Annons

Annons

Jag hoppade fallskärm för min systerdotters liv

fallskarm

DET HÄR HÄNDE MIG.

Jag är extremt familjekär. Jag är också extremt höjdrädd. Men det finns inget jag inte är beredd att trotsa för kärleken till familjen.
Jag har alltid varit en familjekär person och mina två syskon står mig nära. Även om man inte alltid håller med varandra i allt så är familjen för mig ryggraden i det som är livet. Vi firar jul tillsammans, alla födelsedagar och ses ofta. Kort sagt, min familj är mitt allt.
När mina flickor var två och fyra år fick min äldsta syster Kajsa sitt första barn. Hennes dotter, Olivia, blev som en lillasyster till mina döttrar.
På samma sätt som jag alltid varit familjekär har jag alltid varit en försiktig person. Jag är inte den som utmanar mig själv mer än nödvändigt, tvärtom. Trygghet är något jag värderar högt och jag tycker inte om att prova nya saker. Medan min man springer olika typer av maraton och ständigt pressar sig själv känner jag mig nöjd med att stå i målgången och vänta in honom.

Annons

När min systerdotter Olivia var fem år och hennes små tvillingbröder nyss fyllt två fick vi ett besked som slog min och mina familjemedlemmars liv i spillror. Olivia hade en längre tid varit trött och verkat håglös och på BVC hade de tipsat om alltifrån vitaminer till mer solljus. Utifrån vad vi vet nu verkar det helt idiotiskt men min syster litade på sköterskan och köpte vitaminer för barn. Efter någon månad kände dock både hon och hennes man att något var fel med Olivia och Kajsa körde helt sonika in till akuten. Och där blev de kvar.
Tidigt på morgonen fick jag telefonsamtalet jag aldrig hade kunnat förbereda mig på. Kajsa ringde och berättade att man tagit prover på Olivia. Redan det första hade visat på ett så lågt blodvärde att de snabbt gått vidare med andra undersökningar. Även om fler tester skulle behövas så pekade alla tecken på en enda sak. Leukemi.
Senare på eftermiddagen bekräftades det och allting vändes upp och ned. Tuffa behandlingar inleddes och Kajsa och hennes man Mårten bodde i omgångar på sjukhuset med Olivia medan den andra var hemma med tvillingarna. Vi hjälpte till så mycket vi kunde och det var hjärtskärande att se den annars pigga och sprudlande femåringen så blek, trött och tärd av sjukdom och behandlingar.
Efter några veckor stod det klart att Olivia svarade bra på behandlingarna. Det var för tidigt att ta ut något i förskott men läkarna var försiktigt positiva och hon fick komma hem. Fortfarande svag, fortfarande infektionskänslig, men ändå hemma. Kanske att det värsta var över, åtminstone för Olivia. För familjen var det en helt annan sak och för både Kajsa och Mårten var det nu det kom ifatt dem.

En kväll satt jag, min man och min andra syster och pratade om hur vi kunde hjälpa familjen ytterligare. Jag vet inte vem som kom med idén men snart stod det klart att de behövde få komma iväg och resa. Kajsa och Mårten har aldrig haft det gott ställt, tvärtom, och en resa då de båda var hemma med Olivia tycktes oöverstigligt. Men för oss var det självklart att de behövde få åka och inte på vilken resa som helst. Nej, Olivia älskade Disney och vi bestämde oss för att försöka samla in pengar till en resa till Florida och Disney World.
Jag vet inte vem som kom med idén om resan men tanken som följde, den kom från mig själv, otroligt med tanke på vilken försiktig madam jag är. Jag slog fast, högt och ljudligt, att om jag fick ihop till en tredjedel av resan så skulle jag hoppa fallskärm. Olivia hade tvingats utmana sig själv på ett sätt ingen trodde var möjligt, då skulle väl ändå jag kunna utmana mig jag också för hennes skull.
Jag spred ordet om insamlingen och öppnade ett bankkonto. Min kollega hjälpte mig att sätta upp en sida på Facebook som vi spred. Först hände inget, någon hundralapp här eller där tickade in. Men så började det lossna och mer och mer pengar kom in från personer i vår närhet. Snabbare än jag kunnat ana var det dags att boka tid för det där hoppet.
Natten innan sov jag ingenting och hoppades innerligt att det skulle vara dåligt väder. Jag blev inte bönhörd utan när morgonen kom var det vindstilla och klart. Jag klev upp ur sängen, gjorde frukost till familjen och hann kräkas två gånger av nervositet innan vi åkte iväg. För varje meter som bilen rullade ville jag vända hem igen.

Jag kan inte beskriva själva hoppet, för det var både det värsta och bästa jag gjort. Det var en konstig kombination av att jag på allvar var säker på att min sista stund var kommen till en euforisk känsla av liv.
Och det var ju också precis vad det var. Ett hopp för livet och ett hopp för Olivia. Som fick sin underbara resa, och som är frisk idag. För en sådan sak kan man hoppa fallskärm hur mycket som helst.
”Lisen”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…