Annons

Annons

Brigitte växte upp i andra världskrigets Berlin: Jag frågade om det var vår tur att dö

Tyskfödda Brigitte, 82, har ett speciellt öga för utsatta 
flyktingbarn. Hon 
vet hur det är att leva mitt bland bomber, lämna sin familj och tvingas 
fly helt ensam.

Som barn levde Brigitte Nordberg i Berlin under andra världskriget.

Brigitte Nordberg, 82, i Halmstad, värnar inte bara om sina egna tre barn, åtta barnbarn och snart sju barnbarnsbarn. Många invandrar
familjer i bostadsområdet Kornhill kallar henne ”mamma”. Och det har hänt att de har kommit med mat när hon mått dåligt.

Annons

Brigitte är heller inte den som vänder bort blicken när hon ser behov. Åtskilliga är de utsatta barn som tröstats vid hennes köksbord, som druckit saft och mumsat i sig hennes hembakta bullar.

– Jag ser de mest utsatta på långt håll, säger hon. Jag vet hur de känner sig, för i själ och hjärta är jag också ett flyktingbarn!
Brigitte föddes i Tyskland 1935 och hon tillbringade det mesta av sin barndom i en fyrarumslägenhet i Berlin.

– Min pappa var ingenjör. Han byggde många järnvägsbroar både före, efter och under andra världskriget. Som första barnet i en länge barnlös släkt blev jag oerhört omhuldad som liten. Mitt dockskåp hade elektrisk belysning och det rann vatten när man vred på de små kranarna!

Såg döda grannar

Till familjen hörde också tant Martha, en avlägsen släkting som Brigittes mamma växt upp hos sedan hon som nioåring förlorat båda sina föräldrar i en lungsjukdom.

– Tant Martha var mer av en extramamma än en mormor för mig. Hon var tryggheten i mitt unga liv. Men när bomberna föll över Berlin räckte inte ens tant Martha till.

Natt efter natt tillbringade de i ett skyddsrum. Och om morgnarna såg Brigitte raserade grannhus, döda grannar och lekkamrater.

– Jag blev med tiden alltmer nervös och förtvivlad. Mitt i det känslomässiga kaoset föddes min lillebror Rolf. En son – som pappa så länge hoppats på och drömt om. Fokus förflyttades naturligtvis och så fort flyglarmet gick ifrågasatte jag om det var vår tur att dö nu.

På husläkarens inrådan skickades Brigitte som åttaåring till goda vänner i Wien. Där skulle hon få det lite lugnare, trodde man. Ja, bombanfallen blev färre, men i övrigt blev allt bara värre.

– Jag saknade min kärleksfulla familj. Paret jag bodde hos var väldigt stränga och i den österrikiska skolan blev jag mobbad. Jag pratade ju inte som de andra barnen och betedde mig antagligen inte heller som de.

Hela familjen samlad. Pappa Reinhard (uniformen är inte militär utan tillhör järnvägen) och mamma Elsbeth. Till vänster brodern Rolf, i mammas knä lillasystern Doris och till höger Brigitte själv.

Fick mata krigsskadade

Efter sju månader ordnade Brigittes pappa en hemtransport.

– Jag återvände till Berlin med ett tåg fyllt med krigsskadade. Det var så många ombord på tåget så de fick lyfta in mig genom ett fönster. Och jag hade knappt hunnit sätta mig förrän en sköterska från Röda korset frågade om jag kunde hjälpa till att mata de lemlästade och i många fall också blinda soldaterna. Naturligtvis ställde jag upp.

Flera dog under den resan. De lades i säckar som bands fast på utsidan av tåget.

– På Berlins centralstation var det kaos. Jag hann undra hur pappa skulle hitta mig där. Då hörde jag hans röst i en megafon. ”Gitte, tant Martha och jag väntar på dig här på perrong nummer 7!” Åh, vad glad och lycklig jag var över att återse dem!

Vid det laget hade familjen också utökats med Brigittes lillasyster Doris.

– 1944 såg pappa till så att tant Martha, mamma, mina syskon och jag blev evakuerade till det tyskockuperade Litauen. Det var lite lugnare där, men så tvingade ryssarna oss till reträtt.

– Vi återvände då till Berlin som i krigets slutskede var nästan fullständigt sönderbombat. Att vi överlevde kriget, allihop, var nog mycket pappas förtjänst. Han var skärpt och hade god organisationsförmåga.

