Annons

Annons

De blev offer för terrorattacken – kärleksresan blev en mardröm

Den 7 april förra året 
inträffade ett av de värsta nationella traumana i svensk historia. 19 personer hann inte undan i tid då en lastbil kom skenande längs Drottninggatan. En av dessa var Marita Björkman, som tillsammans med sin sambo Raimo Munder hade rest 
till Stockholm med siktet inställt på en guldkantad fredagskväll.

Marita och Raimo från Eskilstuna var på Drottninggatan under terrordådet förra året.

När Marita Björkman fyllde 60 i december 2016 visste hennes sambo Raimo Munder, 68, inte vad han skulle ge henne. Paret enades om att till våren göra något roligt tillsammans som en försenad födelsedagspresent. Valet föll på ett paket med hotellövernattning och trerättersmiddag med underhållning på show-
restaurangen Golden Hits i Stockholm. Fredagen den 7 april var det dags. Marita hade dagen till ära tagit ledigt från sitt jobb hemma i Eskilstuna. Förväntansfulla checkade hon och Raimo in på hotellet och strosade därefter omkring på stan. 
På en fransk restaurang intog 
de en lätt lunch.

Annons

– När vi hade ätit upp vår fisksoppa diskuterade vi om vi skulle ta och beställa en öl till. Nej, vi tar den någon annanstans i stället, bestämde vi till slut. Om vi hade stannat kvar på restaurangen och tagit den där ölen hade vi inte befunnit oss på Drottninggatan när lastbilen kom, konstaterar Raimo eftertänksamt.

– Eller så hade vi varit på ett ännu olämpligare ställe och inte levt i dag, replikerar Marita.

Efter att förgäves ha letat efter en inredningsbutik som de tänkt besöka, ändrade Marita och Raimo kurs och gick Drottninggatan ner mot Åhléns City. Strax efter korsningen Drottninggatan-Olof Palmes gata hörde Raimo ett högt skramlande ljud bakom sig.

– När jag vände på huvudet såg jag en lastbil komma körande mot oss i hög fart. Den var bara ett 30-tal meter bakom mig. Marita gick tre, fyra meter framför mig. ”Spring Marita! Det är en lastbil som kommer bakom oss!” skrek jag åt henne.

– Vad sjutton skriker han för? undrade jag först. Vi gick ju på en gågata, betonar Marita.

Föll i backen

Raimo kunde snedda över gatan och ta skydd på ett fik. Marita var däremot tvungen att springa några meter neråt gatan för att komma till närmaste butik. Innan hon hunnit fram svischade lastbilen tätt förbi henne, medan Raimo maktlös bevittnade det som skedde.

– Jag såg hur Marita föll i backen och landade på höger armbåge. Vid hennes ben låg en pojke, som hade flugit in i butikens glasfönster och blödde från huvudet. En bit därifrån låg hans farmor helt orörlig.

– Förmodligen gick det till så att farmodern tappade greppet om barnvagnen med pojken i när hon blev påkörd, förtydligar Marita. Pojken kom flygande på mina ben, varpå jag föll till marken. Jag hann aldrig reagera över vad som hände. Jag kände bara en smäll och så låg jag där.

– Någonting kom farande över mitt huvud. Jag fick för mig att det var en bomb, men det visade sig vara pojkens ena känga som han hade tappat i fallet. Jag tror att det räddade pojkens liv att jag befann mig där jag gjorde. Annars hade han flugit in i butikens glasruta med ännu högre fart. Nu dämpades hans fall av min kropp.

Då lastbilen hade passerat blev allt för en kort stund helt lugnt och stilla. Ambulans och polis hade ännu inte hunnit till platsen. Raimo skyndade bort till Marita, som inte kunde resa sig för egen maskin. Han lyfte upp henne och satte henne på en stol.

– Jackan var hel, men man såg hur två benpipor buktade ut mot tyget, minns Marita. Raimo irrade runt och försökte hitta en taxi, men jag sa åt honom att det inte var någon idé. Eftersom min högerarm inte gick att böja skulle jag ändå inte komma in i en bil.

Familjemedlemmar oroliga

Marita och Raimo förstod att det inte kunde vara något annat än ett terrorattentat som de just upplevt. Bara några minuter efter lastbilsattacken började deras mobiltelefoner ringa. Marita kunde inte komma åt sin telefon i jackans innerficka, så därför fick Raimo ta alla samtal.

