Annons

Annons

Lille Max vägde bara 685 gram

Lille Max vägde en femtedel av vad brodern Wille vägde när de kom till världen. Det vill säga 685 gram. När läkarna sa ”naturen får sköta sitt” kraschade mamma Linas hopp. Men lille Max visade sig vara en alldeles speciell kämpe.

Läkarna trodde inte på honom, han var ju så liten jämfört med sin tvillingbror och hade dessutom ett svårt hjärtfel. Inte heller hans föräldrar vågade glädjas – Max växte inte som han skulle i magen, och var pytteliten när han föddes. Max mätte 32 centimeter och vägde 685 gram, medan brorsan Wille var 46 centimeter och vägde 2 525 gram.
– Men Max har lurat både oss och läkarna flera gånger om, skrattar de stolta och lyckliga föräldrarna Lina Rantanen, 29, och Henrik Örbrand, 30, i östgötska Västerlösa.
I dag är Max en pigg kille på 2,5 år som på något ostadiga ben upptäcker världen. Men han är – och kommer förmodligen alltid vara – mindre än Wille.
Lina och Henrik träffades genom en gemensam kompis för åtta år sedan och flyttade snart ihop. Längtan efter barn fanns där nästan från början, de var redo att bli föräldrar.
– Men det var inte så lätt för oss. Jag blev inte gravid och vi fick genomgå olika undersökningar. Till slut gjordes en inseminering, då det plockades ut två ägg som befruktades och sattes tillbaka. Vi fick veta att det var 50 procents chans att det skulle bli tvillingar …

Annons

Lina Rantanen med tvillingarna Max och Wille. Foto: Privat

Upptäckte 
kromosomavvikelse

Så var det snart ett faktum, de skulle bli föräldrar till två barn. Den första tidens panik vändes till glädje, men i vecka tolv började lyckan grumlas.
– Max växte inte som han skulle och halkade
efter Wille mer och mer. Från vecka tolv gjorde 
vi ultraljud varannan vecka, och i vecka 20 gjordes ett fostervattenprov som visade en
 kromosomavvikelse på kromosom 16, säger Lina.
De blivande föräldrarna tog informationen med ro. De fick veta att det kunde leda till adhd eller autism, men att det inte behöver ge någonting alls.
– Det är en avvikelse man kan ha utan att veta om det, förklarar Henrik. Betydligt värre var att Max inte var stor nog, han låg långt efter sin bror.
– Jag mådde fruktansvärt dåligt, både psykiskt och fysiskt, minns Lina och skakar på huvudet. Men läkarna ville att barnen skulle vara kvar i magen så länge det bara gick, eftersom det var bäst för båda pojkarna.
Wille var det ingen fara med, men Max tillstånd försämrades. När hans navelsträng slutade utvecklas insåg läkarna att han måste ut och bestämde att Lina skulle förlösas med ett planerat snitt.
– Då var jag nästan i vecka 36, och jag har aldrig varit så nervös som när jag lades på operationsbordet.
Wille kom ut först och mötte omvärlden med ett skrik. Sedan plockades en trött liten Max ut, och föräldrarna hann se att han gäspade innan sjukvårdspersonalen försvann med honom. Han var tillväxthämmad till 75 procent och stor som en 24 veckor gammal bebis, medan Wille var lika utvecklad som ett barn på 36 veckor.

Tvillingarna från vänster Wille och Max 2015 på sjukhuset i Linköping. Foto: Privat

Stort hål i hjärtat

Wille var stark och fick komma direkt till mamma, medan lillebror förvsvann med pappa Henrik. Lina var utom sig av oro för Max, men läkarna vågade ge ett visst hopp: Han var mycket starkare än vad de hade trott. Max lades i kuvös och sjukvårdspersonalen kollade så att allt kom igång. Henrik satt bredvid och fick mata honom med en milliliter var tredje timme.
Lina och Wille kunde sen ansluta, och familjen var samlad. Det framkom att Max hade en förträngning på kroppspulsådern, vilket fick läkarkåren att mer eller mindre tappa hoppet: Skulle den här lille killen bli så stor att han orkade med en operation?
När Max var två veckor gammal flögs han från Linköping till sjukhuset i Lund, där det framkom att Max hade ett stort hål i hjärtat och att hela aortan var gravt förträngd.
De trodde inte att han skulle klara sig, och när läkarna sa att ”naturen får sköta sitt” så kraschade Linas hopp.
– Jag trodde att vi skulle förlora honom, säger hon och
kramar om sin lille Max. I tankarna började jag förbereda hans begravning.
Men livet ville väl. Allt handlade om att Max skulle växa och gå upp i vikt för att klara den
stora operationen. Och han
kämpade på, så liten han var.
– Han gjorde lite tvärtemot vad läkarna hade sagt, men det gick absolut inte att blåsa faran över. När han var två månader gammal drabbades han av ännu en kris. Han fick blodförgiftning, men reagerade snabbt på antibiotika och det vände på två dygn, säger Henrik.

Från vänster mamma Lina Rantanen, tvillingarna Wille ovh Max och pappa Henrik Örbrand.

Slutade andas

Hela familjen fick bo på Uni-
versitetssjukhuset i Linköping, och Max undersöktes hela tiden. Det var hjärtkontroller, ögonkontroller och ultraljud, och mitt i allt detta började dessutom hans mage krångla. Det visade sig då att hans magmun var förstorad och att han hade dubbelsidigt ljumskbråck, berättar Lina. Detta skulle innebära ytterligare operationer så fort Max vuxit sig starkare.
Lina och Henrik fanns hela
tiden vid sin kämpande sons
sida, en dag var han så dålig att han slutade andas.
– Han hade för ont, och det kändes som en evighet innan han började andas igen, minns Lina.
Men han levde och han växte sig större. Så småningon skrevs han in på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg för operation av magmun och ljumskbråck. Han klarade operationen och fick återvända till Linköping. Nu gällde det att han skulle bli så stark så att han klarade hjärtoperationen.
Och än en gång segrade livet. Max, då fyra månader, opererades i Lund och klarade detta
galant.
– Men det var fruktansvärt oroliga timmar, då vi gick runt på stan. Vi gick in i en kyrka och tände ett ljus för Max. Och efter operationen var det svårt att se honom då han låg kopplad till alla slangar.
Lina såg länge Max som en ”lånad” bebis, medan Henrik försökte ta en dag i taget. Efter hjärtoperationen fick Lina och Wille åka hem, och sedan dröjde det inte länge innan Henrik och Max anslöt och de kunde återgå till en vardag.
– I dag går båda pojkarna på förskola och vi har kunnat återgå till våra jobb. Max får lite extra stöd på förskolan, men han utvecklas normalt utan bakslag. Och nu har de första orden börjat komma!

Av Anna Lindau Backlund 
Foto: Jan-Erik Ejenstam  


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…