Annons

Annons

Jag har valt att leva ensam

kvinna

Läsarnas egna berättelser: Människor bekymrar sig över att jag lever ensam. De tycks anse att man inte kan leva ett fullödigt liv om man inte hela tiden har en karl att relatera till.
Jag är en medelålders kvinna som lever ensam sedan flera år. Ibland erkänner jag att det kan kännas lite tomt men för det mesta tycker jag att jag har det ganska bra. I mina bästa stunder ser jag mig inte som ensamstående utan föredrar ordet Makalös. Ett härligt ord som inrymmer en stor portion frihet och oberoende. Ensamstående däremot låter så ynkligt och utlämnat. Men ibland stämmer det och då finns inget bättre ord. Man står där ensam, utsatt och skyddslös. Ingen att luta sig mot. Det kan göra ont att stå så, särskilt om man stått ensam länge. Under mina ensamstående dagar händer det att jag gråter en skvätt, längtar efter någon att hålla i handen och känner mig bortglömd och osedd.

Annons

Men det finns andra dagar också. Då ser jag mig som Makalös. Det är då jag tar långa, ensamma cykelturer till egna små smultronställen, unnar mig en lång, lat morgon med en ny fängslande bok och både en och två fikabrickor på sängen. Eller sitter och skriver en hel dag vid datorn för att klockan sex konstatera att jag alldeles glömt bort att äta.

Att leva ensam är att tycka om väldigt många, sinsemellan olika, människor. Och det är att ibland längta efter någon som är ”bara min”. Det är att sätta sig att skriva ett brev mitt i natten eller plötsligt få lust att ringa någon man tänkt mycket på. Det är att bära många människor inom sig, människor som får ta ens tid i anspråk.

”Gift dig och du kommer att ångra det, gift dig inte och du kommer att ångra det också”, har någon pessimist uttryckt saken. Ja, visst kan det vara så. När jag ser par i bekantskapskretsen som verkar ha det bra tillsammans, slår det an en längtanston inom mig. Men ännu oftare sänder jag en tacksamhetens tanke till mitt ensamliv, när jag stöter på bittra och uttråkade par som inte tycks ha så mycket mer att säga varandra.

Ensamliv är pendlarliv. Mellan mörker och ljus, mellan att ha allt och absolut ingenting. Mellan att betyda någonting för många men inte något för någon speciell. Svårast är nog trots allt längtansvärken. Den där längtan djupt inne i kroppen som ibland plötsligt griper tag i en, längtan efter att någon ska famna en, krama en försiktigt och ömt eller vilt och galet. Att någon ska stryka min kind och svalka min panna när febern bränner. Att någon ska ha dukat ett bord när jag kommer hem efter en lång resa. Att någon ska fråga efter en bara för att man är den man är.

Värst är längtansvärken under långa, blå vårkvällar. Fast förstås, sedan kommer snart hösten och då kan man läsa så många böcker man vill utan att behöva tänka på middagen!
”Harriet”
Foto: Thinkstock


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…