Annons

Annons

Laila: Jag älskar att städa – men få vet varför

Mina kollegor brukar reta mig för att jag alltid har sådan ordning och reda på mina papper. Skämtsamt brukar de kalla mig pedant. Jag bjuder på det, för de vet inte hur jag har haft det.

Jag mår dåligt om det inte är perfekt hemma.

Jag blir ofta retad för att jag har så rent hemma – av folk som inte har en aning om hur jag har haft det. Bilden är arrangerad. Foto: Shutterstock

Alla mina vänner och bekanta påpekar gärna att jag städar för ofta. Jag bjuder gärna på det, för jag trivs bäst när jag har just ordning och reda på mina saker och när det är rent omkring mig. Jag vet precis var jag har allting, hemma hos mig finns ingen skräplåda för bra att ha grejer. Använder jag inte något så gör jag mig av med det, slänger, kasserar eller säljer.

Annons

Jag älskar doften av nytorkade golv, den lyster ett rum får med nytvättade fönster. Dammsuger gör jag så gott som dagligen, jag hatar när det krasar av knäckebrödsmulor under mina fötter. Min man och mina tonårsbarn protesterar inte. De är vana med att jag lägger mycket tid på att städa och hålla ordning. Jag är noga med att inte ställa samma höga krav på dem som jag gör på mig själv. Barnen plockar undan efter sig och håller ordning på sina rum, men det är jag som far fram med dammtrasan och moppen.

LÄS MER: Min familj firade jul på påsken

Min man är en av de få som vet den bakomliggande orsaken till min städiver. Han är en av få som sett den misär mitt barndomshem faktiskt var.
Min pappa dog när jag bara var några år och mamma hämtade sig aldrig efter det, hon tappade livsgnistan. Pappas kläder hängde fortfarande i garderoben när jag flyttade hemifrån. Men det var de enda kläder som över huvud taget hängde. Emellanåt fick mamma ett ryck och tvättade. Men det hjälpte föga när hon aldrig orkade göra i ordning den. Tvätten blev liggande i högar och snart blandades ren tvätt med smutstvätt. Dammsugaren gick sönder det år jag fyllde tio och någon ny skaffade mamma aldrig. Vi levde i smuts. Jag växte upp i ett hem utan lakan i sängarna, med cornflakes och mackor. Lagad mat fick jag i skolan och på fritids. Mamma lärde mig inget om personlig hygien och mina klasskamrater var inte sena med att påpeka att jag inte bara var helt fel klädd utan också luktade illa.
I efterhand förstår jag inte att ingen lärare, skolsköterska eller granne reagerade. Några vänner hade vi inte och mamma hade en mycket liten släkt. Pappas släkt hade vi för länge sedan kommit ifrån.
Jag skämdes och grät i min ensamhet. Men så, när jag fyllde 14 år blev mamma inlagd på sjukhus. Hon hade brutit benet i röran hemma. Efter det att ambulansmännen hämtat henne kontaktade de socialen, dels för att jag var minderårig, dels för att vi bodde i en stor smutsig röra.

LÄS MER: Pappa vägrade träffa min bror

Mammas benbrott blev en välsignelse för mig. Jag placerades i en fosterfamilj och för första gången fick jag en inblick i hur ett vanligt familjeliv kunde se ut, med gemensamma middagar, myskvällar i tv-soffan och en och annan utflykt på söndagseftermiddagen.
Min fostermamma var fantastisk. Jag behövde aldrig berätta att jag inte visste hur jag skulle tvätta håret, hur jag skulle få ordning på naglarna och hur man höll ordning efter sig. Med varsam hand visade hon mig vad hushållsarbete innebar, hur jag skulle tvätta håret och hur viktigt det var med tandvård. Jag trodde jag hamnat i himmelriket. Jag upplevde en gemenskap jag aldrig tidigare känt och hjälpte mer än gärna till med städningen. Det var då min kärlek till nystädade ytor föddes.
Mamma blev så småningom bättre och skrevs ut från sjukhuset, med starka förmaningar om att sköta om vår bostad bättre. Till en början hade vi hjälp av en hemassistent med de vardagliga bestyren. Men sedan tröttnade mamma på att ha folk springande i sitt hem.
Den här gången kändes det värre. Nu visste jag hur det kändes att ligga nyduschad i en renbäddad säng och hur bra man kunde må om man åt annat än smörgåsar. Att det fanns annat än att sitta framför tv:n dag efter dag, kväll efter kväll.

LÄS MER: Den svåra sjukdomen gjorde släktbråken ointressanta

När jag slutat nian började jag på en folkhögskola långt hemifrån. Jag bodde på internat och fick för första gången sköta mig själv. Och som jag trivdes. Jag bar med mig allt min fostermor hunnit lära mig och var glad över att jag äntligen kunde leva som alla andra.
Idag är min mamma sedan länge död. Jag sörjer henne, hennes liv, hennes ensamhet och oförmåga att söka hjälp. Det känns som hon förspillde sitt liv i smutsen. Jag vet att med ordning och reda har du chans att leva ett rikt liv. Ett liv med glädje och gemenskap. Ett liv värt att leva. Då gör det inget att folk kallar mig pedant.
/”Janina”

Fynda i vår butik: Bubbelvasen alla snackar om!

Den runda och generösa vasen finns snart i alla hem! Vasen är jättefin i sig själv, men också lätt att sätta blommorna i då den har en bra form.

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…