Annons

Annons

Jag blev kvar i mitt barndomshem

Jag hade aldrig sett nåt annat än mammas gata.

Jag tog över huset som jag växt upp i från mina föräldrar

DET HÄR HÄNDE MIG
I hela mitt liv har jag bott i samma hus på samma gata. Så en dag, strax efter min 45-årsdag, kände jag mig less på allt.

Annons

Jag hade en bra uppväxt och jag mötte min Ove i unga år. Han var också från samma ort. Vi gifte oss och fick två underbara barn, en pojke och en flicka, före 23 års ålder. Vi var lyckliga och kära, köpte hus och fick jobb båda två. Han fick jobb på bruket och jag på kommunen som kontorist. Livet rullade på och barnen växte upp.
Det var fullt upp med alla måsten och någonstans på vägen dog kärleken. Barnen flyttade hemifrån för att studera på två olika orter i södra Sverige. Ove och jag började gå varandra på nerverna. En dag berättade Ove att han träffat en ny. Han ville skiljas.

Gilla Året Runt på Facebook

Jag föll in i en djup depression och tyckte livet var hemskt, tråkigt och orättvist.Jag hade aldrig reflekterat så särskilt mycket över att jag tillbringat hela min uppväxt och hela mitt liv på samma plats, i en liten bruksort i Närke, men nu, strax efter min 45-årsdag, började jag känna mig ordentligt less på livet och vardagen. Dagarna bara rullade på och jag levde inte. Jag bara fanns utan att tänka på det. Jag var Vivianne i hus nummer 5 på Opalvägen, en kvinna i mängden.
Jag var urless på mitt jobb där jag aldrig fick lära mig något nytt, samma rutiner varje dag. Folk pratade bakom ryggen på varandra och lönen var dålig. När jag kom dit på morgonen så längtade jag bara tills jag fick gå hem igen.
Inte blev det bättre av att mina föräldrar levde livets glada dagar. De var lyckliga pensionärer som hade fullt upp med bridge, resor och varandra. Dagligen gav de varandra kramar och pussar och välmenande ord. Visst var jag glad för deras skull, men det bidrog till att fördjupa min svartsyn.

En dag kom mina båda barn hem samtidigt och sa att jag måste ta tag i livet igen. När jag såg deras bedjande ögon så insåg jag att jag måste försöka om inte annat så för deras skull. Ett par veckor senare började jag läsa platsannonser. Inte på bruksorten, utan i helt andra städer. Efter många misslyckade jobbansökningar så hittade jag till slut ett jobb som skulle passa mig. Ett kontoristjobb på en mindre ort i Småland. Jag la ner hela min själ i ansökningshandlingarna och satte mig sen i bilen och åkte hela vägen ner för att personligen överräcka mitt ansökningsbrev och cv. Det var nog detta som gjorde att jag fick jobbet.

En vacker försommardag packade jag så mina grejer och flyttade till Småland. Jag skaffade en fin lägenhet mitt inne i centrum. Jag kände mig genast hemma på mitt nya jobb och mina jobbarkompisar visste att jag var ny i stan, så de hittade på en massa trevliga aktiviteter åt mig. Snart fick jag nya väninnor och en vacker dag när vi var ute och åt mat en fredagskväll så stod han bara där, Åke, en bekant till en av mina jobbarkompisar. Han var mycket trevlig. Vi började ses och ta promenader och långa middagar tillsammans.
Nu är det vi två och vi bor i ett hus i ett vanligt villakvarter och såväl mina båda barn som mina föräldrar kommer ofta och hälsar på oss. Tänk att jag vågade ta steget! Nu lever livet och nu är jag lycklig.
”Vivianne”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…