Annons

Annons

Kersti Adams-Ray minns: ”John Lennon filmade när vi gjorde jönsiga grimaser”

I nästan ett halvt sekel gav hon oss ny musik i radion. Nu njuter Kersti Adams-Ray av att vara mormor och att folk fortfarande lyser upp när de hör hennes röst. Att Beatles har förföljt henne i alla år gör ingenting.

”Jag lever just nu ett fantastiskt liv”, säger pensionerade radiolegendaren Kersti Adams-Ray.

Ofta händer det när hon 
byter några ord med kassörskan i mataffären. Eller kommer i slang med 
någon på bussen.
– Det där känner man ju igen. Tack för alla radioprogram!

Få är de som reagerar på utseendet. Men rösten, den som från 1958 och i många år framöver presenterade ny musik i radion. Tio år efter sista sändningen låter Kersti Adams-Ray precis som hon alltid gjort. Värmen, det mjuka och väna, finns kvar.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

– Röster brukar ju bli lite skarpare och raspigare med åldern. Men min har märkligt nog inte förändrats. Fast ett tag hade jag problem. Astmasprejen gjorde att jag blev hes. Men nu har jag bytt medicin, säger Kersti Adams-Ray när Året Runt träffar henne.

– Och det är så himla kul varje gång någon blir glad över att höra mig. Det är ett fint kvitto jag får. Och så säger de: ”Tack, tack, tack!”

Redan som sjuttonåring, 1958, debuterade Kersti som programledare för Tonårsträffen. Foto: Sjöberg bildbyrå

Program för tonåringar

Hon ville bli läkare, som pappa Jack. Men som sjuttonåring debuterade Kersti som programledare för Tonårsträffen och hade därefter samma roll i bland annat Spisarparty, Din soldat, Frukostbrickan, Tio i topp, Kvällstoppen och Svensktoppen.

– Tonårsträffen kom till för att de äldre hade upptäckt att det fanns tonåringar och därför ville ha ett nytt slags radioprogram för dem. Min svensklärare Solveig Ljunggrens man Rolf jobbade på radion och ombads locka några villiga tonåringar. Jag klarade testerna, och hade förstås ingen aning om att jag gav mig in på något som skulle leda till en livslång historia. Jag är glad över att jag halkade in på ett bananskal, för så var det verkligen.

Kersti var pionjär även som första tonårstjej i svensk tv. På 1960-talet ledde hon ungdomsprogrammet Drop-In och den 30 oktober 1963 kom fyra engelska gäster till Lilla Narren-teatern på Gröna Lund i Stockholm: The Beatles. Vid tillfället på sin första utlandsturné och långt från det kändisskap som skulle komma. Kvartetten tog till och med 
autografen av Lill-Babs, som var kvällens huvudattraktion.

– Jag umgicks hela dagen med John, Paul, George och Ringo innan inspelningen. De var jättegulliga, och enormt roliga. John Lennon hade en liten 8-millimeterskamera med sig, och bland annat var vi ute på Allmänna gränd utanför Gröna Lunds-entréerna och jönsade runt. Vi hade skorna på fel fötter och gjorde grimaser när Lennon filmade.

1963 ledde Kersti programmet Drop-In där Lill-Babs och 
Beatles var gäster i samma avsnitt. Foto: IBL

Förknippas fortfarande med Beatles

Fortfarande får Kersti frågor om hur det var att träffa de senare världsberömda ungdomarna från Liverpool.

– Ibland känns det lite konstigt för mig. Mötet med Beatles och den där sändningen är ju inte det häftigaste som har hänt i mitt liv. Fast samtidigt förstår jag ju att det är en jättegrej för många, säger Kersti.

– Men visst hade vi roligt, och jag minns den där lekfullheten som de sedan tappade. Jag sörjer Beatles på det sättet, de fick det så himla jobbigt ju större de blev. Och sedan kom drogerna in och allt blev konstigt.

Däremot var det roande när Hasse Alfredson på 1990-talet var chef för Skansen i Stockholm och djurparken hade en Beatlesföreställning. Kersti var där för att göra ett reportage till tv-programmet Lilla magasinet och tog en kopp kaffe med den skånske underhållaren.

– Hasse berättade att han och Tage Danielsson hade varit på samma lunchställe som jag var med Beatles den där legendariska dagen 1963: ”Jag kände igen dig. Och tänkte, hur kan hon umgås med sådana långhåriga sluskar? Men i dag är jag jävligt stolt över att ha pinkat i kors med Ringo Starr på en restaurangtoalett!”

2007 drog Kersti Adams-Ray ner reglagen i radiostudion för gott. Nästan ett halvt sekel i etern fick räcka. Eller snarare var det så att hon hade nått pensionsåldern. De avslutande åren körde hon den direktsända morgonshowen Aurora i P2.

