Annons

Annons

FÖLJETONG: Safirbroschen, del 3

Följetong Safirbroschen, del 3

Följetong Safirbroschen, del 3. Illustration: Jørn Beinkamp

Hos baronparet blir Elisabeth oväntat medbjuden till den danske kungens bankett. Där samlas alla personer som kan veta mer om det mystiska brevet och om hennes svärfars testamente.

Del 3 av 4

(För del 1 av Safirbroschen, klicka här)

Annons

(För del 2 av Safirbroschen, klicka här)

 

Roman av An-Magritt Wibell Nygaard-Ech

Kaminuret började slå en timme, märkte Elisabeth, förvånad över hur länge hon hade talat med baron och baronessan von Lützow. Baronessan reste sig och klappade händerna.

Gilla Året Runt på Facebook

– Ni är nog trött efter resan och vill fräscha upp er. Om ni vill kan ni ta en liten tupplur innan kvällsvarden.

Elisabeth log tacksamt. Hon var tvungen att erkänna att hon kände sig utmattad.

– Beklagar en gång till att jag kom så plötsligt och oförberett på alla sätt, men jag hann inte packa ordentligt.

– Struntprat. Ni kan låna av mig. I morgon sänder vi bud efter den kungliga hovskräddaren, så ska han nog sy upp något till er i en hast.

– Jag måste nog tacka nej till det, jag har inte diskuterat det med Niels.

– Men vi ordnar det, och ni behöver inte tänka på kostnaderna. Det kommer snart att hållas en bankett vid hovet. När ni nu är här, kan ni lika gärna följa med så att ni får något annat att tänka på. Baronessan grep hennes hand och tryckte den mjukt. Det är verkligen helt i sin ordning. Ni visste ju inte att ni skulle gå på bankett när ni gav er av. Baronessan log konspiratoriskt mot henne. Och ingen vet vem ni träffar och kommer till tals med där.

Högt spel i salongerna

Damerna lämnade salongen, men baronen blev sittande och tänkte. I handen höll han fortfarande brevet, som var mer komplicerat än han först hade trott. Det kunde verka som ett kärleksbrev, inget tvivel om saken. Men intuitionen sa honom att det inte hade något med det att göra. Det handlade kanske om rikets säkerhet! Han var tvungen att få tag i greve von Moltke, så han fick börja där. En halvtrött måne steg upp på himlen, och la sig försiktigt över horisonten. Han reste sig upp, tog oljelampan och gick tvärs över golvet. Nu måste man agera mycket försiktigt, för kvinnan som hade skrivit brevet kunde vara mycket högt uppsatt. Om så var fallet, varför skulle en sådan kvinna kontakta Niels? Danmark var inte i konflikt med Tyskland, men de hade konflikter med hertigen av Schleswig-Holstein-Gottorp, landet mellan Danmark och Tyskland. Men denna Hedvig lät mer tysk än dansk. I själva verket tycktes hon inte vara tyskfödd heller.

Niels stod och höll kusken i kavajslaget. Den unge pojken stirrade på hans nåd med skrämda ögon.

– Men jag har ingen aning om var hon är!

– Min kusk sa att hon skulle byta vagn, och här är det enda stället där hon kunde få tag i en vagn med kusk! Så, berätta vart du körde henne! beordrade Niels bryskt.

Han släppte pojken och borstade av sina kläder, medan pojken rättade till jackan som tycktes ha smugit runt axlarna och hamnat på hans rygg.

– Det är just det. Hon kom körande med Hafslunds vagn, ja jag kände igen vapenskölden. Men hon ville inte beställa en ny vagn. Hon promenerade härifrån med flickan på armen och försvann nedför vägen.

Niels fnös och drog handen genom håret i frustration.

– Du måste ju ha sett vart hon gick!

– Beklagar, Ers nåd, men jag var upptagen med att hjälpa er kusk med ett hjul som hade fått en skada. En liten stund senare kom en fin herre som krävde en vagn.

Niels stannade mitt i rörelsen.

– En fin herre? Du menar någon som mig?

– Jag tror det. Men han for ensam i vagnen.

– Vet du vart den här mannen for?

