Annons

Annons

Jag fick en familj från ett annat land

Jag fick en familj från ett annat land.

BARNLÖS. Jag fick till slut min efterlängtade familj i form av en liten syrisk flicka och hennes ensamma mamma.

DET HÄR HÄNDE MIG.
Jag har alltid varit omgiven av en kärleksfull familj och lojala vänner. Det enda jag saknat är egna barn. Så fick jag syn på en flicka med stora bruna ögon.

Gunnar och jag träffades i unga år, i en studentspexgrupp när vi studerade i Uppsala. Vi längtade ut i världen och hade inte bråttom med att skaffa barn. Livet gick i en rasande rolig fart, full av karriär och spännande resor. När vi väl bestämde oss för att bilda familj, ville det sig inte och trots utredningar så hittades inget fel. När Gunnar och jag började diskutera adoption visade det sig att vi blivit för gamla för vad adoptionsländerna önskade.
Efter hand insåg jag att jag hade många andra glädjeämnen att tacka för i livet. Vi fortsatte resa, gå drejningskurser, jag läste spanska ett tag och vi byggde en härlig liten stuga på en skärgårdsö. När jag väl kommit över sorgen kring min egen barnlöshet, så saknade jag att jag inte byggt en närmare relation med mina syskonbarn när de var små, nu var de tonåringar och inte intresserade av att ha mig som extramamma.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

Så blev det dags att gå i pension, medan Gunnar skulle jobba ett år till. Just då fick vårt hus i stan en jobbig vattenskada på markplan. Renoveringsfirman behövde torka ut väggar och golv med en jättelik fläkt som skulle stå på dygnet runt i två månader. Gunnars kompis hade en ledig tvåa i ett av hyreshusen han förvaltade och vi flyttade in där tillfälligt.
Området bestod av trevåningshyreshus från femtiotalet och var lugnt men lite nedgånget. Där bodde en blandning människor som man aldrig såg i vårt villakvarter. Till en början kände jag mig malplacerad, det fanns folk som satt ute på bänkarna på gården hela dagarna, men varje gång jag gick förbi hälsade de glatt. Särskilt en mamma och hennes dotter stötte jag på lite överallt, i trapphuset, i affären, på promenadvägen till centrum. Flickan var i fyraårsåldern och tittade alltid storögt på mig med sina bruna ögon. Mamman skyndade förbi, med blicken mot marken i skydd av det långa mörka håret.

En klar vårdag satt jag och solade på en av parkbänkarna utanför hyreshuset, när mamman kom ut genom porten med en enorm tvättpåse över axeln. I den andra armen drog hon flickan efter sig. Flickan stretade emot och grät och skrek på ett språk jag inte förstod. När de passerade mig lösgjorde sig flickan och sprang till sandlådan. Mamman ropade. Jag tittade på dem växelvis.
– Ska du tvätta? Jag kan passa henne? sa jag.
Hon blinkade mot mig, skakade oförstående på huvudet. Jag tecknade genom att peka på tvättstugan mittemot, på mig och på flickan. Till slut hade vi lyckats förstå varandra och jag satt kvar medan flickan lekte. Mamman gick några vändor till tvättstugan och jag lekte med dottern som berättade att hon hette Samira.
Nästa dag ringde Samira och hennes mamma på vår dörr och vinkade upp mig till deras lägenhet som låg ovanpå, där de dukat med te och kakor. Den eftermiddagen fick jag uppleva något magiskt. Vi pratade inte samma språk men ändå kommunicerade vi. Samiras mamma berättade att hon hette Leah och kom från en bergsby i Syrien och hennes man var troligtvis stupad i kriget. Nu var det de två i Sverige och trots allt de förlorat var de glada att vara här.

Jag började passa Samira när Leah var på svenskundervisning eller på sitt extrajobb som städerska. Dagarna flög förbi och när renoveringen i vårt hus var klar och vi skulle flytta tillbaka blev jag tom. Vi hade bara känt varandra några veckor, men jag kom på mig själv med att se Samira och Leah som barn och barnbarnet jag aldrig fått.
– Det här behöver inte vara slutet, sa Gunnar. Vi kan nog passa Samira fler gånger och bjuda dem båda till skärgården i sommar.
Mannen i den lokala kiosken hade blivit vår tolk när vi behövde extra hjälp med språket och framförde vår idé om att jag skulle passa Samira de två kvällar i veckan Leah jobbar. Leah blev tyst, sen kom en tår och hon gav mig en stor kram.
Vi flyttade tillbaka till vår villa men åkte varje tisdag och fredag hem till Leah och Samira. Efter ett tag tog jag även med dem till vårt hus och en av mina väninnor gav mig leksaker hon rensat ut från sin vind. Allt gick över förväntan och en dag när jag hämtade Leah på förskolan sa hon till en av sina kompisar.
– Där kommer min mormor.
Det minnet kommer alltid berika mitt liv. Idag umgås vi alla regelbundet och både Samira och Leah är en del av vår familj. Jag fick ett barnbarn på äldre dar och det var värt all väntan.
”Astrid”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…