Annons

Annons

Jag kunde inte sluta tänka på att jag var tjock

Jag föddes in i en överviktig familj och även jag blev överviktig redan som barn. Det blev en del av min identitet, och jag lärde mig tidigt att det var jag som var fel.

Jag kunde inte sluta tänka på att jag var tjock (Bilden är arrangerad)

Jag kunde inte sluta tänka på att jag var tjock (Bilden är arrangerad)

Min mamma var en riktig matmamma, och fettet flödade i matlagningen när jag var barn. Hon var fantastisk på att baka, och saft och kakor stod ofta på bordet.
Det här var i början på sjuttiotalet, och det var fortfarande inte så mycket diskussioner om kost och matvanor ute i samhället.
Min mamma gjorde allt för sin familj, och vi älskade henne för det. Ingen av oss ifrågasatte vårt sätt att leva, och ingen av oss förstod bättre.
Redan som barn la jag mig till med en tuff fasad, och efterhand blev mitt skal allt hårdare. I efterhand har jag förstått att det var ett sätt att skydda mig själv. Jag visste tidigt att jag var tjock och kände mig utsatt, och alldeles för tidigt lärde jag mig att hålla mig borta från stora folksamlingar.
Folk tittade ofta föraktfullt på mig, och även vuxna människor fällde sina hånfulla kommentarer. Det tycker jag är så märkligt i dag. Hur kan vuxna människor bära sig så illa åt mot ett barn?

Läs också: Edward Blom om vikthetsen: ”Hälsofascismen är hemsk”

Överviktiga barn behöver i stället en massa bekräftelse, och bevis på att man är bra som man är. I dag är övervikt ett växande problem i Sverige. Allt fler barn drabbas, och det gör mig så ont. Att så många små oskyldiga människor ska behöva gå igenom det jag en gång gjorde.
Jag blev aldrig direkt mobbad i skolan, men visst fick jag en del glåpord efter mig ibland. Men även om det sved inombords så visade jag det aldrig med en min. Jag led i det tysta, och drog mig alltmer undan.
Jag tröståt mig igenom hela skoltiden och blev bara större och större. Hela min situation var hopplös. Jag mådde så fruktansvärt dåligt under gymnasietiden, och jag kände mig som en fånge i min egen kropp.
Mina föräldrar var såklart oroliga för mig. De försökte muntra upp mig, var och en på sitt sätt. Mamma försäkrade mig om att jag var fin som jag var, och fortsatte att servera mat som jag tyckte om. Pappa köpte hem godsaker, som jag naturligtvis inte kunde motstå. De gjorde så gott de kunde, efter sin förmåga.
Jag älskar mina föräldrar över allt annat, men ibland önskar jag att de verkligen hade förstått. Att de hade hjälpt och stöttat mig in i ett nytt liv.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

Efter skolans slut fick jag jobb i en liten närbutik i ett större samhälle, några mil söder om mitt föräldrahem. Jag bävade för att jobba bland folk, men blev positivt överraskad. Jag trivdes med jobbet, och gick dit med glädje. Varje dag.
Jag flyttade hemifrån, och började mitt nya liv som ensam. Det kändes konstigt i början. Min familj var ganska bullrig av sig, men snart lärde jag mig att uppskatta lugnet i lägenheten.
Jag inredde den efter min smak, och var riktigt nöjd med resultatet. Jobbet i affären var roligt och omväxlande. Jag hade mycket kontakt med kunder, och jag vet att jag var uppskattad. Jag kunde skämta med folk, och jag tog mig också tid att prata bort en stund, om någon behövde det.
Jag åt inte så mycket om dagarna, när folk kunde se mig. Mina matlådor var små, och magen skrek av hunger. Jag visade det inte med en min. Det var livsviktigt för mig att aldrig visa hur mycket jag åt. Mina kolleger förstod naturligtvis det ändå. Det räckte med att titta på mig för att förstå det. Men det var aldrig någon som sa något.

Jag tog igen det på kvällarna. Då vräkte jag i mig allt jag kom över. Snabbmat, chips och godis. Jag fick ångest över alla tomma påsar, och tömde soporna varenda kväll. Det var som ett gift. Jag rotade i skåpen efter mer, och jag kunde inte sluta.
Jag gick i olika affärer och handlade lite i sänder. Var noga med att aldrig handla i samma affär två kvällar i rad. Var det kris, var jag tvungen att ha koll på om kassörskan var densamma som dagen innan. Då var det uteslutet. Jag klarade inte av att visa hur mycket jag konsumerade, och bara handlingen var tidsödande. Och visst fick jag kommentarer. Hela tiden. Det tisslades i kön, och folk tittade med avsmak på mig. Jag avskydde mig själv, men hade inte förmågan att göra något åt det. Inte just då i alla fall. Socker är en drog. Det är jag den första att skriva under på. Lika svår att stå emot, och lika begärlig. Problemet med socker jämfört med andra droger är att sockret kommer du aldrig undan. Det finns i maten vi äter, och i det mesta vi dricker.

