Annons

Annons

Fia och Per fick barn efter en lång svår sjukdom: ”Med Charlie kom livsglädjen hos hela familjen”

I augusti 2012 berättade Året Runt om Fia Svensk som efter
 en mödosam resa med matstrupscancer var på bättringsvägen. Men utmaningarna tog inte slut där. När sonen Charlie föddes var det var förenat med stor dramatik.

Med hjälp av IVF-behandling har Charlie blivit till mot alla odds. I augusti fyller han två år.

Fia, som egentligen heter Ann-Sofie, och Per Svensk var nyförälskade och hade nyss flyttat ihop och börjat planera för framtiden. Överst på önskelistan stod ett gemensamt barn.

Men i mars 2009 kom beskedet som vände upp och ner på hela tillvaron och tvingade Fia, i dag 44, och Per, nu 42 år, att skrinlägga sin stora dröm på obestämd tid. I Fias matstrupe satt en cancertumör som i hög fart växte sig allt större. Hennes enda möjlighet till överlevnad var en omfattande operation där matstrupen och övre delen av magsäcken avlägsnades och
ersattes med en del av tjock­tarmen.

Annons

Operationen såg till
en början ut att ha lyckats,
men efter några veckor fick Fia svåra komplikationer. Den ny­konstruerade matstrupen hade drabbats av kallbrand och måste opereras bort. Fia var så svårt medtagen att det var ovisst om hon skulle överleva ingreppet. När hon efter operationen vaknade upp utan matstrupe kändes allt nattsvart.

– Jag ville inte leva längre,
utan bad läkarna att ge mig en tablett som skulle låta mig slippa ifrån lidandet. Jag var helt säker på att dödshjälp var något som man kunde välja. När jag fick veta att så inte var fallet blev jag förtvivlad, minns Fia.

Bröllop på Cypern

I nio månader levde hon utan matstrupe. Under den tiden fick hon mat genom en näringssond och läkemedel via en speciell medicinslang. I april 2010 genomgick Fia ännu en operation där man återigen konstruerade en ny matstrupe med hjälp av tarm. Den här gången gick
operationen som den skulle.

Samtidigt som Fia återhämtade sig på sjukhuset planerade hon och Per för sitt kommande
bröllop på Cypern.

– Det var viktigt för oss att ha saker att se fram emot, förklarar Per. När Fia var som sjukast efter operationen och behövde träna på att gå tog jag med mig våra bröllopsinbjudningar till sjukhuset. Målsättningen var att hon med min hjälp skulle lyckas ta sig till sjukhusets brevlåda och posta inbjudningarna, vilket hon klarade. Att sätta upp sådana där små, små mål var nödvändigt, annars hade vi bara sett det som tagits ifrån oss.

I oktober samma år var Fia tillräckligt frisk för att orka stå brud. Bröllopet avlöpte väl, men på hemresan från Cypern fick hon så svåra magsmärtor att hon och Per var tvungna att uppsöka sjukhus då planet mellanlandade i Bukarest. Omed­vetet hade hon ätit mat som hennes tarmar inte klarade av, vilket orsakat tarmvred. Det var bara en i mängden av alla komplikationer efter operationerna.

– Även om jag sedan 2014 är friskförklarad från cancern så kommer livet aldrig mer att bli som det var innan. Så bra som jag mår nu har jag inte mått på alla år sedan jag blev sjuk, men fortfarande går det inte en dag utan att jag påminns om vad jag har genomgått. Livskvali­teten har försämrats. Jag har gått ner många kilo i vikt, eftersom jag har svårt att få i mig tillräckligt med näring. Så fort jag har ätit måste jag springa på toaletten.

För att få tarmrörelserna att sakta ner skrev läkarna under flera års tid ut frikostigt med morfinpreparat åt Fia. Med tiden behövde hon allt högre dos för att uppnå samma effekt. Då hon till slut var uppe i 30 tabletter om dagen tvingades hon inse att hon blivit opiatberoende.

– Jag försökte sluta på egen hand flera gånger, men varje gång mådde jag så fruktansvärt dåligt. Sjukvården ville inte ta något ansvar för mitt beroende. Efter mycket tjat blev jag till sist inlagd för avgiftning. Första året efter att jag slutat med tabletterna var jättetufft, men i det långa loppet var avvänjningen det bästa som kunde hända mig.

Per inflikar:

– Morfinet gjorde dig personlighetsförändrad. När du slutade med medicinerna kom den gamla Fia tillbaka.

Fia levde nio månader utan 
matstrupe innan operationen lyckades.

Längtan efter barn

Då Fias hälsa började stabilisera sig återaktualiserades också frågan om ett gemensamt barn. Fia, som har fyra barn mellan 15 och 24 från tidigare förhållanden, ville så oerhört gärna få uppleva föräldralyckan tillsammans med Per som inte hade några egna barn. Sjukdomens stora åverkan på Fias kropp gjorde det svårt för henne att bli gravid på naturlig väg. Hon och Per satte sitt sista hopp till IVF.

– Vid det laget trodde vi att chansen hade gått oss förbi, men vi ville veta att vi hade gjort allt vi kunnat för att få ett barn tillsammans. Rent statistiskt var det max tio procents chans att det skulle lyckas. Men redan vid första försöket blev jag gravid, vilket är helt otroligt med tanke på min ålder och det jag har gått igenom, utbrister Fia förundrat.

