Annons

Annons

Efter tågkraschen fick gravida Ulrika nästa chock: ”Jag kände hur barnet slutade röra sig”

Hon var på väg till jobbet när tåget hon satt på frontalkrockade. Vagnen välte samtidigt som brandrök spred sig. I den höggravida Ulrikas mage avtog sparkarna med ens…

Två passagerartåg frontalkrockade då det ena kommit över på fel spår.

Redan som liten befann hon sig på spåret. Och ända sedan gymnasietiden har hon farit som en skottspole mellan hemstaden Alingsås och Göteborg. I tonåren hände det att hon hoppade på tåget i farten.

– Jag minns en gång när konduktören greppade min arm och drog mig ombord med orden: ”Du är f-n inte riktigt klok!” säger Ulrika Davidsson, 56.

Annons

Tro för den sakens skull inte att Ulrika är en olycksfågel. Tvärtom. Blindtarmen som hon tvingades operera bort som 15-åring ligger fortfarande högt på listan över de mest dramatiska händelserna i hennes liv.

Gilla Året Runt på Facebook

Men ingenting kan mäta sig med det som hände den där regniga och kyliga måndagen den 16 november 1987.

– Jag väntade mitt första barn och var gravid i åttonde må-naden, så den dagen var det 
inte tal om att springa till tåget, säger Ulrika som under sina 
28 år på Wingårdhs Arkitekt-kontor bland annat varit med och ritat unika byggnader som Universeum i Göteborg och de svenska ambassaderna i både Berlin och Washington.

Tåg 140 med Stockholm som beräknad slutdestination bestod av ett lok och tre vagnar. Ulrika klev på i den bakre vagnen och gick sedan i riktning mot loket.

Smäll mot magen

Längst fram fann hon en kupé där enbart fönsterplatserna var upptagna. Där satte hon sig mitt på bänken med sitt ansikte i tågets färdriktning.

Om hon fortsatt in i den främre, öppna vagnen skulle hon förmodligen inte ha överlevt. Där satt nämligen de flesta av passagerarna som dog.

Det var ett växlingsfel som orsakade olyckan som kostade nio människor livet. Tåg 129 från Stockholm kom dundrande i 87 kilometer i timmen.

Tåget som Ulrika befann sig ombord på var uppe i 103 kilometer när frontalkrocken var ett faktum några hundra meter från Lerums station klockan 14.27.

Ulrika hade somnat till och uppfattade aldrig någon inbromsning. Så som hon minns det blev det bara tvärstopp. Hon flög framåt och skrapade ansiktet mot plyschsätet mittemot.

Det uppstod brännskadeliknande sår i hennes ansikte och några blåmärken fick hon. Men vad värre var: Hon slog magen i det motsatta sätet och efter det rörde sig inte det väntade barnet.

– Sedan började tågvagnen välta åt höger. Det gick sakta, som i ultrarapid. Det knakade och brakade innan vagnen la sig i banvallens dike med fönstren mot marken och korridoren uppåt. Det kändes så overkligt alltihop.

Ulrika föll på tjejen och killen som satt vid fönstret. Sedan blev allt tyst och stilla. Olycksbådande tyst och stilla.

Killen i kupén greps av panik. Han tog spjärn mot Ulrika och den andra tjejen för att på så vis kravla sig uppåt och ut så fort det bara gick.

– Det luktade bränt, berättar Ulrika. Den där lukten av brinnande olja, gummi, bränd förvriden metall och vad det nu kan ha varit har jag fortfarande väldigt svårt för …

Två manliga medpassagerare hjälpte tjejerna upp i korridoren och bort till dörren. En av räddarna, som också var från Alingsås, möter Ulrika på stan ibland. De hejar på varandra, men de pratar inte om olyckan.

– När jag kom ut ur tåget och kunde överblicka katastrofen förstod jag att vi måste ha kolliderat med ett annat tåg, det var ju så många vagnar som låg där på samma spår …

– Det var som en krigsskådeplats, som något man ser på tv. Det kändes som om jag stod utanför och inte som om jag var en av de 300 drabbade. Jag förmodar att det är en skydds­mekanism. Man stänger av och tar inte till sig mer än vad man i stunden klarar av att hantera.

Människor som brann som facklor la Ulrika aldrig märke till. Hon såg inte heller att loken var hopknycklade som dragspel till uppskattningsvis en fjärdedel av sin ursprungliga storlek.

– Men jag hörde senare att det tagit två dygn att få fram den ena av de båda döda lok­förarna. Och jag såg naturligtvis många blödande och svårt sårade passagerare.