– Nej, eftersom kusken inte har kommit tillbaka ännu. Men det gick en timme mellan hennes ankomst och den här mannens. Och er kusk körde tillbaka samma väg som han kommit, ensam, svarade pojken nervöst.

Niels började gå runt medan han tänkte. Så gick han över till pojken som drog sig lite tillbaka. Han grävde lite i innerfickan och fiskade upp ett mynt.

– Om du ser eller hör något om min fru, kan du då skicka ett bud till mig?

Den unge pojken nickade ivrigt. Niels gick fundersamt från stallet. Hon kunde inte bara försvinna ut i tomma luften! Han tog en titt runt i staden, pratade med några andra, och tittade in på värdshuset, även om han inte alls trodde att Elisabeth skulle sätta sin fot på ett sådant ställe. Men värdshusvärden sa att han inte hade sett någon ensam fin dam med ett barn. Allt han hade sett var en familj, annars vanliga gäster.

Niels var sur och på dåligt humör när han återvände till Hafslund och låste in sig i biblioteket. Han hade aldrig anklagat Elisabeth för att vara dum, och nu verkade det som om hon hade lyckats klara sig undan på ett ganska fiffigt sätt, trots att de flesta visste vem hon var. Även om han inte fann henne nu, var hon nog inte långt borta.

Redo för banketten

Niels hade ingen aning om hur fel han hade. Elisabeth hade somnat tidigt kvällen innan i himmelssängen, efter att hennes sista tankar hade gått till Norge, Tomb herrgård och Karen. Hon tänkte också på Niels, men blev bara arg och ledsen igen. Då kändes det gott att vara med människor som verkade så förstående. När hon slog upp ögonen nästa morgon, var det fortfarande mörkt ute. Hon kände att hon hade sovit hela natten för trycket i huvudet var borta, och illamåendet ersatt av en mage som var naturligt hungrig. Skuggorna från brasan som tyst dansade runt i sovgemaket hade en lugnande effekt på henne. De sände hemlighetsfulla budskap medan det gyllene ljuset drog hennes uppmärksamhet mot takmålningarna ovanför henne. Allt var så mycket mer överdådigt och storslaget här i Köpenhamn jämfört med hemma. Liksom stabilare, tänkte hon. Efter dansk måttstock kunde den praktfulla norska herrgården verka lite fattig och snål. Tankekedjan avbröts plötsligt av en knackning på dörren.

– God morgon, Elisabeth, kvittrade baronessan. Jag hoppas att ni har sovit gott!

– Ja tack, förträffligt. Kommer ni med morgonbrickan? utbrast Elisabeth förvånat och satte sig upp i sängen.

– Det kunde jag lika gärna göra, för nu ska jag prata med er. Hon log innan hon satte ner silverbrickan framför Elisabeth, väl stödd av dynorna. Ni kommer att behöva stiga upp, för hovskräddaren kommer inom kort. Baronessan satte sig på sängkanten medan Elisabeth började äta det vita, nybakade brödet, marmelad och ett kallt kycklinglår. Cidern kittlade på tungan, och den varma chokladen fick henne att kvickna till. Klänningar ska man inte leka med, fortsatte baronessan. Det är viktiga frågor och det är vår uppgift att visa upp våra mäns framgångar. Juveleraren är också på väg.

– Jag behöver inte så mycket, kära ni, och särskilt inte smycken, svarade Elisabeth och förde porslinskoppen till läpparna.

Baronessan fick ett förskräckt uttryck.

– Visst behöver ni smycken! Nu är ni i Köpenhamn, och det är ett stort hov.

Baronessans ansikte sprack upp i ett bländande leende medan hon slog ihop händerna.

I samma ögonblick kom en tjänsteflicka in med famnen full av kläder, som hon la över soffan vid fönstret.

– Gör er klar, så träffas vi i min privata salong efteråt. Baronessan lämnade Elisabeth ensam, och när hon hade ätit, klev hon upp och valde den enklaste av alla klänningarna. Därefter ställde hon sig framför spegeln och samlade det kastanjebruna håret i en hästsvans. Med två fingrar nöp hon lite färg i sina bleka kinder. Kort efter stod hon hos baronessan och följde ivrigt med blicken när det ena klänningstyget efter det andra lades upp framför henne. Från ljusa nyanser av gult, blått, rosa och grönt, till de mörkare – djupt vinrött, mörkblått och mörkgrönt.

