Annons

Annons

Följetong: Kronjuvelerna del 3

Dramatik från tiden då Sverige anföll Norge

roman

Roman av An-Magritt de Wibell Nygaard-Ech
Illustration Ragna Lise Vikre

 

Carsten är förtvivlad över krigsutbrottet som han borde ha kunnat stoppa. Nu måste han och de andra Eidsvollsmännen snabbt hitta en lösning. Då upptäcker Cathrine att ett av barnen saknas.

Annons

del 3 av 4 (första delen finns här)

En ryttare kom i all hast galopperande uppför vägen, och några ögonblick senare störtade en betjänt in genom dörren.
– ”Ponte Corpen” och armén har korsat Svinesund och omringat Fredriksten och kanonbåtar skjuter från havet! ropade han.
– Herre min Jesus, stönade Cathrine när hon hörde kronprins Karl Johans norska smeknamn, och satte händerna för ansiktet.
Kanonskotten som följde förstärkte budskapet de just hade fått.
– Jag tror att vi måste tänka lite snabbare, sade Collett.
– Vid Gud. Må han bevara oss alla, sade von Cappelen.
I detsamma fylldes stugan av ett svagt, gutturalt ljud. Carsten lutade sig sakta framåt med nedböjt huvud. Ljudet övergick i snyftningar medan händerna gled över ansiktet.
Cathrine stirrade förfärat på honom. Männen såg förbluffade ut över Carstens reaktion. Sakta gick Cathrine bort till sin man och la armen om hans skakande axlar.
– Jag kan inte göra det här. Vårt älskade land … vad händer med oss? Allt är mitt fel!, svamlade Carsten.
– Hur kan det vara ditt fel? frågade Cathrine.
– Han sa det. Att det skulle vara mitt ansvar, när jag visste att jag kunde stoppa det.
– Carsten, jag tror att det här skulle ha hänt ändå. Du är en bricka i ett helt annat spel, insköt von Cappelen.
– Jag bryr mig inte om allt annat. Vårt land … vad blir det av allt vi har lagt ner? Vad kommer att hända nu, snyftade han.
von Cappelen kom fram till dem och hjälpte Carsten att strama upp sig.
– Jag tycker vi ska glömma alla anklagelser och hot, vad det nu än är. Vi löser ingenting på det viset. Försök att samla dig. Vad du än har hotats med, så är det inte ditt ansvar. Det är enbart ”Ponte Corpens” och stormakternas. Ett enat Norge har valt en kung. Om någon är ansvarig för det, så måste det vara hela vårt land. Låt oss planera en strategi. Använd din sorg till att hitta en lösning, sa han.
Carsten slutade snyfta och såg på sin svåger, som stack en näsduk i hans hand. Efter att ha torkat tårarna, sa Carsten:
– Du har rätt. Jag ber om ursäkt för mitt utbrott. Men det blev för mycket.
– Alla kommer att gråta i dag, sa von Cappelen. Du ska inte skämmas. Nu måste vi hålla huvudet kallt och ta itu med arbetet direkt.
Carsten satte sig ner och undvek att möta sin hustrus oroliga blick. Det låg utan tvivel något annat bakom. Hon förstod det. Inom sig vädjade hon om att Anker måtte lösa gåtan med fartygets öde. Hon började inse att de kanske måste få tag på lasten, vad den nu än bestod av. Det var något mer än bara siden, det var hon säker på. Lasten tärde på allvar på hennes man, det såg hon på hans reaktion, krig eller inte.
Efter att ha samlat sig en stund till bullret från de svenska kanonerna skred de till handling.
– Jag reser till Fredrikstens fästning, jag måste ta reda på vad som händer och vad som kan göras. Jag tittar in hos prost Hount också, sa Carsten bestämt.
– Jag far till Moss med detsamma, sa Rosenkrantz, och Collett och von Cappelen förklarade att de skulle följa med. Strax därpå rusade de tre männen ut och lämnade Rød i all hast.
– Vad sa du till svenskarna innan du lämnade dem? frågade Cathrine när blev ensamma.
– Jag sa att jag inte skulle göra som de sa. Det var dumt. Men när de i alla fall gick ut i krig samma dag, förstår jag inte syftet med mötet.
– För att de inte visste var de hade dig. Jag har en känsla av att de kommer att göra dig till medelpunkt.
– Det får tiden utvisa. Den franske marskalken vet vad han gör.
Han fick något hjälplöst över sig.
– Jag är norsk, suckade han, och jag har tagit ställning. Vi har inget annat val.
– Välj då det. Visa att du kan hantera det. Jag tror på dig.
– Herren lägger aldrig mer på någons skuldror än att de kan bära det. Det är väl någon mening med det här. Han nickade innan han lämnade salongen. Inte långt därefter gav han sig också ner längs vägen.

