Annons

Annons

Tine Enger om sin bröstcancer: ”Utan den svenska mammografin hade jag inte levt”

Cancerknutan i Tines bröst satt väl dold och i Danmark kallas inte kvinnor till mammografi förrän vid 50. Av 
en slump hamnade Tine i Sverige, där alla över 40 erbjuds denna undersökning. Hennes man övertalade henne att gå på en kontroll…

Efter tre år i tyska Flensburg planerade deckarförfattaren Tine Enger och hennes pensionerade make Jens att återvända till Danmark.

I stället blev det halländska Onsala – av en gudomlig slump kan man tycka, för flytten till Sverige räddade bokstavligen Tines liv.

Annons

– Flera läkare har påpekat att jag haft en ofattbar tur, säger Tine. I början reagerade jag ganska starkt på det där påståendet. Hur kunde man säga att någon som drabbats av cancer hade tur? Men nu förstår jag. Det är ett mirakel att min cancer upptäcktes i tid.

I Sverige erbjuds alla kvinnor mammografi från 40 års ålder. I Danmark blir det inte rutin förrän vid 50. Tine hade några år kvar dit när maken och hon för snart fem år sedan drömde om en lägenhet i centrala Köpen-hamn och ett litet fritidshus i Sverige.

– Men så hittade vi vår villa här i Onsala, en trakt där Jens föräldrar haft sommarhus under hans uppväxt, fortsätter den nu 52-åriga Tine.

Det visade sig att priserna på Onsalahalvön hade skjutit i höjden sedan Jens var barn. Pengarna räckte inte till Köpenhamn. Tine och Jens fick helt enkelt nöja sig med huset de nu bor i.

Ville först avstå

Det svenska huset är stort nog för en flerbarnsfamilj. Det passar Tine och Jens bra.

Deras vänners barn – som nu börjat bilda egna familjer – kommer ofta och hälsar på och de stannar gärna några dagar.

– En gång i tiden hoppades Jens och jag på egna barn. Men det blev aldrig så, främst för att jag prioriterade jobb, förklarar Tine, som har en revisorsutbildning i botten.

Åren gick fort med ett högt arbetstempo. Sedan överraskades Tine av klimakteriet redan som 39-åring.

Hon fick östrogen under en fyraårsperiod för att mildra besvären och minska risken för benskörhet. I Tyskland fick hon på köpet regelbundna undersökningar av sina bröst.

– Jens och jag flyttade hit till Onsala i juli 2013. Redan efter någon månad fick jag en kallelse till mammografi på sjukhuset i Kungsbacka.

Eftersom Tine gjort en sådan undersökning bara tre månader tidigare tänkte hon först avstå.

– Det fanns ingen anledning att belasta sjukvården här så snart inpå, tyckte jag. Men Jens övertalade mig att gå. ”Det är väl bra att du kommer in i det svenska systemet”, sa han.

Inför tidigare mammografier hade Tine känt en viss oro. Men den här gången var hon säker på att allt skulle vara bra. Därför förvånades hon över kallelsen till ytterligare en mammografiundersökning på Halmstads sjukhus. Kanske hade det blivit fel vinkel vid fotograferingen i Kungsbacka några veckor tidigare? Vad kunde det annars finnas för förklaring?

Tine i sin skrivarlya, där hon diktar rader om sin tuffa resa.

Obeskrivlig dödsångest

Maken Jens insisterade på att köra Tine till Halmstad. Efter mammografin ville sjukvårdspersonalen göra en ultraljudsundersökning också. ”Vi har upptäckt en liten knuta”, förklarade en sjuksköterska.

– Cancer? utbrast jag chockat. När hon inte svarade på det försökte jag läsa hennes minspel, men hon var fullständigt nollställd, berättar Tine.

Läkaren som gjorde ultraljudsundersökningen kunde inte heller säga vad de hade upptäckt. Den biopsi som togs skulle förhoppningsvis ge svar på frågan.

”Det handlar om en knuta i ditt vänstra bröst, den är mindre än en ärta”, fick Tine veta. ”Den sitter så långt in, nära dina revben, att du aldrig skulle ha kunnat upptäcka den själv.”