– De mörka färgerna ligger lite utanför säsongens färger, men kanske är de på väg tillbaka. Ljuvliga är de, sa baronessan till hovskräddaren. Knypplade spetsar och dekorationer var utspridda, medan smyckena gav Elisabeth andnöd. Glittrande safirer, diamanter, topaser och rubiner, och pärlor som lyste som en glödande fullmåne. Flera rader virades runt Elizabeths hals.

– Jag behöver bara en rad, försökte hon tveksamt.

– Vill ni sluta med alla era protester? log baronessan. Vet ni inte att välstånd mäts i antal rader av pärlor runt er hals? För att inte dra skam över vårt hus behöver ni sex rader, och vissa av dem bör ligga tätt runt halsen. Alla ska inte hänga ner i midjehöjd.

Slutligen fäste baronessan en brosch på den lösa raden i mitten. Det bestod av pärlor, safirer och diamanter. Det fick Elisabeth att tänka på den brosch som var borta.

– Varför ser ni så ledsen ut?

– Den påminner mig om min brudgåva. Jag fick ett set med tvillingbroscher och nu är den ena borta.

– De kommer nog till rätta igen. Under tiden kan ni låna den här.

I matsalen träffade de baronen, som hälsade vänligt innan han skulle ta sin häst och rida till greve von Moltke. En nära vän som han försäkrade att de kunde lita på. Greve von Moltke kunde prata med sina förtrogna i förtroenderådet och i kansliet om de sista dygnens begivenheter. De måste försöka ta reda på vad som pågick, och vad Niels Werenskiold var inblandad i.

– Mina damer, god förmiddag, hälsade han och bugade innan han lämnade dem.

– Jaha, det var det. Tänk inte så mycket. I stället för oro kan vi se fram emot banketten. Jag ser fram emot att visa upp dig vid hovet.

Elisabeth log.

Brådskande ärende till Köpenhamn
Men det gjorde inte Niels på Hafslund. Han gnuggade sina tinningar där huvudvärken dunkade. Konflikter och problem sträckte sig efter honom som skarpa svärd från alla håll. Han borde först ta hand om Elisabeth, men det kunde han inte. Kurirbrevet från Hedvig hindrade honom och han var tvungen att resa till Köpenhamn. Men vad skulle hända om hon kom tillbaka efter att han hade rest? Vad skulle hon tänka? Och vad hon trodde hon redan nu? Han borde resa omedelbart och få det överstökat. Han hade ordnat med boende på en neutral plats, och den här gången skulle han inte vara beroende av någon. Han började med att skriva ett kort meddelande till Elisabeth och la det prydligt på hennes kudde på sängen. Så packade han en enkel resväska. Ju mindre bagage, desto mindre uppmärksamhet. Han gav order till sin kammartjänare att hålla ögon och öron öppna, om det kom fram något nytt om hans hustru. Så tog han sin häst och red in till Fredrikstad för att möta den vän som väntade med sitt fartyg. De lättade ankar tidigt nästa morgon och satte kurs mot Köpenhamn.

Kvinnorna i det Lützowska palatset hade ägnat hela dagen åt att göra sig i ordning för kvällens bankett på Köpenhamns slott. Baronessans klädval hade fallit på en vinröd klänning med mörkblått liv som slutade i en spets ner på kjolen. Det gnistrade av diamanter och rubiner för att framhäva alltsammans. Elisabeth hade valt en topasblå klänning med krämvitt liv och svarta broderade och knypplade spetsar runt den fyrkantiga urringningen. Halsen var täckt av sex rader skimrande pärlor, medan tre rader låg i olika nivåer över livet. Pärl-, safir- och diamantbroschen vilade i mitten. Deras ansikten sminkades med en blandning av äggvita och puder, och röd färg på kinderna. Baronessan hade klippt ut ett litet hjärta av svart tyg till var och en av dem. De fästes under kindbenet. Slutligen fick läpparna också en röd färg.