Gilla Året Runt på Facebook

 

Efter en liten paus kom en ny salva av det svenska bombardemanget. Cathrine ställde sig vid altandörren och såg att de sköt tillbaka från Fredriksten. Känslan av overklighet var så stor, och förtvivlan gnagde i henne, medan hennes ögon fångade brinnande hus, mörka rökmoln och explosioner.
– Mor, vad är det som händer? sa en röst bakom henne.
Hon vände sig om och såg Otto se förskräckt på henne.
– Far har ridit ner för att ta reda på mer. Svenskarna har angripit oss.
– Jag vill ut och kriga, förklarade Otto bestämt.
– Det tror jag inte, min son.
– Det är min rätt att försvara mitt land, sa fjortonåringen myndigt.
Plötsligt sprack en ruta i fönstret mot parken.
– Mor…, viskade Otto.
– Gå upp på övervåningen. Håll dig borta från fönstren, och var inte rädd. Jag kommer upp snart, befallde hon bestämt.
Otto vände sig och sprang uppför trappan, medan hon själv öppnade altandörren och gick ut. Det luktade bränt, en stark krutrök, och kanondånet var öronbedövande. Hon försökte krampaktigt att kontrollera sin skräck. Det var svårt att tro att Sverige verkligen skulle göra något sådant. Hur skulle de kunna försvara sig? De hade inget annat än sin idealism. Kanske borde hon ta barnen med sig och resa till Danmark? Hon visste inte om hon skulle orka vara vittne till förstörelsen och förödmjukelsen.
Så snart hon hade tänkt tanken insåg hon att hon inte skulle kunna fly. Carsten behövde henne, och det gjorde Rød och tjänstefolket också. Hon hade ett stort ansvar som hemmets chef, så hon var tvungen att visa styrka. Det var som om dessa tankar gjorde henne starkare. Hon vände om och gick upp för att prata med barnen i klassrummet. De var helt säkert rädda, och det skulle kanske lugna om de pratade om vad som pågick. Ovanför trappan drog hon djupt efter andan. Barnen fick inte se hennes rädsla. De såg på henne med stora, skrämda ögon, när hon klev in i klassrummet.
– Har du fått veta mer, mor? Började Otto.
Hon satte sig ner.
– Nej.
– De har inte rätt att göra så.
– Mitt kära barn, är det inte så enkelt.
– Men de vill ta oss och vårt land. De kan inte bara ta oss utan vidare.
– Åh, Otto, suckade hon. Tänk om alla tänkte med ett barns logik, slog det henne. Då skulle allt vara så mycket enklare.
– Vill svenskarna ta Danmark också? frågade han vidare.
– Danmark har gett oss till Sverige som ersättning för allt de förlorat under kriget.
– Det kan de inte göra. Vi har ju fått en kung och han bestämmer. Jag förstår inte det, mor.
– Det gör inte vi vuxna heller, och det är inte alltid kungar kan bestämma.
– Varför är han kung då, om han inte kan bestämma allt?
Hon blev honom svaret skyldig. Hur skulle hon kunna förklara allt det här så han förstod? Hon rynkade pannan och lät blicken glida över hela skolsalen.
– Var är Lillemarie?
20,,– Jag har inte sett henne på ett tag, sade Petronelle.
– Otto, kan du hämta henne? Hon behöver nog också prata om det som pågår.
Otto reste sig för att hitta henne. Det dröjde inte länge innan han var tillbaka.
– Hon är inte i sitt rum.
– När såg ni henne senast?
– Jag såg henne gå ut när farbror var här.
– Med vem? Hon för inte springa runt ensam och särskilt inte nu!
– Vet inte. Jag tror att hon var ensam, eller, jag är inte säker, kanske med en tjänsteflicka, sade Petronelle tyst.
Cathrine rusade ut ur klassrummet och sprang nerför trapporna för att hitta en betjänt. Tänk om hon hade fallit i vattnet och drunknat? Eller hade hon blivit rädd och sprungit hem till Frederikshald? Mitt under bombningen? Tårarna började rinna nerför hennes kinder.
Halvvägs nere i kökstrappan träffade hon betjänten. Han räckte henne ett brev.
– Det här lämnades vid dörren av en springpojke. Han sa att det skulle överräckas till husbonden så snabbt som möjligt, sa betjänten. Hon öppnade brevet och började läsa:

Herr Tank,
Det finns säkert saker som Ni inte vill ska bli kända, inte heller i det privata, och vårt tålamod är slut. Eftersom vi inte har hört av Er efter vårt sista möte ser vi det som ett uttryck för Ert motstånd mot oss. Ni kan fortfarande stoppa detta innan det utvecklas ytterligare. Ni kan hämta flickan på vårt huvudkontor i utbyte mot samarbete. Ni har en vecka på Er från det Ni får detta brev.
Adjutant friherre Carl Otto Mörner

Dsc_0521nr2nr3

Som förlamad läste hon meddelandet igen. De hade rövat bort Lillemarie! Vad i hela friden var Carsten inblandad i?
Hon lyssnade knappt på vad som hände när de åt kvällsvard till ljuden av de våldsamma bombningarna. Hon la sig på soffan och slöt ögonen. På näthinnan såg hon för sig Lillemarie, och svalde gråten. Någon gång under natten upphörde bombandet och det blev underligt tyst. Hon dåsade och väcktes tidigt på morgonen av en ny omgång hård beskjutning. Kort därefter kom Carsten hem, blek, trött och smutsig.
– Svenskarna är hänsynslösa. Staden har praktiskt taget exploderat och människor lider. Många har förlorat sina hem så folk tar in var som helst där det finns hjärterum. Hans röst brast av sorg, skam och förtvivlan, men mest av maktlöshet. Likafullt verkade han säkrare, lugnt beslutsam. Han sjönk ner i närmaste stol. Det finns svenskar överallt. De skjuter konstant mot Fredriksten och Fredrikshald.
Cathrine satt med nedslagna ögon, tyst och rädd, just nu gav hon tusan i svenskarna.
– Men käraste, upp med hakan, sa Carsten. Jag vet hur jag kan rädda Rød från den svenska kronprinsen och få stopp på kriget! Prost Hount och jag har en plan.
– Kan du inte snart glömma den fördömda lasten?
– Cathrine, hur pratar du? Nu får du ta dig samman, det här är inte likt dig.
– Hur kan jag göra det! svarade hon bitskt, lyfte blicken och såg hårt på honom. Lillemarie är borta.
– Borta? Åh, hon gömmer sig säkert någonstans. Små barn gör det ibland.
– Hon är borta med hjälp av Mörner, sade hon tonlöst.
Hon räckte honom brevet, som han förvirrat började läsa. Var han inte blek innan, så blev han det nu. Hon brast ut i en stilla gråt av förtvivlan. Carsten reste sig medan underläppen började darra.
– Käre Gud, hjälp oss.
Hon såg undrande på honom, förvånad av intensiteten i hans ord.
– Ja, hon är vår härliga tjej. Hur i hela friden ska vi berätta för din befälhavare?
Carsten började gå runt i vardagsrummet. Hon reste sig också och gick upprört runt.
– Lillemarie är en liten oskyldig flicka, och nu har hon blivit ett verktyg. Jag har haft tålamod länge, och nu börjar jag bli trött på det här. En sak säger jag dig: Lillemarie ska inte användas i det här spelet som du kör med den här franskfödde kronprinsen. Jag hämtar henne själv.
– Cathrine, det kan du inte …
– Det kan jag, och det tänker jag göra, och jag tänker inte diskutera det, sade hon skarpt. Se till att få hit Diderik, Collett och prost Hount. Svenskarna har tydligen beslutat att du ska leda det här, då får du ta kommandot och visa dig som en ledare.
– Vänta tills jag har talat med Hount. Du kan förstöra mer än du är medveten om, och så kan du lika gärna förbereda dig för att jag kanske kommer att betraktas som landsförrädare, svarade Carsten allvarligt.
Hon tvärt och vände sig tvärt mot honom:
– Det beror på hur du gör det här. Vi kommer att bevara grundlagen och vår självständighet. Den svenske kronprinsen är ju fransk, han har upplevt den franska revolutionen, och vår grundlag är baserad på den franska modellen. Han är inte dum, den mannen. Utnyttja det. Du måste helt enkelt få ”Ponte Corpen” att förstå hur vi norrmän tänker!