– Först ringde min dotter och Maritas dotter, och därefter andra släktingar. Jag tror det kom ungefär 20 samtal medan vi var kvar på olycksplatsen. Alla ville veta om vi levde och hur vi mådde. Trots att jag var i upplösningstillstånd försökte jag snabbt svara på alla frågor.

Jag såg att det låg döda människor både längre upp på gatan och i korsningen nedanför oss.

Efter en stund kom ett team från en närliggande ortopedklinik. De lindade Maritas arm och gav henne morfin. När ambulans och polis så småningom dök upp började Raimo förstå terrordådets omfattning.

– Jag såg att det låg döda människor både längre upp på gatan och i korsningen nedanför oss. Det var tur att vi bara kunde se de sargade kropparna på avstånd och inte på nära håll, så att vi slapp förföljas av de minnesbilderna resten av livet.

När de svårast skadade blivit upphämtade var det Maritas tur.

– Det blev en annorlunda helg. Jag fick åka ambulans, något jag aldrig gjort tidigare, och för första gången i mitt liv bli sövd och opererad. I stället för hotellövernattning och en god middag på Golden Hits blev det en sjukhussäng med dropp, konstaterar hon.

Röntgenbilderna visade att Maritas armbåge var näst intill helt krossad. På lördagen gick Raimo nervöst fram och tillbaka i Södersjukhusets korridorer de åtta timmar som Marita var nere på operationsavdelningen. Under operationen monterades två metallplattor med tillhörande skruvar in i armen.

– Skruvarna ska eventuellt avlägsnas framöver, men metallplattorna kan inte tas bort eftersom det inte finns några ben kvar i armbågen.

Maritas armbåge blev helt krossad och hon har nu metallplattor och skruvar i armen.

Behöver hjälp i vardagen

När Marita och Raimo på tisdagen återvände till radhuset i Eskilstuna såg deras tillvaro helt annorlunda ut än då de fyra dagar tidigare åkt hemifrån. Marita, som tidigare jobbat heltid och obehindrat rört sig över stan med bil och på cykel, kunde plötsligt inte ens borsta tänderna och tvätta håret själv. Att det var höger arm som skadades har varit extra handikappande eftersom hon är högerhänt. Hon visar en lista på över 20 vardagliga sysslor som hon inte längre kan utföra med armen. Vissa saker har hon med tiden lärt sig göra hjälpligt med vänster hand, andra saker måste hon alltjämt ha Raimos hjälp med.

– Mycket av det är sådant som man inte tänker på när man har två friska armar. När jag lagar mat måste jag till exempel ropa på Raimo då potatisvattnet ska hällas bort eller något ska tas ur ugnen.

Marita har också svår värk i den skadade armen.

– Det känns som om jag har två blodtrycksmanschetter om armen som trycker åt och aldrig släpper taget. Armen är väldigt väderkänslig. Den enda gången jag inte har haft värk var då vi var på Teneriffa i november. Jag blev så glad när jag en morgon kunde få upp armen så pass högt att jag kunde kamma håret själv. Men när vi kom hem igen var det likadant som förut. Läkarna och min sjukgymnast tror inte att armen kommer att bli bättre än vad den är i dag, förutom att värken kanske kommer att lätta lite med tiden.

Efter tre månaders heltidssjukskrivning började Marita jobba igen. Två arbetstimmar per dag är numera vad hon mäktar med.

– Mina fyra- och femåringar på förskolan har varit väldigt förstående och duktiga. I höstas när det var regnigt ute och jag inte kunde få av mig mina regnbyxor själv hjälpte de mig, berättar hon leende.

Läs också: Så talar du med barnen om terrordåd

Går i terapi

Terrordådet har efterlämnat psykiska men hos både Marita och Raimo. Båda går regelbundet i terapi för att få prata ut om sina upplevelser. Folksamlingar och lastbilar försöker de numera att undvika.

– Tidigare när jag skulle till jobbet gick jag längs en trafikerad gata, men efter terrordådet går jag en omväg genom villakvarteren för att slippa bilarna, medger Marita.
Med undantag för några få
 läkarbesök har Marita och Raimo inte varit i Stockholm sedan terrorattentatet.

