Annons

Annons

En läsare berättar: Min otrygga barndom har satt djupa spår

Det är ingen lätt uppgift att vara förälder, men det är inte heller alltid lätt att vara barn. När jag fick egna barn svor jag på att de inte skulle behöva uppleva den barndom 
jag själv hade haft.

Min barndom var varken bekymmersfri eller trygg. Jag kände mig aldrig älskad eller värdesatt som barn. Men jag trodde att alla hade det som jag. Och att alla hade en mamma som min.

Annons

Jag minns så väl en gång när jag var hemma hos en kompis och lekte och hon plötsligt föll och slog sig. Hon började gråta och hennes mamma kom farande och undrade vad som hade hänt. Jag drog mig skräckslaget undan en bit, livrädd för hur arg hennes mamma skulle bli.

Men hennes mamma blev inte alls arg. Hon tröstade och stöttade sin haltande dotter in i huset så att de kunde lägga om skrubbsåret hon fått på sitt knä. Jag följde tveksamt efter dem. Skulle inte utbrottet komma snart?

Jag kunde inte tro på att hennes mamma inte skulle bli arg för att byxorna hade gått sönder, eller för att hon blev störd av sin dotters gråt i det hon gjorde. Jag förberedde mig för att gå emellan och försvara min vän. Det var så jag var van vid att göra hemifrån.

När min mamma blev arg på min lillebror gick jag alltid emellan och tog emot skäll eller slag. Men den här mamman gjorde inte så. Hon pratade tröstande och uppmuntrande med sin dotter. ”Det går bra, ditt knä blir snart som nytt. Vi sätter bara på ett plåster.” Inte ett ord om att hon förstört sina byxor.

Den händelsen var en uppenbarelse för mig. Var inte alla andra mammor som min? Vad var egentligen normalt? Gradvis började jag förstå att det var min mamma som var annorlunda och inte var vuxen nog att vara förälder. Hennes behov kom alltid före hennes barns. I bästa fall kan man beskriva det som försummelse.

Uppväxten gav mig djupa sår som har varit svåra att läka. Det har kostat att lära sig att älska sig själv som vuxen. Trots smärtsamma minnen som jag aldrig kan glömma har jag fått lära mig att inte fastna i det förflutna, utan försöka leva i nuet.

Då jag själv fick barn bestämde jag mig för att min dotter aldrig skulle tvivla på att hon var älskad. Hon skulle aldrig behöva ta emot oförtjänt kritik eller vara rädd för att säga vad hon tänkte och kände. Och hon skulle aldrig behöva känna sig värdelös eller i vägen.

Jag skulle göra allt för att hon skulle växa upp med en bra självkänsla och att hon skulle förstå sitt eget värde.
Från att hon var liten har jag varje kväll sagt till henne innan hon somnat: ”Du ska alltid komma ihåg att jag älskar dig och att jag tycker att du är den bästa flickan i hela världen.”

Jag har säkert gjort många fel i min uppfostran under årens lopp. Det gör alla föräldrar. Men en sak vet jag med hundra procents säkerhet, och det är att min dotter vet att hon har en mamma som älskar henne utan förbehåll. Om jag inte har gjort mycket annat gott i livet så har jag i alla fall gett mitt barn det jag själv aldrig fick. Och det är jag nöjd med.

/”Annika”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…