"Ponte Corpen", Karl Johan Bernadotte

”Ponte Corpen”, Karl Johan Bernadotte

Carsten nickade.
– Vad skulle jag göra utan dig, sa han. Hans röst darrade lätt när han långsamt kom bort till henne.
– Ingenting. Men nu håller du fast vid din åsikt och låter förnuftet råda medan du agerar.
Han drog henne till sig och kysste henne mjukt på pannan.
När hon blivit ensam blev hon stående framför fönstret och tittade ut. Hennes hjärta grät över förödelsen hon bevittnat. Naturligtvis kände hon en viss lättnad över att Lillemarie var trygg, men hon förstod fortfarande inte varför flickan skulle blandas in. Hennes ögon stannade vid skeppen som låg där nere. Hon gick och hämtade teaterkikaren och satte den framför ögonen. Hon fokuserade på flaggan som vajade lätt på det främmande fartyget. Hon kunde tydligt se den preussiska örnen. Vad gjorde det här? Var stormakterna också i färd med att planera ett angrepp?

De följande dagarna fortsatte bombningen av Fredriksten och Fredrikshald och Cathrine undrade om staden skulle överleva den brutala behandlingen. Strider utkämpades på flera platser på Østlandet och svenskarna erövrade alltmer.
Långsamt utformade Carsten, von Cappelen, Collett och prost Hount en konkret plan. Carsten tog ledningen och verkade både säker och beslutsam. Männen upptäckte nya sidor hos den de annars hade uppfattat som en vinglig man utan politiskt mod att ta ställning till någonting.
– Hount, du skriver bra franska, eller hur? frågade Carsten prosten, som nickade instämmande.
– Jag önskar få grundlagen översatt till franska, så kronprinsen kan läsa vad vi kämpar för.
– Räcker det inte att bara berätta det? föreslog Collett.
– Nej, han ska se det med egna ögon, läsa den med sin egen inre röst och bli påmind om sitt hemland och varför den franska revolutionen inträffade.
Alla närvarande kastade beundrande blickar på honom, för idén var inte dum, det var alla överens om. Cathrine, som satt tyst i bakgrunden och lyssnade, kände också en växande respekt. Allvaret hängde tungt över dem, med beslutsamhet och koncentration. Hon insåg att hon var överflödig, och bestämde sig för att låta dem själva diskutera vidare. På väg ut stoppade Collett henne.
– Jag har ett meddelande till dig från Anker. Finns det någonstans där vi kan prata med varandra ostört?
De lämnade rummet och när hon hade stängt dörren bakom sig, gick Collett rakt på sak.
– Anker har fått en skrivelse från Wellington, började han. Cathrine kände hur spänningen ökade.
– Carstens fartyg Løven fördes bort från Madeira direkt efter beslaget. Befälhavaren fick order om att segla skeppet till London under befäl av amiral James Gambiers.
– Var finns Løven nu? frågade hon ivrigt.
– Vi vet inte.
Hon kände besvikelsen ta över, men han log igen.
– Det betyder inte att vi inte vet vad som hände med Løven. Efter gällande sjöregler var fartyget ett krigsbyte. Det innebär att de kunde göra vad de ville med det. Därför såldes fartyget, gjordes om och fick ett nytt namn. Nu bär det namnet The Ruby, och först seglade det under svensk flagg.
– Svensk! utbrast hon förvånat.
– Ja, tills det såldes igen strax efteråt och seglade under preussisk flagg. Här förlorade det engelska registret spåret, förklarade han.
– Det blir ju som att leta efter en nål i en höstack. Fick Anker veta något om köparen av fartyget?