– Är damerna klara? frågade baronen från dörröppningen, elegant med sin höga sällskapsperuk, byxor som satt perfekt över knät och knästrumpor som glänste mot de höga skorna, prydda med silverspännen.

– Ni liknar en kung! utbrast hon imponerad, och han skrattade.

Fyra svarta hästar drog vagnen genom Köpenhamns gator i den tidiga lördagskvällen. Dimman låg som damm över dem, men det var inte kallt. Elisabeth kände ett sug i magen. Hon var på väg till fest hos kungen! Byggnader reste sig över henne, och då och då rullade de förbi gatlyktor vid vägkanten.

– Varför luktar det så hemskt? frågade hon.

– Ahh … doften av Köpenhamn, sa baronessan. Jag märker den inte. Man talar om att skapa ett nytt system för att ta bort den. Allt hamnar i rännstenen. Folk slänger ut allt möjligt genom fönstren också, och då menar jag allt avfall.

Hästhovarna klapprade mot kullerstenarna och gav genljud mellan de höga byggnaderna, medan andedräkten från hästarnas mular smög sig förbi henne. Snart fick de syn på ett enormt fackelhav längs en allé, men först rullade de över en bro mot Köpenhamns slotts huvudentré. Elisabeth betraktade en märklig utbyggnad, som såg ut att sväva mitt på väggen.

– Det är Blå tornet, berättade baronessan som hade följt hennes blick. Det var där hon satt, kung Christian den IV:s dotter Leonora Christina. De kastade in henne där, som straff för att hennes make, greve Corfitz Ulfeldt, konspirerade med svenske kungen så att vi förlorade Blekinge, Halland och Skåne. Ulfeldtarna är ständigt aktuella och kung Frederik är på sin vakt. Ni ska komma ihåg att det inte är mer än drygt 15 år sedan hon slapp ut, så det är fortfarande färskt i minnet. Baronessan smackade med tungan och suckade. Och nu har vi problem med hertig Fredrik av Schleswig-Holstein-Gottorp. Det har i årtionden varit en konflikt mellan hertigdömet och Danmark och Tyskland om dess självständighet från Danmark. Egentligen är det tyskt, med dansk överhöghet, men svenskarna anföll Själland och tvingade oss att acceptera hertigdömets suveränitet. Ganska förvirrande alltihop. Hertigen är gift med svenske kungen Karl XII:s syster, och svenske kungen stöder sin svåger i vått och torrt.

Vagnen stannade med ett lätt ryck och dörren öppnades av en livréklädd page. De åtföljdes till riddarsalen, där deras ankomst tillkännagavs medan Elisabeth överväldigades av prakten.

Under tiden hade Niels gamle danske officersvän von Klenow omedelbart satt segel, och hade satt in honom i senaste nytt från krigskonflikten under överfarten. Niels hade blivit allvarligt oroad över rapporterna om hertigen av Schleswig-Holstein-Gottorp. Sedan tänkte han på brevet från Hedvig. Han hoppades att den lilla säkerhet han hade gett henne, när de senast möttes hos kungen, skulle skydda henne lite, men det skulle också kunna innebära fara. Även för honom.

De manövrerade elegant tremastaren förbi militärbaserna vid kastellet och förtöjde vid Christianshavn och klev i land. De möttes av greve von Schindel i kungliga flottan, som både von Klenow och greve von Moltke hävdade var perfekt att alliera sig med. Niels blev rent imponerad av att en så ung man kunde ha så mycket erfarenhet och förståelse.

– Allt är möjligt med mäktiga vänner, flinade greve von Schindel självsäkert, när Niels kommenterade frågan.

– Det ensamt kommer inte att räcka, muttrade Niels.

– Nej, men det ökar uppmärksamheten, kvitterade han.

– Ja, ni bor verkligen isolerat där uppe i norr, sa greve von Moltke, som förstod att Niels inte riktigt kunde placera greve von Schindel. Han är bror till grevinnan Charlotte von Schindel, husfru hos en viss Elisabeth von Vieregg, sade han. Alla vet att grevinnan von Vieregg är kungens mätress. Dessutom går det rykten om att han kommer att förlova sig med henne.

Äntligen förstod Niels vad greve von Moltke försökte berätta.

