Annons

Annons

Hur ska jag prata med barnen om krig och elände?

shutterstock_224259148

Med en make som sällan är hemma, känner sig Els-Marie, 42, ensam ansvarig för alla funderingar om världselände och annat som oroar barnen. Hur ska hon svara?

Vi har två barn, en flicka på sju och en pojke på tolv år. Jag jobbar som frisör och kan anpassa jobbet lite grann efter barnens tider och lov vilket är perfekt.
Min man jobbar nämligen hur mycket som helst i ett eget litet företag och reser ofta och långt. Det gör att jag har huvudansvaret för vardagslivet, barnen, hemmet och katten.
Alltihop fungerar förvånansvärt bra och när maken är hemma har vi väldigt trevligt ihop. Mitt enda problem är att jag ibland kan känna mig väldigt ensam om ansvaret för barnen, särskilt när det gäller att förklara svåra saker.

Annons

Tolvåringen har hittills varit glad och utåtriktad. Han har många kompisar och spelar både fotboll och innebandy. Men stor del av ledig tid tillbringar han med skärmar av olika slag.
”Det gör alla”, säger han när jag tycker att det går för långt. Och det visar sig att han följer med allt som händer i världen på så sätt, både på ont och gott.
Han pratar rätt ofta om vad han har sett, hört och läst och det tycker jag är bra. Så jag vet var hans tankar är. Men på senare tid har han börjat fråga mer och mer och jag vet inte om han innerst inne är rädd. För det är ju jag också!

Det är så mycket hemskt i världen som jag skulle vilja skydda både honom, hans syster och alla andra från. Men det kan jag ju inte.
Det är klimatkris, miljöfrågor och ebolahot. Jag kan bara säga att det antagligen inte kommer hit, till oss. Men jag kan ju inte vara helt säker – och det känner han nog.
Ett annat ämne som dyker upp då och då är pedofiler. Det pratas det tydligen om i skolorna. Även min dotter har berättat att de i skolan har sagt att man ska ”akta sig” och inte prata med personer som man inte känner. Men då finns ju Internet som ett jättehot.

Jag vet inte om det bara är min egen oro, när det gäller nätet och allt vad de kan hitta där, som gör att jag sover sämre och sämre, när min man inte är hemma.
När han väl är hemma är det som om jag lämnar över för ett tag till honom. Och det är jättefånigt, problemet finns ju kvar.
Jag vet inte hur mycket man ska prata med barn om eländet i världen, man kan ju inte blunda för fattigdom och krig, det finns alltid här. Men hur ska man prata, utan att visa sin egen ängslan?
Els-Marie

 

DCF 1.0

Anne-Marie Furhoff, familjerådgivare:
Att barnen får prata om sin oro är viktigare än ett ”rätt” svar

Som förälder behöver man finnas till hands för barnens funderingar av olika slag. Små barn kan man ju skydda genom att inte låta dem se på våldsinslag på TV. Större barn behöver man prata med på deras nivå, precis som du gör.

Det kan verkligen kännas vanmäktigt när man som vuxen tänker på all världens elände, men ofta aktualiseras problemen var för sig av barnen.
Det viktiga är att man är observant och lyhörd och ger barnen utrymme att komma fram med sina tankar. I samtalet ska man inte föra in svårare saker än de själva har tänkt på.
Detta gäller även om man själv tar initiativ till att prata om till exempel otrevliga saker som kan hända på nätet, så att man inte föregriper deras utveckling.

Det kan skapa trygghet hos barn att man erkänner att man inte har svar på allt och själv är bekymrad ibland. Barn behöver också något konkret att fästa sitt hopp vid, till exempel att man tillsammans gör någon insats som kan bidra till att förbättra läget.


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…