– Nej. Det var konstigt. Första gången såldes det genom en bulvan, och sedan såldes det igen innan britterna tappade skeppet. Men nu när du vet vad fartyget heter, kommer det inte vara omöjligt att finna.
– Tack ska ni ha, Collett. Ni måste sända min djupa tacksamhet till Anker. Jag hoppas att jag kan lita på er diskretion, sa hon tyst.
– Naturligtvis, Madame.
– Tack. Hon svalde hårt och pressade tillbaka tårarna. Han grep hennes hand.
– Inte för att lägga mig i, men har ni tänkt på varför de valde att använda Lillemarie för utpressningsmedel?
– Ja, men hon är bara vår fosterdotter och inte vårt barn. Kanske de tog fel barn. Petronelle är ju i ungefär samma ålder.
Collett kramade hennes hand.
– Ni ska nog se att allt ordnar sig. Behåll förnuftet och tänk på vilka åtgärder som ni klarar av.
Han nickade och gick tillbaka till herrarna i salongen, medan hon gick en trappa upp. Cathrine mindes plötsligt en liten detalj och kände upphetsningen stiga inom sig. Hon skyndade sig att hämta kikaren i nattduksbordet, gick till fönstret och vände linsen mot det främmande skeppet. Bokstäverna i fören lyste mot henne. Hjärtat började banka våldsamt. För där, på sidan av den vackra tremastaren stod – The Ruby!
Fartyget hade hela tiden funnits mitt för ögonen på dem, sedan det lagt till två dagar före banketten. Snabbt bytte hon om till riddräkten och kallade till sig en betrodd betjänt, och så red de i full fart ner till skeppet. Dånet från bombningarna var öronbedövande, men hon försökte stänga det ute. Hon var tvungen att prata med ägaren. Rädd var hon inte, även hon var osäker på vad som skulle möta henne.
Hon lät sända ett meddelande till fartyget att de önskade få komma ombord, och kaptenen svarade genom att skicka en roddbåt efter dem, med beskedet att de var varmt välkomna.
När hon äntligen stod på The Rubys däck, öppnade hon munnen av bestörtning och ren överraskning.
– Ni!!!
Han log med ledig arrogans och självsäkerhet, medan de bruna ögonen glittrade i det gula ljuset från lanternorna runt dem.
– Jaså, jag ser att ni känner igen mich.
– Inget vidare återseende, med tanke på hur ni betedde er vid vår taffel, svarade hon på flytande tyska.
Han bugade elegant och log glatt.
– Får jag komplimentera er för er excellenta tyska, madame Tank. Välkommen till The Ruby. Kom med mig, så att vi kan pratas vid nere i min hytt.
Hennes betjänt såg genast misstänksam ut och tog ett steg framåt.
– Det är ingen fara, lugnade hon honom. Om jag inte är tillbaka om en halvtimme, får du hämta hjälp.
Främlingen skrattade högt. Hans ögon gled fräckt över hennes välskapta figur som framhävdes av riddräkten och hon kände att hon blev arg.
– Det här är ingen artighetsvisit, sade hon skarpt när han skrockade.
– Jag vet det. Jag är faktiskt ganska nyfiken på vad ni har att säga. Om jag ville er något ont, skulle ni omedelbart ha blivit förd till cellen under däck och inte haft möjlighet att göra någonting alls, dessutom bakbunden. Jag vill er inget ont, madame.
Hon följde honom ner till hytten, där de satte sig. Han la upp benen upp på skrivbordet med blicken fäst på henne.
– Jag kräver en förklaring, började hon direkt.
– Säger ni det? På vad?