Vi har bestämt att vi inte vill ha Akilov närvarande när vi avlägger våra vittnesmål.

– Flera tidningar har velat ta bilder på oss när vi går på Drottninggatan, men det har vi avböjt. Det är osäkert om vi kommer att besöka Drottninggatan någon mer gång. Än så länge tackar vi till och med nej när släktingar i Stockholm bjuder hem oss till sig. I nuläget vill vi inte åka till Stockholm mer än nödvändigt.

När vi besöker Marita och Raimo i deras hem i Eskilstuna är det bara en dryg månad kvar tills de ska vittna i rättegången mot den misstänkte gärningsmannen Rakhmat Akilov.

– Vi har bestämt att vi inte vill ha Akilov närvarande när vi avlägger våra vittnesmål. En annan av de skadade har sagt att hon vill ha ögonkontakt med honom när hon vittnar, men det tror jag inte att jag skulle klara av. Hur kan man sätta sig i en lastbil och med berått mod meja ner folk? Jag tycker att fängelse är ett för lindrigt straff för ett sådant avskyvärt brott, fastslår Marita och tillägger:

– Jag hoppas att vi åtminstone får ett rejält skadestånd som gör det möjligt för oss att byta till en automatväxlad bil, så att jag kan återuppta bilkörningen igen. Vår nuvarande bil kan jag inte köra, eftersom det är för tungt för mig att växla manuellt.

Blivit mormor

På senare tid har Marita och Raimo känt ett ökat behov av att träffa andra som befann sig på olycksplatsen då terrordådet ägde rum.

– De enda som vi hittills har haft kontakt med är pappan till pojken som var på samma ställe som vi tillsammans med sin farmor. Det var värdefullt för oss att få veta att det gått bra både för pojken och för farmodern som blev så illa skadad. Vi har planer på att träffas framöver.

Trots att terrorattentatet på Drottninggatan kullkastat många framtidsplaner och drömmar har det inte enbart varit ett år av mörker för Marita och Raimo. Vad Marita inte visste när lastbilen kom skenande mot henne var att hon knappt tio månader senare skulle bli mormor. I slutet av januari föddes hennes första barnbarn, en liten pojke.

– Att få barnbarn har gett mig något glädjefyllt att fokusera på – som motvikt till min onda arm. Även om jag och Raimo hade oturen att befinna oss på fel plats vid fel tidpunkt måste man ändå konstatera att det
 var tur att det inte blev värre. Vi lever ju!

Den 7 april 2017 är ett mörkt datum i Sveriges historia. Foto: IBL

Terrorattentatet på Drottninggatan

● Klockan 14.53 den 
7 april 2017 fick polisen larm om att ett fordon framfört av en okänd person hade skadat personer på Drottninggatan i Stockholm. Fordonet visade sig vara
en distributionslastbil tillhörande bryggeriet Spendrups. Lastbilen kapades när chauffören lämnade hytten i samband med en leverans.
● Terrordådet på Drottninggatan utspelade sig över en sträcka på en dryg kilometer, där lastbilen kom körande i hög hastighet. Fem personer mellan 11 och 69 år dog till följd av attacken. Även en hund fick sätta livet till. 14 personer skadades.
● Lastbilen kraschade 
in i Åhléns City. Fordonet fattade eld och gärningsmannen flydde maskerad från platsen. På kvällen 
den 7 april greps den då 39-årige Rakhmat Akilov, medborgare i den forna Sovjetstaten Uzbekistan, 
i Märsta efter tips från en privatperson som känt igen mannen och följt efter honom i sin bil.
● Den 13 februari inleddes rättegången mot Akilov. Rättegången beräknas pågå i tre månader. Akilov har erkänt sig skyldig till terroristbrott bestående av fem mord och försök till terroristbrott gällande ett stort antal människor. Förundersökningen är 9 000 sidor lång och det finns 155 målsägande som på olika sätt blivit utsatta för brott.

Av Linda Andersson Foto: Sara Strandlund, IBL

Läs också:

Ebbas minne hyllas med konsert på årsdagen av terrorattacken

Bomben smällde under vår första kärlekssemester

Dagar som skakade Sverige – Blodiga ambassaddramat i Stockholm


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…