Annons

Annons

Christoffer blev jagad över spåret: Tåget kapade mina ben och en arm

Campingen med kompisarna slutade i en mardröm för Christoffer Lindhe. Att han två år 
senare skulle tävla 
i handikapp-OS var det ingen som trodde. Nu har han nyligen blivit pappa och arbetar med utveckling av 
rörliga proteser.

Det var en ovanligt kall sommarnatt 2006. Christoffer Lindhe var 17 år.

Efter sommarlovet skulle han släppa fokus på tävlingssimningen som han ägnat sig åt sedan han var liten. Det fanns ju annat i livet: tjejer, kompisar och skolan. Han jobbade på ett ostföretag och såg fram emot helgen. Några bilintresserade kompisar skulle åka till Wheels and wings, ett 
motorevent i Varberg, och de frågade om han ville följa med. Men Christoffers pappa sa nej.

Annons

– Jag kände mig vuxen nog att bestämma själv och beslöt mig för att åka ändå, berättar Christoffer, 
i dag 28 år.

Han hade en rolig kväll men blev trött efter att ha börjat jobbet tidigt samma morgon.

– Mina kompisar tyckte det var för tidigt att avsluta, men erbjöd sig att följa med till tältet. Men jag tyckte inte att det behövdes och gick själv, säger Christoffer.

Strax därefter upplevde han att tre killar följde efter honom. Det kändes obehagligt och han började springa. Det är hans sista minne från den natten.

Någonstans där i mörkret hade han sneddat över ett järnvägsområde, snubblat och ramlat, och slagit i huvudet så att pannbenet krossades.

Samtidigt var ett godståg på väg över rälsen. Samma räls som Christoffer låg på. Tåget körde lugnt eftersom det var dålig sikt, men när föraren såg en kropp på spåret var det ändå för sent för att hinna stanna.

– Båda mina ben amputerades vid låren. Det enda som räddade livet på mig var att min kropp var kall i kylan och det mesta av blodet hade dragits mot hjärtat och hjärnan. Det gjorde att jag inte förlorade så mycket blod som jag annars hade gjort, säger Christoffer.

Historien 
om Christoffer 
Lindhe som blev 
framgångsrik 
tävlingssimmare 
efter olyckan har 
berört många.

Trodde att 
han var död

I kraschen fastnade också hans jeans i tåget och hans kropp kastades in mot rälsen igen och hans vänstra arm amputerades.

– Föraren larmade direkt trots att han var chockad. Poliserna som kom dit och hittade mig trodde inte att jag skulle klara mig. Först tog de faktiskt för givet att jag redan var död. Det var ingen vacker syn, har jag fått höra, berättar Christoffer.

Än en gång hade han tur mitt i allt. Hans amputerade kroppsdelar var helt kapade och därmed slutade kroppen att pumpa ut blod.

– Jag borde kanske inte ha överlevt, reflekterar han.

Han fördes först till Varbergs sjukhus och sedan till Sahlgrenska i Göteborg. I flera dygn var det kritiskt. Det var svårt att stoppa alla blödningar och han fick sårfeber.

– När jag vaknade upp två veckor senare förstod jag först inte vad som hänt. Det var som en obehaglig mardröm, berättar Christoffer.

Till slut insåg han ändå vidden av sina skador, och trodde att livet var över.

– Det kändes totalt mörkt. Vad skulle jag ha för framtid? Jag hade ont både av såren och av mina fantomsmärtor.

Men en dag tog hans pappa med sig en film som handlade om Cameron, en kille i USA med liknande amputationer och han kunde springa, åka skidor, köra bil och leva ett aktivt liv.

– Efter det insåg jag att allt är möjligt även för mig. Det var en total vändning. Det skulle bli en lång väg, men det skulle gå, säger Christoffer.

Nu blev han den pådrivande och fick tjata sig in på rehab.

– Jag hoppades på snabba resultat, men det tog tid. Balansen fungerade inte som innan, bara att sitta var komplicerat och att gå med proteser var både smärtsamt och svårt väldigt länge, förklarar han.

Men under tiden kunde han följa de framsteg som Cameron i USA gjorde. och det sporrade honom att kämpa vidare.

Efter sex månader blev Christoffer utskriven från sjukhuset. Han återvände till skolan och lyckades ta studenten med sin gamla klass.

– Många var osäkra inför mig. Då kom jag på taktiken att alltid ta första kontakten. Jag pratade med alla, hejade på alla. Då blev det bättre.

Tävlade i Paralympics

Tack vare att han varit tävlingssimmare kände han sig trygg med vatten och han testade hur det skulle gå att simma.

– Det kändes bra direkt och jag klarade snabbt alla fyra simsätten.

Christoffer inriktade sig på att ta sig till Paralympics och två år efter olyckan var han en i truppen som kämpade i Peking, trots att ingen egentligen trott på honom.

– Det blev två fjärdeplatser, men det häftigaste var upplevelsen. Det var fullsatt hela tiden, berättar Christoffer.

Fyra år senare tog han sig till Paralympics i London. Under den tiden fram till dess utbildade han sig till ingenjör, flyttade hemifrån och mottog både Sports-pegelpriset och priset som Årets kämpe på Svenska hjältarsgalan.

I dag tävlingssimmar han inte längre. Allt fokus ligger på det egna företaget och familjen med sambon Martina i Halmstad.

– Vi har en liten dotter, Ellie, på ett år. Det är ett helt nytt liv, säger Christoffer.

Under EM 
i Berlin 2011 tog Christoffer (till höger) bronsmedalj.

Skapade egen protes

Under åren har han haft sina motgångar med svåra infektioner, och det var nära att han inte kom till London.

Efteråt kände han att det fick vara nog. I stället tog han tag i en idé som successivt vuxit fram. Han satt ju på kunskap om hur det var att leva med protes. Inte alltid positiv kunskap. Fotdelen var stel och omöjliggjorde ett vanligt liv.

– Jag började forska på varför jag ramlade och insåg att en mänsklig fot anpassar sig till underlaget på ett annat sätt. Det var alltså inte mig det var fel på, utan protesen.

Han arbetade med att ta fram en konstruktion för en modernare protesfot som skulle vara flexibel på samma sätt som en riktig fot. 2012 var den första prototypen klar.

– Det betydde jättemycket. Nu kan jag vara ute i naturen och är överhuvudtaget inte lika begränsad som tidigare, säger han.

Han hjälper även andra som lever med proteser.

– Det är roligt för jag får så många tacksamma samtal. Att kunna ta sig runt förändrar verkligen livet, påpekar han.

Naturligtvis kan han önska att han gjort andra val den där natten för elva år sedan.

– Men samtidigt har jag fått uppleva så mycket, Paralympics och det här livet som entreprenör. Vem vet hur det hade blivit annars?

Christoffers proteser är skapade av hans eget 
företag Lindhe Xtend.

Text: Susanne Stamming 

Foto: Susanne Stamming 
och IBL

Läs också:

 


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…