– Först kommer ni oanmäld till min taffel, tillsammans med svenska officerare. Nu bombas Fredrikshald, och … för det tredje, detta är min mans skepp.
Hans ansikte fick en överraskat uttryck, men han hämtade sig snabbt igen.
– Var, rättade han henne och såg på henne med lugna ögon. Som om han var road. Så, nu vet ni det.
– Ja. Jag hoppas ni får stor glädje av Løven, herr….
– The Ruby är trofast och stabil.
Han tog en kort paus.
– Nu blev jag imponerad, hur hittade ni sambandet? Det är nämligen inte lätt. Så jag är spänd på om ni har upptäckt resten, fortsatte han.
– Resten? frågade hon.
– Det finns alltid något mer och ni kommer knappast hit för att få bekräftelse på något ni redan vet. Jag antar att det har något att göra med lasten som Løven hade tidigare?
– Just det. Ni kanske kan berätta för mig vad ni vet och var den finns, svarade hon vasst.
– Det ni letar efter inte finns här, sa han lika lugnt.
– Är det så hemligt att vi inte kan tala direkt om det?
– Jag är rädd för det, sa han.
Hon suckade och bestämde sig för att även om hon inte hade en aning om vem han var eller varför han var här, var hon tvungen att försöka visa tillit. Situationen kunde knappast bli värre.
– Detta fartyg har drivit min man till vansinne sedan det togs i beslag. Han talar ofta om de förluster han har lidit, och jag är inte dummare än att jag har insett att den försvunna lasten består av mer än siden från Frankrike.
– Det stämmer.
– Jag har också förstått att det har något med den svenske kronprinsen att göra, och på grund av det har han försatt min man i ett fruktansvärt dilemma. Jag har rätt, inte sant?
Han nickade.
– Var kommer ni in i bilden? Vem är ni?
– Det kan jag inte berätta nu.
– Vad kan ni berätta?
Han flyttade ner benen från skrivbordet till durken.
– Jag är en av Blüchers män, som arbetar för den preussiske kungen. Blücher är god vän till kronprins Karl Johan. På grund av fartygets last blev vi ombedda att hjälpa till, diskret förstås. Jag har sedan följt spåren och det tog mig hit. Jag har upptäckt en liten detalj som jag håller ett öga på.
Hon höjde ett ögonbryn medan han fortsatte:
– Jag for för att köpa fartyget, men då var det redan sålt. Tursamt nog lyckades jag övertala köparen att sälja det till mig. Tyvärr upptäckte jag att han bara var en bulvan. Den verklige köparen var borta. Efter att jag hade köpt det, vände jag upp och ner på hela skeppet, men hittade ingenting. Lasten finns någon annanstans. Nu är det inte långt borta innan jag kan lägga vantarna på den. Jag tror jag vet vem som köpte skeppet.
– Men vad innehöll lasten? Den börjar snart skrämma mig, svarade hon.
– Madame, om inte er make har sagt det, så kan inte jag göra det. Er man kommer att förstå när ni berättar om det här mötet med mig.
– Bortsett från vem ni är.
– Det får han tids nog veta. Men ni har rätt i att allt hänger samman, och en dag kommer det att visa sig logiskt för er. Kronprinsen menar allvar, madame, i allt han gör. Kom ihåg det.
Hon slog ut handen mot fartygsfönstret.
– Min stad bombarderas och människor blir hemlösa och lider.
– Ni måste lita på mig, det är allt jag kan säga.
– Jag har ingen anledning att lita på er. Ni gillar alldeles uppenbart inte min man.
Han dolde ett leende.
– Allt har sin tid. Jag ska be någon att följa er i land. Han reste sig och tecknade med handen mot dörren.

