Annons

Annons

Efter min mans sjukdom tappade jag minnet

När John kollapsade var det början på en lång mardröm. All ork gick till att ta hand om honom. När det blev lugnt igen trodde jag att det jobbiga låg bakom oss. Men för mig hade det bara börjat.

Efter min mans sjukdom tappade jag minnet (Bilden är arrangerad)

Efter min mans sjukdom tappade jag minnet (Bilden är arrangerad)

John är min andra man. När vi träffades var jag 44 och hade varit skild i tre år. John hade också ett äktenskap bakom sig och vi hade båda vuxna barn.
Det var underbart att få uppleva kärleken igen. Jag njöt mer den här gången.
Men så klampade något annat in i vår idylliska tillvaro. John blev sjuk. Att kämpa sig igenom den tiden är det tuffaste jag gjort.
Efter arton månader fick vi veta att han var frisk igen. Jag kunde äntligen dra ett djupt andetag och slappna av.
Två veckor senare vaknade jag på akuten…

Annons

John är snickare, och när vi möttes hade han byggt upp en egen firma. Vi köpte ett gammalt charmigt trähus utanför stan, våra respektive barn kom ofta på besök och vi skaffade både hund och katter.
Vi hade varit gifta i tio år när John började tappa ork. Blodtrycket steg, han började äta medicin och blev tillsagd att motionera mer, men det gjorde ingen skillnad. Även hans minne påverkades. Hans läkare inledde en demensundersökning, men den visade ingenting. Jag började ifrågasätta varför man inte röntgade. Förmodligen tyckte läkarna bara att jag var tjatig, men så i mellandagarna svimmade han vid köksbordet. Jag ville ringa efter en ambulans, men han kvicknade snabbt till igen och sa att det inte behövdes. Han hade just varit förkyld och det hade varit mycket inför helgerna – det var nog bara trötthet.
Veckan därpå svimmade han två gånger. Nu fick han äntligen tid för röntgen, ett år efter att problemen hade börjat.

Jag var inte beredd på det vi fick höra: att John hade hjärntumör. Tre veckor senare opererades han, och de följande månaderna hade han svårt att röra sig. Han kunde knappt lyfta armarna och rullstol var ett måste. När det blev dags för uppföljande röntgen var vi nervösa, men beskedet var väldigt positivt. Man hade fått bort hela tumören under operationen – och den hade inte kommit tillbaka! För första gången på länge kunde jag slappna av. Vårt hem och våra liv var inte längre invaderade av sjukdom, rädsla och oro.
Men då hände något annat. Jag började känna mig konstig, svag och orkeslös. Det var som att tappa bäring och orientering.
– Det är chocken som släpper efter allt du gått igenom, sa en väninna.
Hon hade rätt. Chocken och pressen hade satt sina spår, men det skulle bli värre än vi anade. En dag blev jag sittande i bilen på en parkeringsplats eftersom jag inte kunde minnas vägen hem.

Efter det blev jag sjukskriven. Om jag bara fick vila och ta det lugnt skulle jag snart vara mig själv igen, trodde jag, men veckan därefter vaknade jag upp på akuten. När sköterskan frågade vad jag hette blev jag alldeles tom. Jag kunde inte minnas mitt eget namn…
Jag fick veta att jag hade kollapsat under en promenad, och minnet kom tillbaka under dagen. När John kom till sjukhuset kände jag igen honom. Det var bara konturerna av tillvaron som var suddig – som om jag ännu inte hade ett ordentligt grepp om allt.
Det har jag fortfarande inte. Det har gått fem år sedan allt detta hände. Vi är båda friska och Johns cancer har inte kommit tillbaka. Det enda som inte är fullt återställt är mitt minne. Vissa saker tycks vara borta för alltid. Som min italienska.

Sommaren efter Johns operation reste vi till Florens och då upptäckte jag häpet att jag knappt kunde få ur mig ett ord. Nästan hela mitt italienska ordförråd var som bortblåst.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte bad om mer hjälp under den tuffa tiden när John var sjuk. Vänner och släktingar erbjöd sig, men jag ville inte ligga någon till last. Om jag bara tillåtit mig att få komma ifrån då och då, låtit någon annan laga middag eller klippa gräsmattan, hade stressen kanske inte satt så djupa spår.
Det är en erfarenhet som jag tar med mig om vi hamnar i en liknande situation igen. Vi kan alla behöva ett hjälpande handtag då och då.
/”Maj-Britt”

Foto: IBL-AOP


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…