En dag kom Uffe in i närbutiken. Jag la inte direkt märke till honom. Han var en kund bland alla andra. Men han kom tillbaka. Många gånger under den våren.
Uffe var lång och rödlätt, med fräknar i ansiktet. Han såg kanske inte så bra ut, men han var trevlig. Vi pratade en del, och jag lärde mig att uppskatta hans små stunder i affären. Vi blev kompisar, och jag gillade honom starkt. Tanken på att han skulle kunna vara intresserad av mig på något annat sätt fanns inte. För vem skulle kunna bli kär i en sådan som mig?
En dag undrade Uffe om jag ville följa med på bio. En ny film hade haft premiär, och hela staden pratade om den. Uffe sa att han ville gå med mig, för att vi skulle kunna diskutera den efteråt.
– Du är så bra att prata med, sa han. Det kändes så bra. Jag gillade Uffe, och det var sällan jag var på bio, så jag tackade ja. Det enda jag gruvade mig för innan var om stolarna var tillräckligt breda.
Filmen var precis så bra som alla hade sagt, och jag fick plats i stolen. Vi delade på en kartong med popcorn, och jag var i vanlig ordning noga med att inte äta för många. Vatten istället för läsk.
Efteråt gick vi in på ett fik, som fortfarande var öppet. I timmar satt vi och pratade. Om allt, och om inget. Vi skrattade, och jag hade inte haft så roligt på länge. Han följde mig hem den kvällen. Vi pratade under hela vägen, och jag kommer ihåg att jag njöt så av stunden. Innan vi skildes åt, skämtade jag lite om min övervikt. Jag gjorde det ibland, kanske av självbevarelsedrift. För att avdramatisera.

Men Uffe skrattade inte. Han sa bara:
– Men om du tycker det är så jobbigt, varför gör du ingenting åt det?
Jag blev alldeles ställd. Visste inte vad jag skulle säga. Det var så självklart det han sa. Det fanns ingen kritik i det, och jag kände att det var av ren omtanke om mig.
Det blev inte så mycket sömn den natten. Jag låg och vred och vände på mig, och funderade på vad han hade sagt. Och insåg någonstans att det var helt riktigt. Det var bara jag som kunde göra något åt min situation. Det var bara jag själv som kunde förändra mitt liv och mitt beteende. Det fanns ingen att skylla på. Jag var vuxen, och hade ansvar för mitt eget mående.

Läs också: Jag förlorade en bror jag aldrig riktigt haft

Nästa morgon var jag uppe tidigt. Jag gjorde i ordning en ordentlig matlåda, och en smörgås till kaffet. Jag var fast besluten att börja ett nytt liv, och jag skulle göra det på rätt sätt.
Jag började gå långa promenader, och jag läste på om kostvanor. Jag bytte ut godiset mot frukt, och fyllde tallriken med diverse grönsaker innan jag tog mat.
Det låter ganska enkelt, men det ska gudarna veta att det inte var. Jag hade en vansinnig abstinens efter godis. På kvällarna vandrade jag planlöst runt i området, för att över huvud taget kunna stå emot begäret. Jag vågade inte vara hemma. Litade inte på mig själv. Det var ett helvete, och jag var stundtals övertygad om att det aldrig skulle gå. Jag grät av vanmakt, och förbannade mitt öde. Jag fick återfall, men kämpade mig tillbaka. Jag var så fast besluten att förändra mitt liv.

Det blev lite lättare med tiden, och jag lärde mig vilka fallgropar jag skulle akta mig för. Uffe peppade mig när det var tungt, och han talade om för mig hur duktig jag var. Han tröstade mig när jag var ledsen, och han gjorde mig ofta sällskap på mina rundor. På så sätt blev allting lite lättare. Det var fantastiskt, att ha honom med under den här tuffa tiden.
Trots vissa motgångar gick jag stadigt neråt på vågen. Kilona rasade, och det kom en dag när jag inte längre mådde illa av min spegelbild. Alldeles förundrad stod jag där och betraktade min kropp. Jag var kanske inte smal, men jag var helt okej. Det var en fantastisk känsla.

Vi träffades alltmer, Uffe och jag. Så småningom gick känslorna över till något annat, och vi blev ett par. Han blev min förste pojkvän, och jag är så otroligt tacksam för det. Han är en av de finaste människor jag har träffat, och han gav mig det allra viktigaste just då. Sitt stöd.
Han lärde mig att jag var fin som jag var, och han älskade mig så otroligt mycket. Vårt förhållande var fyllt av kärlek, och Uffe gav mig ett självförtroende. Tyvärr växte vi med tiden ifrån varandra. Vi skildes som vänner, men jag saknade honom länge.
Jag fortsatte med min nya livsstil. Jag åt mycket grönsaker, och begränsade chips och godis till helgen. Det fungerade för mig, och det kom en dag när jag inte längre frågade efter det.
Cykeln fortsatte att vara mitt huvudsakliga fortskaffningsmedel, jag fick en fantastisk kondition, och jag började känna att jag orkade vad som helst.
Efter några år sa jag upp mig i närbutiken, och började läsa till lärare. Även om jag hade älskat mitt jobb i affären, så var det dags att gå vidare.

Läs också: Kolonilotten blev min räddning

På lärarhögskolan träffade jag Micke. På många sätt påminde han om Uffe. Han var visserligen lugnare och mer tystlåten som person, men lika trygg och omtänksam. Jag blev så kär i Micke, och jag kommer aldrig att glömma den dagen när jag insåg att mina känslor var besvarade.
I dag har vi varit gifta i många år. Visst har vi som alla andra haft våra slitningar, men vi har alltid varit måna om att reda ut våra problem. Vi har varit rädda om varandra, och vi är båda mycket fysiska. Jag tror att många skulle betrakta oss som lyckliga. Med all rätt.
Jag tänker på Uffe ibland. Jag vet att han bor långt borta, i en stad uppåt landet. Jag hoppas innerligt att han är lycklig. Han om någon förtjänar det. Uffe kom in i mitt liv när jag som mest behövde honom.
Han gav mig så mycket kärlek. Han gav mig så mycket tid, och framförallt så gav han mig tillbaka tron på mig själv. Om du av någon anledning skulle läsa detta och känna igen dig Uffe, så tack. Jag glömmer dig aldrig!
”Laila”

Foto: IBL

Läs också:

Fler svenskar sjukligt överviktiga

Edward Blom om vikthetsen: Hälsofascismen är hemsk

Åren som fosterbarn har satt djupa spår


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…