Cathrine Tank, illustration Ragna Lise Vikre

Cathrine Tank, illustration Ragna Lise Vikre

Mötet pågick fortfarande, men Cathrine förnam att sällskapet höll på att bryta upp. Hon tassade mjukt uppför trappan för att titta till barnen, innan hon gick till sitt eget rum och direkt till kommoden.
Utanför hörde hon hästar och antog att gästerna hade börjat lämna Rød. Hon blev stående och såg på skrinet med det underbara träet. Hon lyfte det med fingrarna, bar det bort till sängen och satte sig. Sakta började hon undersöka låset, fast besluten att öppna locket. Snabbt ställde hon skrinet på madrassen, och hämtade en hårnål. Försiktigt började hon bearbeta låset. Hon var tvungen att skynda sig för att bli klar innan Carsten kom upp, så hon höjde tempot, vilket medförde att hårnålen böjdes och blev värdelös. Att bryta upp skrinet vore synd, men hon insåg att hon inte hade något val. Efter att ha hämtat brevkniven, stack hon in metallen i den tunna springan i skrinet och började lirka.
– Det är min mors skrin som du är i färd med att förstöra, sa Carsten tyst bakom henne. Hon ryckte till, stannade upp och tittade upp på sin man. Har det gått så långt att vi måste bryta upp varandras saker, Cathrine? fortsatte han.
– Är det mig du frågar, eller dig själv? svarade hon lugnt.
Han tog brevkniven från henne.
– Varför  kan du inte bara låta det vara, och överlåta åt mig att ordna upp sakerna?
– Eftersom sakerna går ut över oss allihop, och eftersom du är för rädd för att tala om vad som pågår måste jag ju lista ut det själv.
Han skrattade lågt och osäkert, men utan att fjärma ögonen från skrinet. Han försökte ta det ifrån henne, men hon höll fast skrinet och ryggade tillbaka.
– Blanda dig inte i det här. Du hjälper mig genom att stå vid min sida och vara mig trofast. Jag har låst det för att skydda oss så länge jag inte kan hitta fartyget och lasten, och så får det förbli. Det var en djup hemlighet då, och är det nu. Ge mig skrinet, bad han.
– När själve ”Ponte Corpen” behandlar dig orätt, när även hans män blandar in i en liten oskyldig flicka? Hur långt är du villig att gå innan du finner det nödvändigt att inviga mig på allvar? Du är en storman, Carsten, du omger dig med de mäktigaste männen och strör pengar omkring dig. Ivrig att visa hur mycket du har och vilket position du har i samhället. Vem är du, Carsten? En rädd liten man, som fruktar sin egen hustru, skrattade hon lågt. Hon gjorde ett tecken åt honom att komma bort till henne. När han stod bredvid henne, vände hon ansiktet mot fönstret.
– Se ut, titta bort över Iddefjorden och njut av utsikten. Se vår stad bombas sönder och samman. Ingen vacker syn, eller hur? Hur många kommer inte att behöva hjälp efter detta? Vad ser du? Se ut, Carsten.
Osäker på vad hon menade, sneglade han ut.
– Mina skepp ligger bra, det erkänner jag.
– Det är det jag menar med övermod och självupptagenhet. Du missar detaljerna. Det är inte bara dina skepp som ligger där nere. Eller är det?
Carsten fokuserade på de andra fartygen.
– Främlingen från vår taffel äger ett av skeppen, och gissar jag rätt att han frågade ut dig om en specifik last han ville veta något om? Några detaljer, och förslag om samarbete?
Han gapade mot henne.
– Det angår inte honom, och jag blev förbluffad över att han kände till det; en man som jag inte har en aning om vem det är.
– Nej. Men nu vet du att han äger fartyget, och det är inte allt.
Hon var tyst ett ögonblick.
– Är inte skeppet tjusigt? Skeppet du ägde en gång, ditt stolta skepp som bar en speciell last och som bar namnet Løven.
Han hade blivit vit som ett lakan, och hon såg att han darrade lätt.
– Den här tysken kom för sent. En annan hade köpt fartyget före honom, och den personen måste ha hittat lasten. Tysken har sökt igenom fartyget.
– Man kan inte bara hitta lasten, den är alltför väl dold, och ingen visste om det, inte ens mina egna män! Så det kan omöjligt vara mitt skepp.
– Känner du inte igen skeppet, Carsten? Skeppet som har gått dig åt huvudet?
– Hur vet du det? sa han långsamt och allvarligt. Carsten ryggade tillbaka. Herregud, kanske du har rätt, eller kanske inte.
– Någon har lasten. Men slutet brinner, sa tysken också, och nu kräver jag att du berättar resten!
– Jag kan inte, Cathrine. Det hjälper inte Lillemarie.

