Annons

Annons

Föreningen Fenix råder bot på ensamheten

Fenix finns till för att 
ensamma människor ska 
känna glädje, gemenskap 
och få en meningsfull dag. En mötesplats som gör skillnad. ”Jag har fått höra att vi har 
räddat livet på några”, 
säger föreståndaren 
Jenny Ögren.

Bengt Sundell kokar kaffe på Aktivitetsföreningen Fenix i Stockholm. Han är nybliven pensionär och kommer hit varje dag.

Till föreningen Fenix trevliga lokal i utkanten av Stockholm kan man komma om man vill träffa andra i all anspråkslöshet, känna gemenskap, glädje och bryta sin isolering. Fenix är helt enkelt en mötesplats för alla.
–  Ensamheten är en folksjukdom i Sverige som inte är så svår att bota egentligen. Vi gör det enkelt genom att kunna erbjuda en fysisk plats som känns välkomnande och inkluderande. Det finns de som utvecklar social fobi genom att aldrig få tillfälle att möta andra, prata och umgås. Men hit kan man komma och vara med i en gemenskap, förstå att man är viktig och få mycket bättre dagar än innan.

Annons

1998 bildade eldsjälen Jannike Kihlman föreningen då hon såg ett stort behov av att människor behövde sammanhang och gemenskap med andra.

– I genomsnitt kommer det fyrtio personer varje dag, så Fenix fyller verkligen en funktion. Ett botemedel mot ensamhet kan vara att skapa fler 
mötesplatser som Fenix.

Redan i dörren märks den mänskliga värmen där flera deltagare sitter i fiket, byter tankar och dricker kaffe. Det är nära mellan människor här på Fenix och det sjuder av liv och rörelse. Det bubblas och pratas i varje hörn. Men om man känner för att vara för sig själv så respekteras det förstås.
– Jag skulle bli alldeles ensam om jag inte kunde gå hit, säger en kvinna. Här känner jag mig så välkommen, och det är lätt att hitta nya vänner, berättar hon och tillägger: Om jag inte varit här på ett slag så vet jag att de saknar mig. Det känns tryggt.

Föreståndaren Jenny Ögren.

Kulturcirkel 
och handarbete

Varje år besöker runt 12 000 människor Fenix. De är en blandning mellan generationer, vissa är av olika skäl ensamma, en del är pensionärer som har sina barn långt borta, andra har varit arbetslösa länge eller är långtidssjukskrivna.
– Det kan också vara människor med psykisk ohälsa som kanske är deprimerade och inte har något annat än sin lägenhet där tomheten ekar.

Men man blir inte bara sittande i fiket som är öppet alla dagar utom lördagar, här finns massor att göra. Det erbjuds studiecirklar i olika ämnen på eftermiddagar och kvällar.

– En cirkel kring kultur och litteratur har varit igång i flera år och där samtalar man om böcker och filmer. En cirkel handlar om engelsk konversation. Så har vi självhjälpsgrupper som till exempel kan handla om att få bättre självkänsla eller om att gå igenom en skilsmässa. Eller så kan man vara med i målargrupper och handarbetsgrupper. Vad vi gör bygger på vad deltagarna vill ha, de har ju själva så mycket erfarenhet att bidra med, säger Jenny.

Fenix har tillgång till resurspersoner från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och även en jurist som ger råd och stöd när det behövs.
– Mycket är ju till exempel en snårskog av blanketter som ska fyllas i, och då kan det behövas experthjälp. Vi som jobbar här försöker också ge deltagarna en skjuts i rätt riktning om de vill.

Genom Fenix finns också något som kallas för Väntjänst och som innebär att de går hem till ensamma äldre för att få dem att bryta ofrivillig isolering.

– Tänk vilken glädje det är för de gamla att få upptäcka att gemenskapen finns så nära.
Ibland blir det loppis och marknad, och det är alltid en konstutställning på gång.

Mari-Anne Wallbom och Marjo Juujärvi är båda volontärer.

Kan vara sig själv

Många som besöker Fenix är med och bakar och ansvarar för fiket och andra jobbar i någon av de två secondhandbutikerna.

– Jag jobbar ofta i secondhand, jag både köper och lämnar in, säger Bengt Sundell som är nybliven pensionär och bor tvärs över gatan. Jag är här varje dag.

Han berättar om gemenskapen och värmen.

– Jag träffar ofta samma människor varje dag och det gör att man knyter an och kan följa varandras vardag och kan fortsätta samtal från dagen innan. Här är det så lätt att få kontakt med andra.

Verksamheten sköts av volontärer, medarbetare som arbetstränar och anställda och finansieras av medlemsavgifter, Stockholms läns landsting, stadsdelsnämnden, stiftelser och fonder.

– Men som med det mesta som är gott är ekonomin skral, säger Jenny och tillägger att de får spara in på mycket.

Rita Dahlén har varit stammis i 17 år.

Stammis i 17 år

Rita Dahlén har varit stammis på Fenix sedan sjutton år tillbaka. Hon hjälper till i fiket 
och i secondhandbutikerna och 
sätter igång självhjälpsgrupper.

– Fenix har hjälpt mig jättemycket i det att få känna att jag behövs på en plats som omfamnar mig. Det är så tillåtande, här kan man vara både sur och deppig, man är liksom okej hur man än känner sig. Det är härligt.

Fenix gör inte så mycket reklam, informationen om mötesplatsen sprids delvis via vårdcentraler men mest via mun till mun-metoden.

Anders Sundh har också varit stammis länge. Han arbetade sönder sig som fastighetschef 
i kommunen och blev sjukskriven.

– Jag har mått så dåligt så jag vet hur andra kan känna sig. Det här är mitt andningshål, det är så fint att komma hit, skoja lite och dricka kaffe. Jag är en social person och behöver träffa folk.

Anders var med och byggde upp secondhandbutikerna och under tio år hade han en självhjälpsgrupp för dem som var över femtiofem.

– Jag har fått så många 
vänner, och det har jag Fenix att tacka för.

På Fenix får tiden ha sin gång. Det är inget jäkt eller krav på prestation, men däremot är det mycket glädje och skratt. Alla duger precis som de är.

– Jag har fått höra att vi har räddat livet på några, avslutar Jenny ödmjukt.

Text: Kicki Biärsjö 

Foto: Thomas Hjertén

Läs också:
Jag har inte fått en kram på 10 år

Därför behöver vi vänner

Hollywoodfrun Gunilla Persson: Min dotter räddade mig från ensamheten


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…