Annons

Annons

Eva, 71: Kan jag lämna min demente man?

Eva är lyckligt gift sedan länge, men hennes man är sedan några år svårt dement. Han känner inte längre igen någon i familjen och bor på demensboende. Nyligen träffade Eva en trevlig man. Får hon inleda en relation, undrar hon. Familjerådgivaren ger råd.

demens

Vi har haft ett långt äktenskap som man nog får kalla för harmoniskt. Vi har sällan grälat och har haft gemensamma intressen och kunnat prata om ditt och datt. Vi har jobbat mycket båda två, men ändå hunnit med en del resor och umgänge med vänner. Vi har en son och en dotter och fyra barnbarn som vi följt på nära håll. Det känns rikt.
De senaste åren har däremot varit tunga. Min man visade ganska tidigt tydliga tecken på demens och vi blundade i det längsta för det.
När han en dag inte visste hur han skulle använda en tvål insåg jag att något var allvarligt fel. Sen dess har vi fått hjälp på olika sätt, avlastning både från barn och kommun. Men till sist gick det inte längre. Han vistas sedan ett drygt år på ett demensboende och känner inte igen någon av oss.

Annons

Rädd för barnens reaktioner

Någon gång kan jag se ett stråk av något av förståelse mellan oss, men det är sällsynt. Jag hälsar på rätt ofta, dock inte varje dag. Jag känner stor sorg varje gång jag går därifrån och bävar för besöken. Har dåligt samvete ibland för att jag inte gör tillräckligt. Men vad skulle det vara. Det går ju inte att trolla honom frisk. Det känns som om jag helt har förlorat honom.
Så för en tid sedan träffade jag en man på ett kalas i vänkretsen som gjorde mig glad. Vi hade mycket att prata om och har sen dess setts några gånger och pratar i telefon ofta. Jag är helt enkelt attraherad av honom, har inte känt så på länge, länge. Så jag skulle vilja fortsätta träffa honom och se vart det leder.
På sätt och vis tycker jag det känns tokigt att helt tacka nej till den här känslan. Samtidigt är jag väldigt rädd för att svika min man, vilket jag ju på sätt och vis redan gör. Jag har inte direkt tänkt på skilsmässa förstås, men skulle gärna vilja träffa den här mannen mer öppet än vad jag hittills gjort. Han har stor förståelse för min tvekan.
Jag är också rädd för barnens reaktioner om de får reda på att jag ”träffat en ny”. Helt säkert skulle de gilla honom som person, men absolut inte situationen i sig. Och vad ska folk säga? Kan jag fortsätta besöka min man och samtidigt ha känslor för en annan?
/Eva

 

Ta ett litet steg i taget i detta

Anne-Marie Furhoff, familjerådgivare: I vår tid lever många länge efter att demenssjukdom helt förändrat personligheten. Det är ett etiskt dilemma som många med dig måste hitta en utväg ur.
Du har att inom dig hitta ett svar på hur du ska förhålla dig till situationen. Detta för att kunna stå upp tydligt för det när du möter olika reaktioner från omgivningen. Kanske har du och din man någon gång vidrört frågan om hur ni ska förhålla er om svår sjukdom drabbar bara den ene? Annars anar du kanske utifrån hans värderingar och den person han varit hur han skulle se på din situation nu. Du kanske inte följer det, men du får nog i alla fall klarhet i vilken väg du vill välja.
Om du bestämmer dig för att fortsätta kontakten med den andre mannen får du förstås berätta för barnen. Samtidigt ska du ge dem trygghet i att du vill fortsätta att ha stor omsorg om deras pappa. Det är bra för alla om sådana här förändringar sker varligt, så att anhöriga och nära vänner hinner vänja sig. Hur barnens reaktioner blir hör också samman med hur långt de själva har kommit i sin sorgebearbetning av förlusten av sin pappa.

Foto: Panthermedia

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…