Annons

Annons

Grannfrun hjälpte mig som barn – nu hjälper jag henne

Grannfrun som hjälpte mig

Min grannfru stod alltid på min sida när jag var barn. FOTO: Shutterstock

 

DET HÄR HÄNDE MIG.
Hade det inte varit för vår grannfru, som alltid hjälpte till när jag var liten, så vet jag inte hur det hade gått för mig i livet. Nu är hon gammal och har svårt att klara sig själv.

Annons

Min mor hade en förmåga att manipulera omgivningen. Utåt sett var allt klanderfritt. Hon skötte hemmet, gick till sitt arbete och vi tre syskon var väluppfostrade och välklädda. Men hemma var hon en helt annan person. Jag och mina tre yngre syskon var ständigt rädda för henne. Mamma hade ett lynnigt humör och hade speciella metoder att uppfostra oss på. Hon kunde favorisera någon av oss och frysa ut de andra. Hon bytte ständigt favorit. Det hände att hon vägrade prata med mig om det var något som hon var missnöjd med. Oftast visste jag inte ens vad det rörde sig om, utan jag fick genomlida de dagar då hon ignorerade mig. Hon hade också problem med alkohol och när hon söp till, tog hon hem alla möjliga människor till vår lägenhet och för att känna oss säkra låste vi in oss på nätterna för att få vara i fred.
Det hände att mamma emellanåt var på bra humör och hade bra dagar. Då tog hon med oss ut. Bjöd fint. Gav oss pengar och köpte kläder. Men de stunderna varade inte särskilt länge. När de inträffade kunde vi aldrig känna glädje, för vi visste att det bara var tillfälligt och att hon snart skulle bli sitt vanliga opålitliga jag.

Gilla Året Runt på Facebook

Stort ansvar på mig

Det var ett stort ansvar som vilade på mig som storebror. Jag såg till att mina syskon kom till skolan och att det fanns mat när de kom hem. Vid några tillfällen kom det anmälningar till socialtjänsten om att allt inte stod rätt till hemma och det påbörjades utredningar. Men mamma kunde prata för sig. Ingen satte sig på henne. Och hon kunde alltid få allt att verka bättre än vad det var. I andras ögon verkade hon mån om oss och det faktum att hon var ensamstående, gjorde nog att man såg mellan fingrarna med hur vi hade det. Vårt hem var rent och fint och vi var uppklädda och artiga då socialen var på besök.
I själva verket var jag och mina syskon utsatta och skyddslösa. Det fanns ingen vuxen som stod upp för oss – förutom en. I vår trappuppgång bodde en äldre kvinna. Hon var alltid vänlig och gav oss godis och bjöd ofta in mig och mina syskon till sig. Hon hade inga egna barn och hade efter en skada i ryggen tvingats sluta sitt arbete, så hon var alltid hemma om dagarna. Det var som om hon förstod hur vi hade det hemma och hon såg det stora ansvar som jag fick bära. Hon var omhuldande och när det var stökigt hemma kunde vi sova hos henne. Mamma var ändå så omtöcknad att hon inte märkte om vi var hemma eller inte.
Grannfrun var aldrig förmanande och sa aldrig ett ont ord om vår mamma. Hon var bara en person som alltid sträckte ut handen. Hon motiverade mig att satsa på skolan och hon hjälpte mig med mina syskon, så att jag fick tid att göra mina läxor och få bra betyg. Hon såg mina bra sidor och uppmuntrade dem och gav mig alltid beröm för hur duktig jag var som tog så stort ansvar och sa att jag var viktig för mina syskon. Utan henne vet jag inte hur det hade gått. Jag tror att hennes omtanke gjorde att jag höll mig borta från sådant som skulle ha kunnat skada mig, som sprit och droger. Vi växte upp i ett tufft område med många sociala problem.

Flyttade långt bort

När jag blev tillräckligt gammal, såg jag till att komma hemifrån. Jag hade sökt till en folkhögskola i en annan del av landet och kom in. Det var inte ett lätt beslut att lämna mina syskon, men jag var tvungen att flytta. Det kändes som om jag skulle gå under med allt ansvar som vilade på mig. Min grannfru uppmuntrade mig. Hon sa att hon skulle finnas kvar och att hon kunde hålla ett öga på mina syskon.
Det var ett nytt liv som började för mig. Nya kamrater och nya miljöer. Jag trivdes och min kaotiska uppväxt kändes allt mer avlägsen. I början hörde jag av mig regelbundet till min grannfru, men så småningom ebbade kontakten ut. Jag fortsatte att studera efter folkhögskolan och flyttade till en annan stad. Min mamma och mina syskon flyttade också. De klarade sig bra efter vad jag fick höra. Jag ringde och skrev till dem ibland, men det blev allt glesare mellan samtalen. Så småningom fick jag jobb, träffade en tjej och bildade familj. Då var jag strax över 30.
Genom åren tänkte jag ofta på vår grannfru och jag skämdes över att jag inte hållit kontakten. Det kändes som om jag stod i skuld till henne. Vid den tidpunkten flyttade jag och min fru tillbaka till min hemstad. Det var med viss tvekan, men vi hade båda fått jobb på orten. Det gick inte lång tid efter flytten, förrän jag slog upp grannfrun på Eniro. Hon bodde kvar på samma adress och jag ringde direkt. Det blev ett långt samtal. Hon lät lika positiv och glad som jag mindes henne, men hon hade blivit sämre fysiskt med åren. Hon hade svårt att klara sig själv. Vi bestämde att träffas.

Inga egna barn

Sedan den dagen ses vi flera gånger i veckan. Hon har inga egna barn och behöver min hjälp. Jag och min fru städar hos henne och kör henne till doktorn och andra ärenden som hon behöver ha uträttade. Hon är en del av vår familj och engagerad i våra barn. Det känns så bra att kunna ge tillbaka lite av det som hon gav mig. Vi har fått många fina stunder tillsammans där vi pratat om min uppväxt och om hur jag hade det. Hon har berättat att hon oroade sig för mig och mina syskon och att hon förstod hur vi hade det. Hon valde att finnas till för oss, i stället för att kontakta socialen, och visa att vi alltid kunde komma till henne. Det är jag glad för i dag. Socialtjänsten var aldrig till nytta när vi behövde hjälp, utan det var alltid vår grannfru som såg till att vi klarade oss.
Mina syskon har i dag, liksom jag, fått egna familjer och jobb och lever bra liv. Vår mamma är det ingen av oss som har kontakt med. Uppenbarligen vill hon inte att vi hör av oss. Jag vet inte hur hon har det och hur hon mår och jag känner inget behov av att träffa henne.
I stället är det min grannfru som är som min närmsta släkting. Min fru och jag hjälps åt för att ge henne en bra ålderdom. Precis som jag kunde lita på henne när jag var barn, så vet hon att jag och min fru alltid finns till för henne.
”Sören”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…