de dock fram till att det utan tvekan handlar om Aspergers syndrom. När diagnosen ställdes för knappt fem år sedan visste vare sig Jojje eller jag särskilt mycket. Vi fick tyvärr inte heller någon hjälp att förstå mer. Vi skulle få vänta i flera år på det.

Svårt att läsa mellan raderna

Mitt funktionshinder gör att jag tycker det är svårt eller faktiskt omöjligt att förstå och tolka kroppssignaler och ögonkontakt. Jag tittar människor i ögonen ändå, det har jag fått lära mig. Jag gjorde det inte som barn. Jag tolkar dessutom allting bokstavligt. Det leder till att det blir missförstånd ibland. Numera har jag dock lärt mig vad det handlar om och det är inte alls som förut, inga ”minfält”. Jag klarar inte heller av stress. Därför har jag nu fått hel sjukersättning.
Problemet med stress och rutiner gör sig påmint på morgnarna när jag är ensam med min son. Där håller vi på och utreds för att få rätt sorts familjestöd, anpassat så att det ska hjälpa just mig att hantera familjelivet. Hela familjen har varit på utredningshem och ”observerats” av personalen där.
Jag blir fort trött efter att jag träffat någon, eftersom det är ansträngande för mig att koncentrera mig så på det sociala spelet. Det är skönt att äntligen få hjälp via myndigheterna. Jag har en snäll kontaktperson som jag träffar en gång i veckan, då försöker vi hitta på något kul att göra. Något som jag tycker om, men som är svårt för mig att klara på egen hand. Ofta går vi på loppis. Jag går ut på promenader med min boendestödjare som kommer fyra gånger i veckan och en ledsagare som jag kan använda två gånger i veckan.
Ett väldigt viktig hjälp har varit en stor almanacka med magnetplattor som jag har fått. Jag har så lätt för att glömma bort saker och almanackan är överskådlig.

Känner mig förstådd

Livet har blivit så mycket lättare med diagnos för mig och för min familj sedan jag fick min diagnos. Jag slipper känna obegripliga krav som stressar mig. Det har blivit mycket lättare för mig att få förståelse. Och all den personal som jag har träffat från boendestödet och ledsagningen är så gulliga och snälla !
Mina föräldrar ville inte att jag skulle berätta om mina problem för någon i släkten men det har jag gjort och de har också varit väldigt förstående! Fröken i Luddes klass vet om det. Kort sagt, alla som jag känner. Jag har få vänner men riktiga vänner! Jag litar inte på vem som helst. Mobbningen har gjort mig osäker på mig själv, och om någon ger mig en komplimang eller säger att jag har gjort något bra så vill jag alltid ha en bekräftelse innan jag säger tack.
I höstas började jag och Jojje på en särskild Aspergerkurs som vuxenhabiliteringen håller i. Jag tycker att det har varit väldigt givande och eventuellt får jag fortsätta hos en kurator där efteråt.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

Och när man vänder och vrider på myntet så finns det ju positiva sidor av allt. Det som är positivt med att ha Aspergers syndrom är att jag är envis. Jag har alltid varit envis! Jag ljuger inte heller. Sanningen kommer ju ändå fram. Visst kan jag fälla en vit lögn i bland, men helst inte. Jag är ärlig.
”Linda”

Läs också:

Experten: Därför uppstår mobbning på arbetsplatsen

Charlott, 35, blev mobbad hela skoltiden

Jag kunde inte sluta tänka på att jag var tjock

 


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…