Annons

Annons

Jag fick barn och psykos samtidigt

psykos

Läsarnas egna berättelser:

Jag var så glad över mitt förstfödda barn. Men när jag ofrivilligt råkade skada henne så kom tvivlen.
Det har gått 21 år sedan jag födde mitt barn. Hon var ett efterlängtat barn och jag gick med glädje på föräldraträffar och lärde mig sådana saker som hur man ska klä ett spädbarn när det är tio minusgrader ute. Det var mitt i vintern. Jag och Tove, som flickan fick heta, hade en underbar tid tillsammans för oss själva på dagarna och jag njöt av livet i en familj.
Dagarna gick, jag ammade och ägnade mig åt hushållsarbete, med avbrott då och då för att hälsa på kompisar eller släkt. En dag tog jag den lilla i promenad till Skansen i den första vårsolen. Kort sagt, allt var bra. Ända tills den där kvällen när det ringde på dörren.
Jag väntade besök och gick för att öppna. Jag sträckte ut höger hand för att öppna dörren och höll med vänster arm Tove, som då var drygt tre månader, vid min axel. Så sträckte hon plötsligt ut sina armar och böjde sig bakåt bort från min kropp. Hon föll ur min arm rakt ned på det hårda hallgolvet.
Tiden frös. Det var så tyst. Sekunderna som följde var de mest skrämmande i hela mitt liv. Det kändes som evigheter.
Så hörde jag henne skrika. Jag lyfte upp henne och undersökte henne. Instinkten sa mig att det var ett bra skrik. Efter ett tag slutade hon att skrika och hon verkade okej.

Annons

Jag och min gäst åt middag, medan Tove hela tiden satt i babysittern och lekte och pratade. Efter middagen ammade jag henne och sedan la jag henne i hennes spjälsäng.
Då märkte jag att det fanns en liten svullnad ovanför det vänstra örat. Jag tog henne till röntgen och det visade att hon hade klarat sig bra, det var ingen fara. På natten sov Tove bra, men det gjorde inte jag.

Från den stunden började jag känna enorma tvivel på min kompetens som mamma och jag kände en stor förtvivlan. Jag som hade hunnit komma till en punkt där jag kände mig trygg med mammarollen och att jag hade kontroll över livet med ett spädbarn. Jag hade låtit henne falla ur mina armar och hon kunde ha dött!
De kommande tre dygnen sov jag knappt alls och jag åt bara lite fil.

Jag fortsatte att amma, byta blöja och sköta om flickan på det sätt som är nödvändigt, men i övrigt fungerade jag inte längre. Jag tappade sakta fotfästet i verkligheten. Aptiten var helt borta och när min man kom hem var jag fortfarande i nattlinnet. Ändå sov jag inte alls.
Efter tre dagar kom en kvinnlig släkting över för att hjälpa mig med praktiska saker. Hon såg till att jag klädde mig, hjälpte mig med amningen och höll mig sällskap. Samtidigt ringde mina anhöriga till psykakuten.

Efter ett hembesök konstaterades att jag fallit ned i en psykos och jag blev intagen på mentalsjukhus. Jag separerades från mitt barn, vi som aldrig hade varit ifrån varandra tidigare. Jag skrek av all min kraft när jag såg sjuksköterskan bära henne ifrån mig. Jag var så förtvivlad.
Jag var bakom en stängd, låst dörr, med ett fönster i ögonhöjd. Jag fick en spruta och sov länge. Mina bröst pumpades för att jag inte skulle få mjölkstockning, men det enda sättet för dem att få mig att gå med på det hela var att säga att mjölken var till mitt barn.
Först senare fick jag vet att de direkt hade gått över till att flaskmata henne med ersättning. Jag tog medicin som gjorde att jag inte längre kunde amma. Och det tog två veckor innan jag ens fick se Tove igen. Jag glömmer aldrig hennes blick när jag gav henne flaskan. Hon hade inte glömt vem jag var. Jag hade inte gått miste om denna starka villkorslösa kärlek som finns mellan ett barn och dess mamma.

Idag förstår jag att de gjorde rätt. Jag var en fara för min egen hälsa.
Det tog fem långa svåra månader innan jag blev utskriven och fick diagnosen bipolärt syndrom. Alla år sedan dess har varit upp och ner, men mitt i allt har jag haft ett uppehåll på nio år helt utan skov. Så från fem års ålder till 14 års ålder behövde Tove inte uppleva några större förändringar i vardagen när det gäller min psykiska hälsa.
Hon är nu en ung människa med eget liv. Hon går på universitet och vi har en kärleksfull, omtänksam och respektfull relation. Att jag har varit så ärlig jag kan om min diagnos har lett till att vi har en mycket bra, fungerande relation. Min familj, mina vänner och psykvården bidrar till det livet jag lever idag.
När man har en bipolär diagnos så är ingenting gratis. Livet är oberäkneligt. Men jag har ett bra liv och jag gifte mig för sex år sedan med min tonårskärlek.
Jag är lycklig !
”Edith”

 

 

 

 


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…