Carsten Tank, illustration Ragna Lise Vikre

Carsten Tank, illustration Ragna Lise Vikre

Då fick hon nog. Hon började darra var tvungen att ta sig samman för att inte börja skrika åt honom.
– Jag vill inte längre gå runt utan att veta vad som händer.
Så lyfte hon armarna och innan Carsten insåg vad som hände, slängde hon skrinet med full kraft rakt ner i trägolvet. Träet splittrades och locket rämnade. Sedan blev det skrämmande tyst. Carsten stirrade chockat med öppen mun på sin hustru. Cathrine stirrade på innehållet som nu låg i en konstig klump bland trasiga trärester. I ljuset det var något som blixtrade starkt. Hon ställde sig på knä och lyfte långsamt upp det stora, glittrande föremålet. Det var tungt. Vid sidan om låg ett hopvikt dokument av tjockt papper.
Carsten sjönk ner på sängen och la huvudet i händerna.
– Vad har du gjort, var det nödvändigt? sa han uppgivet.
– Du har själv gått långt över gränsen, svarade hon enkelt. Jag tänker på Lillemarie. Det märkliga är att det är som om hon visar mig vägen. Jag antar att det här är lasten. Men eftersom det har skapat så mycket problem förstår jag inte varför du inte har lämnat tillbaka den.
– Därför att det inte är hela lasten. Jag har inte vågat säga att det bara är en del av lasten, och ville vänta tills jag hade samlat ihop allt.
Hon satte sig på sängen bredvid honom.
– Det är ett oerhört smycke. Jag har aldrig i mitt liv sett något liknande. Det måste vara det största och mest överdådiga halsband jag sett.
– Det är vitt guld, diamanter av högsta kvalitet och de finaste och exklusivaste rubiner man kan få.
– Rubinerna är enorma, sa hon långsamt, och kunde inte slita blicken från prakten framför sig. De är som platta plommon!
– Det är bara en liten del av ett större garnityr.
Hon flyttade över blicken till dokumentet, vek upp det och började läsa. Det stod på tyska och franska.

Till den det berör
Detta är ett bevis på att Carsten Tank på Rød herrgård agerar utifrån mina order och har fått i uppdrag att ta mina extremt viktiga ägodelar tryggt till Sverige. Han har rättsligt godkännande för att föra dem ut ur kejsardömet Frankrike och in i Sverige. Han får inte hindras att utföra uppdraget vilket är av yttersta vikt. Hinder eller beslagtagande av ägodelarna kan leda till straffarbete, fängelse eller ersättningsansvar. För frågor kontakta friherre Carl Otto Mörner, eller undertecknade.
Jean-Baptiste Bernadotte – Hans Kungliga Höghet Kronprins Karl Johan av Sverige

Ovanstående bekräftas.
Napoleon I, kejsare av Frankrike och kung av Italien

Hon vek sakta ihop brevet.
– Du har fraktat Sveriges blivande kronjuveler, Carsten, sade hon tyst.

SLUT PÅ DEL 3

4:e och sista delen hittar du här!

 


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…