30 år sedan tågolyckan i Lerum. En av Sveriges svåraste tågolyckor.

Ingen rörelse alls

Innan räddningsstyrkan på bortåt 200 man var på plats med brandbilar, polisbilar och ambulanser spelade civila en viktig roll.

Ulrika berättar om en annan Alingsåskvinna som råkade köra förbi med bil. Hon stannade till eftersom hon fruktade att hennes pappa befann sig mitt i detta kaos.

– Det visade sig sedan att hennes pappa inte varit med på tåget och hon skjutsade mig till Alingsås lasarett. Men innan vi kom dit stannade vi till på Lerums Tidning där min pappa arbetade. Detta var ju före mobiltelefonins tid.

Trots att Ulrikas pappa inte hade en aning om olyckans omfattning lovade han att ringa Ulrikas mamma så fort han lämnat dagens annonser till tryckeriet. Han hade ju en deadline.

Ulrika var först på Alingsås lasarett, som snart skulle vara fullt av mer eller mindre allvarligt skadade.

Barnet hon väntade brukade vara väldigt livligt, men nu rörde det sig inte alls. En släkting till henne hade nyligen mist sitt barn i sjunde eller åttonde må­naden, till följd av en lindrig bilolycka.

Det där tänkte Ulrika naturligtvis också på, vilket bidrog till stressen. Hur länge skulle det dröja innan någon undersökte henne för att se om hennes barn levde?

Hörde hjärtljud

Ulrikas blivande make, Lasse, hörde inte bara talas om olyckan på radion, han passerade också olycksområdet i bil på väg hem från sitt arbete.

När han kom hem och upptäckte att Ulrika inte var där övervägde han att åka till Lerum och leta efter sin sambo.

– Som väl var ringde han min mamma innan han gav sig av. Hon berättade att jag var på Alingsås lasarett och Lasse åkte dit i stället, berättar Ulrika.

– Där fick vi någon timme efter hans ankomst ett lugnande besked från en läkare som satte ett stetoskop mot min mage och sa att han hörde hjärtljud, fortsätter hon.

Under några månader drogs Ulrika med en whiplashskada, ett okänt begrepp då. Och hon tror själv att det kunde ha varit värre om hon inte varit gravid. Hennes skelett hade troligtvis större anpassningsförmåga på grund av det.

På självaste julafton samma år föddes Ulrikas och Lasses första barn, dottern Karin, 46 centimeter lång och 2 650 gram tung.

– Karin läser nu till undersköterska och har gett oss barnbarnen Wilma och Thea som är 10 och 6 år, säger Ulrika.

På självaste julafton föddes dottern Karin, välskapt och frisk.

Inte rädd längre

Två barn till skulle Ulrika få. Dottern Lisa, som föddes 1990, är sedan tre år tillbaka bosatt i Australien. Sonen Jonas, född 1996, bor fortfarande hos sin mamma i radhuslägenheten i Alingsås.

De senaste fem åren har Ulrika arbetat för Wingårdhs Arkitektkontor i Malmö och hennes nya delsbo Tomas har fått henne att plussa på sitt
redan flitiga tågresande med rutten Göteborg–Malmö–Ystad.

– Jag är inte rädd för att åka tåg. SJ vidtog många säkerhetsåtgärder efter den där olyckan, säger Ulrika.

– Men jag ser ändå alltid till att sitta med ryggen i tågets färd­riktning, och så undviker jag i möjligaste mån vagnen längst fram.

Av Mats Å Johansson Foto: Leif Boström och IBL

Fler tragiska tågolyckor

1917. Mitt under första världskriget spårade ett trupptåg ur vid Mont Cenis-tunneln i Frankrike. Över 420 soldater omkom.
1918. Den värsta tågolyckan i Sverige inträffade i Getå utan-
för Norrköping när sju vagnar och ett lok störtade nerför en brant. 42 personer dog.
1980. Minst 800 människor miste livet i Bihar i Indien när en bro rasade och sju vagnar föll.
1989. Vid Uralbergen i Sovjetunionen dödades minst 575 personer när två tåg kolliderade och började brinna efter en explosion i en gasledning.
2004. Världens värsta järnvägskrasch – som krävde cirka 1 700 människoliv – inträffade på Sri Lanka i samband med tsunamin i Indiska oceanen. Flodvågen slet med sig ett persontåg.

Läs också: Wilhelmine minns den svåra tågolyckan


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…