Annons

Annons

Jag var 17 när jag hamnade i rullstol

Jag hamnade i rullstol bara 17 år gammal. Foto: Shutterstock

Jag hamnade i rullstol bara 17 år gammal. Foto: Shutterstock

 

DET HÄR HÄNDE MIG:
Jag hade fyllt sjutton år bara några dagar innan det hände. Det kändes som om hela livet låg som en solig väg framför mig då jag kom cyklande.
Vinden ven genom håret och jag minns att jag kände mig jublande lycklig och fri. Så där som man kan göra när allting stämmer. Och jag tror att det är därför jag vet exakt hur det är att falla från djupaste lycka till vanmakt.
För de där sekunderna eller minuterna när min rygg förstördes så att jag förlorade både känsel och kraft i benen har etsat sig fast. Det där före och efter som aldrig kan göras ogjort och den bedövande insikten att jag aldrig mer skulle bli helt fri. Jag förstod omedelbart att något gått sönder och även om läkarna brukar prata om olika faser man ska igenom så förstod jag från första stund att mina ben inte längre skulle fungera. I övrigt följde jag säkert alla mallar i processen att anpassa mig till ett annat liv. Men allvaret begrep jag genast. Sådant känner man in i märg och ben.

Annons

Kunde inte röra benen
Jag svimmade av chocken och smärtan strax efter det att bilen kört på mig. Nästa minnesbild kommer flera dagar senare. Då låg jag på sjukhuset och kunde inte röra benen. Allt var som ett töcken, mamma var där och höll min hand och jag tänkte något så enkelspårigt som att jag aldrig mer skulle få höra killarna vissla efter mig när jag gick förbi. Nu, trettio år senare, önskar jag att jag kunnat trösta den där tjejen som var jag med att förklara att just det kanske inte var så farligt ändå, för uppskattning kan man få på så många andra sätt. Men det visste jag ju inte då. Och inte visste jag vem jag skulle vara när jag inte längre kunde gå. All kraft var borta och all glädje med den.
Mamma gjorde allt som stod i hennes makt, liksom pappa. Men det var hon som höll om mig om nätterna också längre fram, då jag kommit hem efter många månader på sjukhus. Hemma var allt sig likt, det var bara jag som blivit en annan. Och det tog tid innan jag tyckte livet var värdefullt igen. Jag kunde glömma mig, skratta och drömma, men jag slocknade varje gång skadan gjorde sig påmind, vilket den ju gjorde ofta eftersom jag inte kunde röra mina ben över huvud taget. Mammas blick liksom dog varje gång hon såg min glädje slockna. Till slut talade jag och pappa allvar, en sen kväll då vi åt stekt ägg och knäckebrödsmacka. Så brukade han och jag alltid göra när vi hade något viktigt att dryfta, och just det var sig ändå likt från förut.

Samtalet fick mig att förstå
Vi talade länge den kvällen, nästan till morgonen. Jag fick ge luft åt all min rädsla och vånda, som jag inte ens visste själv att jag bar på. Så berättade han om sin syn på det hela, om sin sorg för att jag skadats. Hur ont det gjorde i honom att jag inte längre kunde gå, men också hur oerhört glad han var över att jag levde. Att han kunde se mig le, stryka min kind och höra min röst. Sakta, sakta började en svag tacksamhet spira även i mig. På något sätt var vårt samtal vändningen. Jag började sikta framåt, tänka på sådant jag kunde göra i stället för det jag förlorat. Och jag ringde min bästa vän, Maria, för att bara prata om allt mellan himmel och jord. Hon blev så glad, för jag hade varit väldigt avvisande och inåtvänd långt över ett år efter olyckan.
Vi började ses nästan varje dag som förr, och jag fick klart för mig att hon också sörjt och saknat. Snart kändes mycket som vanligt i mig, och jag lärde mig att ta mig fram obehindrat med rullstolen. På så sätt blev jag faktiskt nästan fri trots allt, inte som när man springer över en sommaräng men ändå. Ja, det gick naturligtvis lite upp och ned men på det stora hela blev livet ändå som vanligt, även om det förändrats. Jag läste in mitt förlorade skolår, skolan har aldrig varit något problem och lärarna var oerhört hjälpsamma. Vissa ämnen fick jag helt enkelt tenta av. Och att komma tillbaka till skolan var oerhört välgörande. Dels kom jag in i en behaglig vardag, dels träffade jag Mats och blev lika kär i honom som han i mig.

Kärlek, trots allt
Vi hade visserligen setts förut, men han hade bytt linje och börjat i vår klass. Han berättade att han varit förtjust i mig redan på högstadiet. Nu blev han min första riktiga kärlek och den som trollade bort alla mörka funderingar över om någon kille någonsin skulle vilja ha mig. Jag kände mig till och med lycklig på djupet och såg fram mot livet. Det blev inte jag och Mats för alltid, när vi tog studenten kom vi isär. Men jag bär honom och vår förälskelse nära hjärtat och än i dag kan jag le då jag ser honom framför mig.
Älskade Mats, det var han som fick mig att förstå att det inte spelar någon roll i kärleken att jag är förlamad i benen. Det hindrar mig från att röra mig som jag vill men känslomässigt har det ingen betydelse. Jag tror han förhindrade att jag någonsin snuddar vid tankar på att jag skulle ha ett mindre värde som människa genom skadan. Det är länge sedan nu med både olyckan och Mats. Tiden har gått och livet är både och för mig som för alla andra. Men jag lever fullt ut med allt vad det innebär och har den stora glädjen att vara mamma till Tina. Hon är det finaste som finns och fyller snart sjutton år.
Att hon är i exakt den ålder som jag var i när jag blev påkörd av en Volvo som åkte alldeles för fort kan göra mig nästan sjuk av oro. Jag är så rädd för att något ska hända Tina och vill att hon ska få vara fri och frisk och lycklig rätt igenom. Hon frågade mig härom dagen om något var fel, för att jag har börjat förmana henne för mycket, särskilt för bilar. Och då berättade jag om rädslan för att något skulle hända henne. Hon tittade mig djupt i ögonen och sa stilla att om hon trots allt råkade ut för något så behövde det inte automatiskt föra med sig att allt var över, det var ju hennes mamma ett levande bevis på.
”Hanna”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…