Annons

Annons

”Jag tänkte på alkohol 24 timmar om dygnet”

Vid 27 års ålder ville Victor bara dricka och dricka sprit tills han däckade. I dag är han 34 år och vill visa andra att det finns en väg bort från beroende

Viktor Svärd var bara 15 när han började dricka. Med åren eskalerade drickandet. Tills han en dag nådde botten...

Viktor Svärd var bara 15 när han började dricka. Med åren eskalerade drickandet. Tills han en dag nådde botten…

Viktor Svärd i Jönköping är sedan sex år tillbaka nykter alkoholist och utbildad alkohol– och drogterapeut.

– Jag föddes när jag var 28, säger han med ett stort leende. Fram till dess levde jag i en grå dimma och dämpade ångest och rädslor med alkohol. Men jag skötte hela tiden mitt jobb på Schenker i Jönköping och där arbetar jag fortfarande kvar. Jobbet är som regel det sista en person med alkohol– och drogproblem ger upp.
Viktor är uppvuxen i Kaxholmen med mamma, pappa och två syskon. När han var tonåring var han ganska tystlåten och kände sig ofta ensam, trots att han hade vänner.
– Jag hade svårt för att hitta glädjeämnen i tillvaron. Det kan väl närmast liknas vid en depression, säger han.

Annons

Det var fest jämt med mycket att dricka

Femton år gammal började han festa. Någon i gänget hade lyckats fixa en sexpack folköl och det dracks en hel del. Det festades fredagar och lördagar och Viktor var oftast den som såg till att det blev fest.
– Var det ingen fest på gång fixade jag en, minns han.
Men han klarade av skolan och gick hotell– och restaurangprogrammet på gymnasiet.
Han minns studentfesten som var minst sagt blöt och slutade med att han trillade ner för höga sandbankar utmed Vättern. Men på något vis tog han sig upp igen.
– Direkt efter studenten flyttade jag hemifrån, berättar han. Redan då började jag jobba på Schenker och sorterade paket. Snart blev jag gruppchef för paketutdelningen, samtidigt som jag drack mer och mer. Det var fest fredag, lördag och onsdag och det dröjde inte länge innan jag drack sju dagar i veckan.

Jag såg inte att jag hade problem trots att polisen hämtade mig

Så fort han var ledig satt han hemma och drack och vännerna försvann, en efter en. Det var Viktor och flaskan, hans ”parkbänk” bestod av soffan i vardagsrummet.
– Jag försökte hela tiden lura mig själv, säger han. Jag hade minsann inga problem, tyckte jag. När mamma tog upp frågan blev jag arg för att hon la sig i.
Polisen hämtade honom flera gånger och det hände att han kom extremt bakfull till jobbet. Men jobbarkompisarna sa inget.
– Jag dolde det rätt väl, säger han. Och för att inte skapa misstankar var jag noga med att planera mina spritinköp genom att handla på olika Systembolag. Ingen fick ana mitt missbruk.

Gömde sprit överallt

När Viktor var i 23–årsåldern började han inse att allt inte stämde. Han lättade sitt hjärta för en kompis och sa, att han trodde att han hade problem med alkoholen. Men mer blev det inte sagt om den saken, trots att hans spritkonsumtion ökade hela tiden.
– De sista åren av mitt beroende, när jag var 27–28 år, drack jag varje dag tills jag däckade, berättar han. Tjugofyra timmar om dygnet var mina tankar fokuserade på alkohol: När och var kunde jag dricka? Jag hade spritgömmor överallt, men fortsatte att sköta jobbet och hade då avancerat till arbetsledare.
Men bubblan brast och det skedde definitivt inte smärtfritt. En tisdagskväll efter jobbet år 2009 brakade allt samman.

Mina föräldrar slängde sig i bilen

– Hela sista året hade jag levt med ångest, skuldkänslor och rädslor, minns han och skakar på huvudet. Men denna tisdag hade jag bara varit hemma från jobbet en timme och jag började dricka så fort jag kom hem.

Till slut ringde jag till mamma och grät: Hjälp mig!

Han satt i källaren och efter en timma hade han fått sig stora mängder alkohol och däckade. När han vaknade upp ringde han sin mamma och grät fram: ”Hjälp mig”.
– Mina föräldrar slängde sig i bilen, körde in till Jönköping och tog med mig till psykakuten, berättar han. Men samma kväll kände jag mig nykter och fick blåsa i en alkometer. Den visade närmare tre promille…
Viktor hade, i likhet med andra som är beroende av alkohol, en enormt hög toleransnivå. Han blev inlagd för avgiftning.
– Jag låg inne sex dygn, minns han Jag mådde fruktansvärt dåligt och brottades med känslor av rädslor, ångest och skam. Jag fick inte ha kontakt med någon, utan var helt utelämnad till mig själv och kroppen befann sig i ett chocktillstånd.
Hans tankar vandrade: ”Hur skulle det gå med jobbet och vad skulle familjen säga”? Men familjen tog det jättebra och fanns där och stöttade.
– De reagerade med kärlek, säger han med mycket värme i rösten: ”Du är vår son och bror, och vad du än går igenom ska vi hjälpa dig”.

Läs om Camilla, 48, som dränkte alla känslor i alkohol
Första dagen på jobbet visade han prov på en otrolig styrka. Han samlade ihop sina jobbarkompisar och berättade för alla vad han gått igenom och var han hade varit de sex senaste dagarna.
– Jag hade ju varit spårlöst försvunnen, säger han. Bara min närmsta chef visste då mamma hade ringt och berättat.
Han gick på antabus sex månader och på jobbet fick han bästa tänkbara uppbackning. Första dagen ordnade personalchefen ett möte med Viktor, hans närmsta chef samt en alkohol– och drogterapeut.
– Terapeuten ställde fem frågor som jag fick svara på, minns han. Sedan sa han: ”Du är nykter alkoholist, välkommen i klubben”.

Nu vill jag hjälpa andra

Viktor fick delta i ett tolvmånadersprogram med träffar en gång i veckan, samt att han gick i gruppterapi. Och han tyckte att gruppterapin var så intressant, att han fortsatte gå en gång i veckan i fem år.
– Under resans gång tog livet en helt ny vändning, säger han leende. Jag kände att jag ville hjälpa andra och utbildade mig till alkohol- och drogterapeut. Nu vill jag visa andra som är i ett beroende att det finns hjälp att få. Och jag känner att jag vill jobba med människor, det är mitt kall.
Han drömmer om att sluta på Schenker och jobba som terapeut på heltid. Och han planerar att flytta till Göteborg, där flickvännen bor.
– Jag har inget emot alkohol men kan inte dricka själv, förklarar han. Och skulle jag någon gång känna suget, tänker jag tillbaka på de sex mardrömslika dygn då jag var inlagd för avgiftning. Något sådant vill jag aldrig mer uppleva.
– Att få sitta på balkongen en lördagskväll med ett glas must i handen är lycka för mig!

Av Anna Lindau Backlund Foto: Jan–Erik Ejenstam

Den som vill komma i kontakt med Viktor når honom på [email protected]


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…