– Så det är tur att vi har er på vår sida, unge greve von Schindel.

– Allt för Danmark-Norge, svarade den unge mannen och lättade på hatten. Jag har följt instruktionerna i kurirbrevet ni skickade. Kom, låt oss hitta ert logi och tala vidare om det.

Niels anförtror sig

De vandrade utmed kajen, förbi dystra värdshus, rundade ett hörn och kom till ett enkelt men anständigt övernattningsrum. De satte sig till rätta. De läste brevet i tur och ordning och blev mycket allvarliga.

– Hon är i fara, konstaterade de.

– Smyger Karl XII:s generalmajor Mörner fortfarande runt husväggarna? frågade greve von Moltke.

– Mer än någonsin, bekräftade Niels.

– Efter omständigheterna är det mycket förvånande att Hedvig har valt den riktningen. Och det förbryllar mig varför hon vände sig till er och inte kom till oss med en gång. Hon blev väl inte er mätress när ni var här senast? frågade greve von Moltke.

Niels tittade ner. Hedvig hade gjort rätt i att forma kurirbrevet som hon hade gjort. Sedan lyfte han huvudet igen.

– Nej. När hon upptäckte hur nära jag bor svenska gränsen var det naturligt, antar jag. Men jag känner inte till detaljerna kring det här, utöver vad ni nu också vet.

Greve von Moltke reste sig och började gå runt i rummet med händerna knutna bakom ryggen.

– Vet ni exakt var general Mörner befinner sig?

– Hos svensksympatisörer, har jag förstått. Men han har tillbringat mycket tid hos min bror på Borregård. Det är inte möjligt mer… nu.

– Beklagar, jag har hört talas om den tragedi som drabbade er där.

– Det finns inget att beklaga, svarade Niels, och fortsatte: Jag förstår ingenting av generalens många besök i Borregård, för Jens är vare sig en dubbelspelare eller svensksympatisör. Så vad de två har gemensamt, vet jag inte.

von Moltke och von Schindel höjde ögonbrynen samtidigt.

– Är han i penningknipa, er bror?

– Det är han alltid. Han tar för många risker.

– Jag antar att det är samma bror som ni anser har stulit testamentet, fortsatte von Moltke, något Niels bekräftade med nick.

– Jag har undersökt saken som jag lovade, men inget nytt testamente finns registrerat, vare sig i kungens register eller någon annanstans. Så, om det någonsin har existerat ett sådant testamente, försvann det innan en sådan registrering skett.

– Jag tänkte nog det. Åtminstone vet jag det. Men lägg nu mitt arv åt sidan och låt oss koncentrera oss på den här situationen.

Greve von Moltke tände en kritpipa och Werenskiold också. Men till slut reste sig von Schindel.

– Det är bankett hos kungen i kväll. Jag har ordnat så att vi kan få prata med prinsessan och kungen.

– Gott, då säger vi det.

Belåtna över sin enighet gjorde de sig färdiga för att inta Köpenhamns slott. Detta skulle bli en intressant kväll. Spännande också.

Elisabeth kände nästan att hon svävade under de glimmande kristallkronorna. Var hon än fäste blicken, såg hon vackra människor i praktfulla omgivningar, imponerande takmålningar och de bonade golven som var nästan mjuka att gå på. Längs väggarna i den enorma riddarsalen stod det långbord. Hovets tjänstefolk fyllde dem ständigt med nya läckerheter som de bar fram med stöd av axlarna. Hon kunde inte räkna alla rätter. Helstekt spädgris med äpple i munnen, kronhjortstek, skinka, oxrygg, fyllda småfåglar och en imponerande fasan som först plockats och grillats och sedan på nytt klätts i sin fjäderdräkt. Pajer, grytor, grönsaker och en märklig rund knöl som vissa kallade potatis. Söta puddingar, efterrätter, kakor, frukt och choklad satte färg åt borden och mitt på honnörsbordet vid kungens tronstol fanns en gedigen isskulptur formad som ett skepp på en spegel, omgiven av dussintals ljus i silverstakar.

