Annons

Annons

Katten var klokare än pappa

Katten överlistade pappa

Katten Elsa förstod vad pappa ville göra – men hon var smartare.    Foto: Shutterstock

DET HÄR HÄNDE MIG

Det tog lång tid innan jag förstod varför honkatterna blev så tjocka ibland. Pappa slog alltid ihjäl kattungarna innan jag hann se dem. Men i katten Elsa fann han sin överman.

Annons

Jag har alltid varit en djurmänn­iska och växte upp med djur som en naturlig del i vardagen. Vi var inte välbeställda men inte heller fattiga och på mina morföräldrars gård precis intill fanns det både hästar, kor och får. Hos oss hade vi höns och så katt­ er. Det här var långt före sterilisering och annat och dessa katter fick ungar så det stod härliga till. Innan jag blev tillräckligt stor förstod jag aldrig varför vår katthona Elsa blev tjock om magen. Jag såg aldrig ungarna och helt plötsligt var hon slank igen. Ju äldre jag blev desto mer förstod jag vad som egentligen hände och att det fanns en anledning till att Elsa fräste till och sprang i väg när min pappa kom i närhet­ en. Nästan varje år fick hon en ny kull ungar och varje år letade min pappa upp stället där hon fött dem, plockade med sig ungarna och slog iskallt ihjäl dem. På ett sätt är det märkligt att pappa kla­rade av att göra det för han var så snäll och lyfte aldrig handen mot någon. Men jag förstår ju nu i efterhand, att det annars skulle ha kryllat av katter på gården och att han gjorde det han var tvungen till.

LÄS MER OM DJUR: Hunden räddade mitt liv

När jag skulle fylla tio år hade Elsa fött en ny kull katter och pappa hade för en gångs skull inte hittat dem. Han stövlade omkring och letade irriterat efter ungarna. Han fick mig och mina syskon att hjälpa till och förmanade oss noga att vi skulle ropa på honom direkt då vi hittade ung­ arna. Jag hjälpte halvhjärtat till, eftersom jag förstod vad det skulle innebära. Året innan hade en liten unge lyckats gömma sig och blev för stor för att han skulle ha hjärta att slå ihjäl den. När jag skrotade omkring den här eftermiddagen hade jag den katten i tankarna och bestäm­ de mig för att jag inte skulle visa pappa var ungarna fanns, om jag hittade dem. Efter någon timme gav pappa upp och mina sys­ kon smet snart från kattjakten för att gå in och leka. Jag höll mig kvar på gård­ en, gungade ett tag och såg Elsa komma springande och kila in i ladan. Jag smet efter och kunde se att hon försvann upp på höskullen. Jag visste att pappa letat där tidigare men inte hittat ungarna. Tyst klättrade jag upp på höskullen och kröp på alla fyra fram genom höet. Längst in, bakom en gammal trasig plog, låg Elsa och lät ungarna dia. Det var det sötaste jag någonsin sett och jag kan fortfarande inte låta bli att le när jag tänker på synen. Hon tittade upp när jag kom och spände kroppen, men slapp­nade sedan av. Det var som om hon litade på mig och jag satt länge kvar på behörigt avstånd från henne. När jag gick in ljög jag helt fräckt för pappa för första gången någonsin.

LÄS MER OM LIVET PÅ LANDET: Jag älskar mina sommargäster

De kommande veckorna smet jag upp på skullen så fort jag kunde och såg kattung­arna växa och bli leksugna. Det var fyra stycken och tanken på att pappa skulle ha ihjäl dem fick hjärtat att brista. Han gav dock inte upp jakten och mellan honom och Elsa utbröt en giganternas kamp. Så fort han närmade sig fräste hon till och när han en kväll skulle klappa henne på rygg­ en högg hon efter honom. Jag kan ärligt säga att jag aldrig träffat en klokare katt, för klart är att hon förstod att pappa var på jakt efter hennes ungar. Till slut kom då dagen när pappa upp­ täckte det hela. Kattungarna hade hunnit bli nästan fem veckor och en av dem tril­ lade ner från höskullen lagom när pappa stod nedanför. Han stövlade upp för stegen bara för att upptäcka mig sittande där till­sammans med de tre andra ungarna. Han blev först snopen, sedan arg och samla­ de ihop katterna som pep och skrek. Jag sprang efter, gråtande och bad honom att låta bli. Ute på gårdsplanen stannade han upp och tittade på de söta ungarna han ha­ de i händerna. Elsa och jag stod bredvid varandra och tittade bedjande på honom. Så började han skratta och erkände sig besegrad. Han skällde hjärtligt på mig för att jag undanhållit ungarna och förklarade att det var helt omöjligt att ha fullt med katter på gården. Men eftersom han im­ponerades av både mig och Elsa och inte hade hjärta att slå ihjäl så stora ungar skul­ le de få stanna. Men det var mitt ansvar att se till att tre av fyra ungar hittade ett hem någon annanstans. Det var mitt svåraste jobb någonsin, men jag lyckades efter tjat. Kanske inte så konstigt att jag sedan jobbade som för­ säljare i butik hela mitt yrkesliv.

”Katträddaren”

LÄS MER OM DJUR: Hunden räddade mitt liv

LÄS MER OM LIVET PÅ LANDET: Jag älskar mina sommargäster

 

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…