Glädjen grumlades när Fia och Per vid det så kallade KUB-testet fick veta att det var 50 procents risk att barnet hade en kromosomavvikelse. Efter ett par veckors nervös väntan kom dock det lugnande beskedet att allt såg normalt ut.

I efterhand har Fias äldre barn berättat för henne att de var oroliga för att graviditeten skulle hota hennes hälsa. Deras rädsla visade sig vara befogad. Bebisen låg och tryckte mot Fias tarmar. I 27:e veckan fick hon tarmvred och lades in på en förlossningsavdelning.

– Läkarna försökte åtgärda tarmvredet på alla möjliga sätt, men den tredje dagen meddelade de mig att de var tvungna att plocka ut barnet för att jag behövde opereras. Min ångest var total. Jag kände mig så himla skyldig. Om jag inte hade haft situationen med mina känsliga tarmar hade ju det där säkert aldrig hänt.

Vägde bara 1,2 kilo

Då Per följde med Fia in i operationsrummet möttes han av en hel stab av sjukvårdspersonal.

– Det var ett team som ansvarade för kejsarsnittet, ett annat team från neonatalavdelningen och ett tredje team som skulle operera tarmvredet. Bara några minuter efter att dörren stängts kom en läkare ut till mig med vår son Charlie. Han vägde bara 1,2 kilo.

Fias operation gick bra, men i vanlig ordning drabbades hon av en lång rad komplikationer – däribland svampinfektion i magen och blodet, vätska i buken och lunginflammation.

– Jag var så sjuk att jag inte orkade träffa Charlie de första två dagarna. Per tog bilder på honom och visade mig. När jag blev lite piggare körde personalen in min säng i Charlies rum så att jag fick titta på honom.
I det skedet hade jag svårt att känna någon riktig glädje. Inte förrän jag och Charlie många veckor senare hamnade i samma rum vågade jag hoppas på att det skulle gå vägen. Efter två månader på sjukhus fick vi till slut åka hem tillsammans.

Kanske räddade Charlies
tidiga ankomst livet på hans mamma. Mitt i graviditeten fick Fia veta att hon hade cellförändringar av den allvarligaste graden i livmoderhalsen.

– I och med att Charlie kom tre månader för tidigt kunde man också operera bort Ann-Sofies cellförändringar tre månader tidigare än beräknat, vilket kanske vara bra. Om det hade gått tre månader till finns det en risk att förändringarna hade hunnit utvecklas till cancer och sprida sig, konstaterar Per eftertänksamt.

Charlie föddes tre månader för tidigt när Fia fick tarmvred som behövde opereras.

Vill hjälpa andra

Framöver vill Fia gärna använda sina erfarenheter till att vara ett stöd för andra cancerdrabbade. Flera personer som fått matstrupscancer har hört av sig efter att ha hittat Fia på nätet eller läst om henne i Året Runt. Själv fick hon aldrig det utbyte med andra cancerpatienter som hon önskade sig. Som drabbad av en ovanlig cancersort, vilken i de flesta fall dessutom angriper betydligt äldre personer, föll hon mellan stolarna.

– När jag sökte stöd hos Cancerfonden fick jag till svar att de inte hade någon med just min typ av cancer som de kunde sätta mig i kontakt med. Men vad spelar det för roll var cancern sitter? Det viktiga är ju att få dela det man går igenom med andra som genomgår
samma sak.

De enda med matstrups­cancer som Fia kom i kontakt med var närmare 80 år och i
ett helt annat stadium av livet, vilket gjorde att utbytet inte blev så stort.

– Det gjorde mig så deprimerad, arg och besviken att jag
inte kunde hitta en tillhörighet någonstans. Sjukvården man får är förstklassig, men när man väl är färdigbehandlad har man ingen att vända sig till. Därför känns det fantastiskt skönt att jag nu kan få vara till hjälp för
andra som befinner i samma
situation som jag var i för några år sedan.

Fias historia är onekligen hoppingivande. Då vi sågs
första gången, sommaren 2012, var hon fortfarande märkt av sjukdomen och nedstämd efter alla motgångar. Med uppgivet tonfall berättade hon om sin och Pers stora dröm om ett
gemensamt barn. Det som då framstod som näst intill ouppnåeligt är i dag verklighet. Med tillgiven blick ser Fia på sitt lilla charmtroll som glatt utdelar pussar till sina föräldrar.

– Tack vare Charlie har jag och Per fått chansen till ett helt nytt liv. Vi hade det bra innan också, men sedan Charlie kom finns det en helt annan livsglädje hos hela familjen. Inte minst ser jag hur mina stora barn, som har levt med min sjukdom i så många år, äntligen vågar tro på att allt kommer att bli bra.

Längtan efter ett gemensamt barn var stor och till slut kom Charlie och lyste upp tillvaron.

Text: Linda Andersson

Foto: Thomas Hjertén och privat bild

Läs också:

När Rebecca och Carl gav upp kampen för barn – kom Aurora

Elin blev gravid mot alla odds – efter tuffa bröstcancerbehandlingen

Kampen för ett barn: Det här kan ju gå åt helvete

 

 


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…