Annons

Annons

Camilla, 48: Jag hällde alkohol över alla svåra känslor

En dag för tio år sedan vaknade Camilla, 48, på sin soffa och insåg att hon var tvungen att sluta dricka alkohol.

– Jag var rädd för allt. Att sluta dricka var inget val, det var en nödvändighet, säger hon idag.

Annons

Alkoholism var inget okänt för Camilla Kuylenstierna, båda hennes föräldrar var gravt alkoholiserade och hon växte upp i en miljö av våld, fylleslag och med en inkopplad socialtjänst som egentligen inte gjorde något. När hon var fjorton år brann hennes mamma inne efter att ha somnat med en cigarett i soffan.

– Jag packade ner alla svåra känslor i bröstet och hällde alkohol över dem. Jag tog inte tag i någonting, jag bara fortsatte framåt, säger Camilla.

Jobbet tog henne till USA och till Indien och hon klättrade stadigt uppåt på karriärstegen samtidigt som hennes drickande eskalerade i rasande takt. Till slut reagerade hennes chefer och ställde ultimatum, men inte ens det hjälpte. Men det gjorde ändå att hon långsamt började inse att hon var tvungen att sluta.

– Många tror att om du bara satt korken i flaskan så är allt klart, men det är då det stora arbetet börjar. Det finns de som går in i andra beroenden bara för att hålla känslorna borta men jag valde att gå ner i kolkällaren och ta tag i alla svåra saker jag gått igenom, säger Camilla.

Är du orolig att du dricker för mycket? Eller oroar du dig för någon i din närhet? Här är tecknen!

Hon började titta på sitt eget liv, på mammans död, på vännerna som tragiskt hade gått bort i tsunamin, ja på alla de fruktansvärt svåra och sorgliga händelserna i sitt liv – och hon tog sig igenom rädslan för att känna.

– Det går bara om man jobbar väldigt mycket med sig själv. De som går över till ett annat beroende som träning, jobb, sex etc. har fortfarande såret kvar i själen efter alla de svåra upplevelserna och då blir man aldrig fri. Det gäller att bli kvitt det där och försöka leva ett bra liv istället, säger Camilla.

Hon började gå på 12-stegsmöten hos Anonyma Alkoholister, ett varje dag i nittio dagar var första målet. Oavsett var hon var i världen så letade hon upp ett möte och berättade sin historia. Och för varje gång så lossnade lite mer. När hon var hemma och ville få tiden att gå så stickade hon. Inte för att hon kunde sticka, utan för att hålla huvudet lugnt och händerna igång. Halsdukar blev det, många och långa.

– Det gäller att hålla sig sysselsatt. Den vanliga Camilla hade kommit hem, öppnat en öl och sedan fortsatt att dricka men nu var jag tvungen att göra något annat

– Jag tycker nästan synd om dem som inte får göra en sådan här personlig resa. Jag hade ett synligt missbruk som gjorde att jag var tvungen att ta tag i alla mina svåra känslor, men det finns de som har lika mycket att bära på men där det inte syns lika tydligt. De som aldrig tar tag i det för att hos dem är deras symtom mer diffusa och då hittar de aldrig nyckeln som gör att de också kan leva ett bra liv, säger Camilla.

Det bra livet idag innebär ett roligt jobb, egen firma där hon hjälper familjer med missbruk och också en liten pojke som Camilla och hennes sambo är resursföräldrar till.

– Ja, jag som aldrig kunde få några egna barn får vara med och uppleva Leos en liten krabats uppväxt. Mitt missbruk var ett flyktbeteende på grund av stora känslomässiga fel. Nu när jag lagat det felet behöver jag inte fly längre, säger Camilla.

Av Jessika Devert Foto Jessica Lund, Shutterstock

LÄS OCKSÅ: 5 tecken på att du dricker för mycket


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…