Annons

Annons

Jag blev förlamad av fästingen

Fick borrelia och blev forlamad.

Eva Ringesten, 62, drabbades inte bara av borrelia, utan också av en sällsynt komplikation till borreliasmittan – neuroborrelia, en infektion i det centrala nervsystemet, som gjorde henne förlamad från midjan och neråt och som till och med kunde ha kostat henne livet.

Annons

Idag, knappt fem år senare, kan Eva gå igen. Men det har varit en lång och tuff resa.
För Evas del började det som en vanlig influensa. Hon kände sig frusen och ruggig och fick väldigt ont i kroppen. När hon inte blev bättre sökte hon hjälp på vårdcentralen, men skickades hem med rådet att vila och ta Alvedon. Men Eva blev allt sämre. Huden smärtade, hon fick svårt att gå och röra sig normalt och hade även svårt att kissa.
– När jag kom tillbaka till vårdcentralen sade läkaren bara att jag borde söka psykolog för att få terapi.
Efter ytterligare någon dag kunde Eva knappt gå, inte kissa alls och kände sig desperat och åkte till sjukhuset i Ängelholm.
Där insåg läkarna omedelbart att hon var mycket dålig. Hon skickades med ambulans till Skånes universitetssjukhus i Lund och det blev fullt pådrag direkt. Hon lades in på intensiven med dropp och det konstaterades att hon drabbats av en sällsynt men ytterst allvarlig form av neuroborrelia, med inflammation i ryggmärgen.
– Efteråt har jag förstått hur nära jag var att dö.
Först insåg hon inte själv att hon hade blivit förlamad.
– När sköterskan frågade om jag kunde röra benen så trodde jag själv att jag lyfte dem. Min hjärna hängde inte med, den kopplade liksom inte att det inte gick.
När Eva väl förstod att hon var förlamad var hennes första tanke att det här skulle hon bara fixa. På något sätt, kosta vad det ville, skulle hon få rörelseförmågan tillbaka.
– Första gången jag lyckades vända mig i sängen tog det 20 minuter!
Eva behandlades mot sin infektion med kraftiga doser antibiotika och kortison.
Två månader efter att hon insjuknade kunde hon för första gången röra på tårna. Hon låg kvar i Lund en månad till, innan hon flyttades till rehabiliteringskliniken på Orups sjukhus i Skåne.
Där väntade en månads tuff träning med sjukgymnastik och arbetsterapi. Sakta men säkert blev Eva bättre och återfick mer och mer av sin rörlighet.
– I början kunde jag bara stappla fram. Jag fick lära mig klä på mig själv, och det tog en evighet att dra på ett par byxor.
– När jag till slut kom hem var det som att mitt liv började om på nytt. Allt jag hade kunnat förut, allt jag hade tagit för givet, var jag tvungen att lära mig igen.
Eva jobbar som hästmassör och har egna hästar. Först orkade hon knappt rykta ett ben innan hon blev helt utmattad. Efter knappt ett år kunde hon äntligen ta sig upp på hästryggen igen.
Idag har hon fått tillbaka en stor del av rörligheten. Hon kan promenera, cykla, rida och åka längdskidor – men inte för länge i taget.
– Jag blir fortfarande väldigt trött om jag gör för mycket. Tröttheten kommer på en gång, utan förvarning.
Lösningen för Eva har blivit att noga planera sina dagar och alla aktiviteter. Tar hon en promenad på förmiddagen måste hon vila på eftermiddagen, och tvärtom. Rider gör hon max en halvtimme. Promenera klarar hon i en dryg timme.
– Jag har ett annat liv idag än förr, men jag gör det bästa möjliga av det liv jag har. Jag blir bättre hela tiden, millimeter för millimeter!

Av Katarina Rehn Foto Stefan Lindblom/Helsingborgsbild


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…