I krigets slutskede lämnade Brigittes familj Berlin med några av pappans underordnade och ett tiotal ryska krigsfångar.

– Vi flydde med ett så kallat reparationståg. Men vi kom inte långt förrän tågsetets tre sista vagnar sprängdes i luften. Som väl var befann sig inga människor där just då.

– Min stackars farmor läste i tidningen att tåget sprängts och att alla ombord dött. När pappa långt senare ringde på hennes dörr trodde hon att hon såg ett spöke mitt på ljusan dag. I vardagsrummet hade hon gjort ett altare, med våra fotografier, sorgband och blommor.

Brigitte minns hur de regelbundet blev beskjutna av sovjetiska attackplan.

– Då tog vi skydd under tåget, bakom de stora tåghjulen. Många plan kom så nära att vi kunde se flygarnas iskalla ögon. Ra-ta-ta-ta … Det var som om de lekte katt och råtta med oss.

För de ryska krigsfångarna blev anspänningen till slut för stor. De fruktade att de skulle bli tagna av sina landsmän som vid det laget betraktade dem som desertörer.

– Ivan, den som stod min familj närmast, bad en dag att få låna pappas pistol. Med stort allvar överlämnade han sitt tjänstevapen och sin ammunition. Han förstod vad Ivan tänkte göra.

– Sedan gick Ivan och hans män iväg till en närliggande skogsdunge. Vi hörde det ena skottet efter det andra. När det var tyst gick pappa och ett par män dit och täckte över kropparna med trädgrenar och lövruskor. Det fanns inte tid att ge dem en anständig begravning.

Brigitte gifte sig med Lars-Erik i Domkyrkan 
i Göteborg 1955.

Tvingades stjäla mat

Resan fortsatte. I kokvagnen förde tant Martha befälet.

– Ofta svalt vi. Vi tvingades stjäla potatis och kålrötter för att överleva. Det dröjde många år innan jag kunde förmå mig att äta rotmos efter det.

I två år levde familjen ombord på tåget. Brigittes barnbarn Tim, nu 25 år, har många gånger uppmanat sin mormor att skriva ner sin barndomsberättelse. Det har hon nu äntligen fått gjort. Hon kallar skriften Ingen såg mina tårar.

– Jag skrev alltihop under sju sömnlösa nätter. Flera av de svåraste och mest förödmjukande upplevelserna censurerade jag. Men det lilla jag skrev har gjort många tårögda.

Brigitte utbildade sig till barnsköterska och gjorde sin praktik i Sverige. Och här blev hon kvar.

På Hotell Skälderviken korades hon en ljum sommarkväll till ”Bruna bönan” i den lokala skönhetstävlingen. Idrottaren och artisten Cacka Israelsson stod för prisutdelningen och sedan bjöd den då så lovande tennisspelaren Lars-Erik Nordberg upp till dans.

– Lars-Erik brukade aldrig dansa mer än en dans med någon, men han och jag dansade hela kvällen, ler Brigitte.

Den 22 oktober 1955 stod bröllopet i Domkyrkan i Göteborg. Det var ett lyckligt äktenskap, ända tills Lars-Erik dog i sviterna efter en hjärnblödning, fem dagar före julafton 2012.

– Vi såg nästan alla HBK:s matcher under den tioårsperiod som vårt sladdbarn Björn var målvakt i HBK, säger Brigitte och tillägger: Mitt liv har långtifrån enbart varit jämmer och elände!

Med stolthet och värme berättar hon om sina närmaste. Och inflikar att tant Martha med jämna mellanrum belönas med en tacksamhetens tanke.

– Tant Martha blev över 100 år och bodde hos mina föräldrar i närheten av Hamburg tills hon var 95. Hon tvättade sig i parterre, som hon sa. Pappa brukade ringa mig när han inte tyckte att det räckte.

– Det kunde gå tre månader utan att vi träffades. Men det tyckte tant Martha mot slutet var lite väl ofta, trots att hon inte ville ta sig ur badkaret när hon väl kommit i. Så fort hon såg mig utbrast hon förfärat: ”Ska jag verkligen behöva bada – nu igen?!?”

Brigittes älskade tant Martha 
som var som 
en extramamma till Brigitte under hela sin livstid.

Läs också: Elisabet Höglund: Nu vågar jag berätta att min pappa var nazist

Text: Mats Å Johansson 

Foto: Leif Boström


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…