– När jag kom ut till Jens i väntrummet rann tårarna utefter mina kinder. Jag var övertygad om att jag just fått mitt dödsbesked. Det kändes orättvist att jag, som inte rökte, var extremt måttlig med alkohol, sportade och åt ekologiskt, skulle drabbas …

Tine fick en obeskrivlig dödsångest. Den blev inte mindre när hon fick veta att det verkligen var cancer.

– Kirurgen på sjukhuset i Varberg rekommenderade att halva mitt vänstra bröst skulle avlägsnas, säger Tine. Men jag ville ha bort båda brösten.

– Läkaren var chockad över min osentimentala inställning. ”Låt oss börja med att ta bort hela det sjuka bröstet”, sa han till slut.

I naturen utanför det 
nya hemmet i Onsala hämtar Tine kraft.

Fick svår värk

Operationen gjordes på sjukhuset i Varberg den 17:e december 2013.

– När jag berättade vad som hänt förstod jag att de flesta reagerade mer på att jag skulle mista ett bröst än på att jag fått cancer.

– Många pratade om rekonstruerade bröst. Något sådant ville jag inte ha. Jag ville ha kontroll över sjukdomen och jag ville veta att den inte hunnit sprida sig till lymfkärlen.

Tine ville också överblicka sina kaotiska känslor. Under sömnlösa nätter började hon i diktform sätta sina tankar på pränt.

– Jens bad att få se vad jag skrev. Jag sa först nej, men tänkte sedan om. Det är jag glad för. Min sjukdom drabbade ju honom lika mycket som mig.

Utifrån Tines dikter förde de sedan samtal som gav många insikter.

– Jag satt inte i båten medan han ropade uppmuntrande ord från stranden. Vi rodde båten tillsammans, förklarar Tine.
Fem månader efter den första operationen avlägsnades även Tines friska bröst.

– Snedbelastningen med ett enda stort bröst ledde till värk främst i nacke och axlar, men också i en arm och även till svår huvudvärk, säger Tine.

– Jag ringde kirurgen och sa att även mitt friska bröst måste bort. Då gjorde han mig till viljes och det dröjde inte länge efter det förrän all min värk försvann.

Tines make förklarade redan inför den första operationen att det var Tine han älskade – inte hennes bröst.

– Om han haft en annan inställning skulle jag nog ha lämnat honom, säger Tine. Då hade vi inte haft tillräckligt med gemensamma värderingar för att leva ihop.

Det starka omslaget på Tines bok visar ärren efter bröstoperationerna.

Njuter på annat sätt

Tine vill tro att de skulle ha resonerat på samma sätt även när de var yngre.

– Men jag inser att det med åren blivit enklare att se vad som verkligen betyder något här i livet, tillägger hon.

Samtidigt som cancerbeskedet kom bedrevs en reklamkampanj för silikonimplantat i Danmark. Tine berättar att en kompis dotter pekade på en skylt och entusiastiskt utbrast: ”Sådana bröst vill jag ha!”

– Jag häpnar över hur många som tror att kvinnligheten sitter i brösten, säger Tine. För mig är det en självklarhet att kvinnligheten sitter mellan öronen.

Tine, som prisbelönats av det danska Bellmanssällskapet – ett författarsällskap – skrattar gott. Hon slapp både strålning och cellgifter och bedöms i dag som fullt frisk.

Sedan 2014 har hon gett ut diktsamlingarna Brystbaerer och Mens jeg passer min have, båda djupt påverkade av hennes bröstcancerresa.

– Innan jag blev sjuk såg jag knappt åt trädgården, ler Tine. Nu är jag oerhört fascinerad av allt som växer. Och jag njuter av årstidsskiftningarna på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort.

Som engagerad i den danska Rosa Bandet-kampanjen har Tine mött många kvinnor som haft mindre tur än hon själv.

– Förr trodde jag att man fick mer tur ju hårdare man jobbade. Nu inser jag att det finns en
dimension till, något som inte är fullt lika lätt att ta på.

– Allt fler människor får cancer, allt fler räddas och allt färre dör. Min önskan är att alla ska få lika mycket tur som jag.

Läs också: Bröstcancernytt: Snart kan tumören upptäckas innan den finns

Av Mats Å Johansson

Foto: Leif Boström


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…