– Efter sista sändningen fick jag en liten klump i halsen, även fast jag hade förberett mig mentalt. Sedan gick jag direkt ut och var fri, för det kände jag verkligen att jag var. Numera lyssnar jag bara på P1, för att få vetskap och kunskap och hänga med i tiden, säger Kersti som inte saknar det som varit.

– Jag har aldrig varit en nostalgiker. Jag är jätteglad över allt jag fick uppleva i jobbet. Exempelvis var det underbart att få vara med i ett skede i historien där ungdomarna frigjorde sig från sina föräldrar och tonåringen föddes. Men det är ingenting jag lever i, för lever gör jag nu.

I dag fylls dagarna med framför allt några saker: böcker, konst, pilatesträning och barnbarnen.

– Jag gillar historia som är skrivet på ett vettigt sätt. Men jag läser alla slags böcker. Dessutom äter jag alltid frukost i sängen och läser morgontidningen ordentligt, det är viktigt. Först därefter går jag upp, vad klockan än har blivit. På musik lyssnar jag nästan aldrig. Det är tyst hemma hos mig. Jag tror jag överdoserade på jobbet.

Det ekorrpigga är kvar i Kersti. Det är svårt att tro att hon närmar sig åttio.

Vid pensionsavtackandet gav arbetskamraterna henne ett presentkort för pilatesträning, som ger god balans mellan styrka och rörlighet. Den motionsformen är sedan dess en regelbunden vana.

– Jag gör också allt det där som det oavbrutet står om i alla tidningar, att man ska röra på sig och äta vettigt. Jag tycker mycket om att promenera i Stockholm, säger Kersti som ibland överraskar sig själv med att klara kraftprov.

– I somras när jag var vid fritidshuset i Mäsinge i Skåne trampade jag på min gamla damcykel för att ta mig till Torekov. Det blåste något enormt och jag tänkte: Det här är ju inte klokt, du är 75 år och cyklar så in i bomben i motvind att du knappt kommer framåt. Det är en mil fram och tillbaka, men det var inga problem.

Vill inte bli gammal och hopplös

Egentligen finns bara ett streck i ritningen: hörseln. Kersti har hjälp i båda öronen.

– Men det är ju en baggis. Det gäller bara att lägga lite extra pengar på hörapparaterna. Mina är jättebra, och tar bara in nära och framför allt röster. Det är perfekt.
Efter att ha skilt sig kring sekelskiftet lever Kersti ensam. Sina allra varmaste hjärtliga känslor öser hon i stället över sina barn och barnbarn. De fyra sistnämnda älskar när det är övernattning hos mormor.

– Då går vi på bio och äter alldeles för mycket godis och chips. Jag älskar att vara med barnbarnen, man får väldigt mycket tillbaka av att prata med dem. Jag spelar ju inte spel som de ofta gör, men jag vill ändå försöka förstå vad som är så roligt med det, säger Kersti Adams-Ray.

– Jag vill inte att de ska tycka att jag är en gammal hopplös person som inte fattar vad de gillar att sysslar med. Man får inte gamla sig, som Dagny Carlsson, 105-åringen som bloggar, brukar säga.
En av Sveriges mest populära radioröster genom tiderna har dokumenterat sig själv. Eller snarare det som synts av henne i tv. Klipp på diverse videokassetter har förts över till
nyare teknik.
– Jag gjorde en liten ”Kersti”-box med två dvd-skivor med fint omslag. För säkerhets skull finns i boxen också en minnessticka med allt. Mina döttrar, närmaste vännerna och barnbarnen har fått var sitt exemplar, säger Kersti Adams-Ray.

– Någon radio har jag inte bevarat. Det finns inget sparat, och det rör mig faktiskt inte. Jag sände mest direkt, och det är ju ögonblickets grej. Det jag gjorde var där och då.

Det här är Kersti Adams Ray:

Namn: Kersti Adams-Ray.
Gör: Pensionerad radio-
legendar.
Ålder: 76.
Bor: I Birkastaden i Stockholm.
Familj: Döttrarna Kristina, 45, och Lisa, 43. Barnbarnen Petter, 11, Ludde, 8, Viktor, 8, och Lukas, 6.
Fritidsintressen: Träna pilates, konst och litteratur. Lyssna på radio och vara med barnbarnen.
God egenskap: ”Jag är glad och optimistisk. Jag ser alltid solljuset någonstans. Jag är ingen som går runt och deppar.”
Mindre god egenskap: ”Jag är ganska lat. Men har man jobbat i ett helt liv så kan man väl få vara lite lat. Att bara sitta och glo är jättebra!”

Av Hasse Gänger

Foto: Hasse Gänger, IBL, Sjöberg bildbyrå

Läs också:

Så minns vi Barbro ”Lill-Babs” Svensson

Studie: Musikaliska personer är lite smartare

Kikki: ”Jag hoppas jag är en bra mormor”


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…