De juveler och klänningar som damerna bar var värda en förmögenhet och de slogs om utrymme att vara den mest lysande. Herrarnas ordnar och utmärkelser hängde tungt över deras eleganta klädsel. För att rama in den härliga stämningen spelades musik i ett av hörnen. Hon hade aldrig hört så vacker musik, de hon till baronessan.

– Den är verkligen vacker, svarade hon. Det är kompositören, en ung tysk vid namn Telemann, som leder. Han förutspås en lysande framtid. Han har grundat en orkester och en musikgruppsförening i Leipzig som består av musikstuderande. Vår musikintresserade kung stödjer dem och de är redan ganska kända! Även svenske kungen är begeistrad!

De stod vid en av salens konsolspeglar och läppjade cider. Drottningen och änkedrottningen var närvarande, och ett dussin prinsar och prinsessor roade sig glatt. Vissa framgångsrika affärsmän satte också färg på banketten.

– När man ser det här, skulle man inte tro att det är krig i våra grannländer, och att vi står under ständigt krigshot, sade baronessan lätt.

– Tror ni att er man får reda på något i kväll?

– Ja, jag ser honom tala med någon där borta, svarade baronessan. Elisabeths blick hejdades plötsligt av en överdådigt dekorerad högväxt kvinna. I själva verket kunde hon inte slita bort blicken.

– Elisabeth! fräste baronessan. Stirra aldrig så öppet på någon, speciellt inte en av hennes kaliber.

– Vem är hon? Hon är så … så …

– Överdådig. Ja, det är de tyska och svenska anorna, skulle jag tro. Tyska eftersom det ligger i deras natur, svenska, eftersom de känner sig överlägsna.

Ett smycke återfunnet på oväntad plats

Plötsligt var det något som fångade Elisabeths ögon, och även på detta avstånd kände hon igen det. Hennes blick satt som fastlimmad vid kvinnans livstycke. När hon äntligen förstått vad det var, höll hon höll på att sätta cidern i vrångstrupen.

– Mår ni bra?

– Visst, men om jag inte misstar mig, så heter hon Hedvig!

– Eh … Ja, svarade baronessan förvånat. Hur i hela friden vet du det? Hon är prinsessan Hedvig Sofia av Sverige, hertiginna av Schleswig-Holstein-Gottorp, gift med den grälsjuke hertigen jag berättade om!

– Prinsessan … det är inte möjligt, mumlade Elisabeth medan hon kände vreden växa. Vem trodde kvinnan att hon var? Hade hon inte tillräckligt för att hon inte också skulle stjäla hennes make?

– De ger oss en hel del huvudvärk, och eftersom hennes mamma är syster till vår kungs far, kan man inte bara utelämna henne. Men så länge hon är här, kan hon inte skapa intriger nere i Gottorp. Baronessan vände sig om och la en hand på Elizabeths axel.

– Men kära ni, är ni säker på att ni mår bra?

Elisabeth andades djupt och försökte lugna sitt bankande hjärta.

– Tyska… språket. Detta förklarar en hel del, mumlade hon och satte glaset på konsolbordet. Beslutsamt började hon att marschera mot prinsessan. Baronessan var först förbryllad, så blev hon förvirrad och sedan skrämd från all sans och vett. Hon såg på hela Elisabeth att hon var mer än upprörd. Så arg att den unga frun uppenbarligen hade glömt allt om etikett och kutym.

Varken Elisabeth eller baronessan märkte att greve von Moltke höll blicken fäst på dem från andra sidan salen. Han började sakta röra sig mot damerna. Han trodde inte att Niels visste att hon var här. Inte enligt baron von Lützow som hade besökt honom för ett par dagar sedan. I grund och botten ganska konstigt, även om han naturligtvis kände till att hon hade försvunnit från Hafslund. Detta bådade inte gott. Inte gott alls, och att döma av hennes uttryck kunde hon komma att förstöra allting.

Fortsättning och slut i nästa nummer.

 

MÖT FÖRFATTAREN: An-Magritt Wibell Nygaard-Ech

LÄS ÄVEN: FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 1

En historisk 1700-talsroman om tiden för Sveriges sista krig av An-Magritt Wibell Nygaard-Ech

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 2

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 3

FÖLJETONG Kronjuvelerna, del 4

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…