Annons

Annons

Kronjuvelerna – sista delen!

Sista avsnittet! Missa inte Carstens och Cathrine Tanks spännande kamp för fred och försoning mellan Norge och Sverige.

Överfallet på Cathrine Tank. Illustration Ragna Lise Vikre

Överfallet på Cathrine Tank. Illustration Ragna Lise Vikre

 

En roman av An-Magritt de Wibell Nygaard-Ech

Illustration Ragna Lise Vikre

Annons

Del 4 av 4 (första avsnittet hittar du här)

 

Cathrine stirrar på de glittrande juvelerna som en gång tillhört Napoleon. Hennes hjärta bultar när hon inser vilken härva hennes man blivit indragen i.

– Hur i hela friden fick du det uppdraget? frågade Cathrine överrumplat och sliter blicken från de glittrande juvelerna.
– Prins Christian August var död och Jean-Baptiste Bernadotte blev vald till ny tronarvinge, kronprins Karl Johan. Jag reste som vanligt inom sidenhandeln för att hämta flera hundra rullar siden som skulle fraktas tillbaka till Skandinavien. Men sidenhandlaren var inte ensam. Mannen som satt där var Jean-Baptiste Bernadotte. Du förstår, sidenhandlaren var hans svärfar.
– Det här sidenhandlaren var far till Sveriges blivande drottning Desideria?
– Ja, men det visste jag inte då. Sidenhandlaren litade på mig och därför hade han föreslagit kronprinsen att jag skulle lösa hans problem.
Han tog en kort paus.
– Saker och ting blev aldrig mer desamma i Frankrike efter att Marie Antoinette och Ludvig XVI hade avrättats. I stort sett allt av värde plundrades, och dessa juveler betydde extra mycket. Desideria var förlovad med självaste Napoleon en period. Juvelerna hade getts till henne i samband med Napoleons kröning 1804. Garnityret består av denna kedja, tre breda armband, flera ringar, vissa bröstspännen, örhängen och så tolv likadana broscher och lite till.
– Tolv likadana! utbrast hon och spärrade upp ögonen.
– Broscherna hade Desideria i håret under kröningen. Napoleon- rubinerna är ovärderliga. Men antirojalisterna ansåg att kejsardömet bara var ett nytt sätt att etablera den gamla monarkin, ochatt lyx var något man skulle dela med andra. Det förekom många stölder, utförda av människor som tyckte att de hade all rätt. Bernadotte ville inte förlora garnityret och hade länge funderat på hur han säkert skulle kunna föra det ur landet. Då kom sidenhandlaren att tänka på mig. Om jag blev stoppad skulle ingen misstänka att i sidenet låg tillräckligt med juveler för att köpa flera slott och betala tjänarstaben i dem. Brevet skulle jag ge till tulltjänstemännen för att slippa förtulla juvelerna, eftersom kronan är undantagen sådant.
Hon lyssnade förbluffad. Berättelsen verkade så overklig, om det inte hade varit för den magnifika kedjan mellan hennes händer. Bara bottenstycket täckte hela hennes handflata. Carsten fortsatte:
– Ombord gömde jag juvelerna bakom några plankor under däck, kedjan behöll jag tätt intill kroppen. Det var den han var mest rädd om, på grund av den stora rubinen i mitten. Jag drog en suck av lättnad när vi hade lämnat spanska vatten. Men strax utanför Portugal kom amiral Gambier seglande, och resten vet du. Han ansåg att han hade rätt att beslagta fartyget med hänvisning till blockaden av Norge. Gambier var på väg till Madeira med franska krigsfångar, så fartyget och besättningen seglade dit. Jag blev avsatt i Portugal, och var tvungen att själv finna vägen hem.
– Någon måste ha sett att du hade det.
– Det verkar osannolikt, inte ens besättningen såg något. Kanske britterna själva hittade juvelerna, men i så fall måste det ha varit av en slump. Då ser vi dem aldrig mer. ”Ponte Corpen”, kronprinsen, är ändå fast besluten att hitta dem.
– Det är därför har han satt dig under press. Och därför tog de Lillemarie.
– Nu fattar du. Lillemarie är deras försäkring om att jag gör som de säger.
Hon nickade. De blev länge sittande utan att säga mer.
– Du har tagit ställning? sa Catrine till sist.
– Ja, men inte bara på grund av det här. Det handlar inte om att välja sida, utan att göra det bästa för Norge i vår allvarsamma situatioVi kämpar mot stormakterna också, som är skyldiga att uppfylla sitt löfte om att Sverige skulle få Norge. Nu måste vi minska skadorna. Jag håller inte med Kielfördraget, men jag har äntligen förstått det. Återstår att se om vi kan bevara grundlagen. Prost Hount ska översätta den till franska, vi börjar jobba med det i morgon. Sedan går vi till kronprinsen och lägger fram det som jag har i åtanke. Om vi kan enas kan formella fredsförhandlingar börja snart.
– Jag följer med dig. Ingen ska tro att du inte har stöd av din hustru. Dessutom behöver Lillemarie mig, resonerade hon.
Carsten fick en klump i halsen och tittade ner för att dölja sina tårade ögon.

Karl Johan Bernadotte

Karl Johan Bernadotte

Carsten och Hount satt i biblioteket och jobbade intensivt och koncentrerat, och tog även natten till hjälp. Det var två trötta män som äntligen stack ut huvudet ur biblioteket. Med ett lättat leende räckte Carsten fram den norska grundlagen – på franska.
Senare samma dag drog ett större följe till Karl Johans högkvarter på Vestgård utanför Fredrikshald. Cathrine satt i en sluten vagn tillsammans med Carstens betjänt. Framför dem red hennes man och prost Hount på sina hästar. Människorna som de passerade gick med böjda huvuden och hängande axlar, några smutsiga och fulla av sot. I normala fall skulle de stanna och titta nyfiket när ett sådant imponerande följe kom körande. Nu sneglade de bara med misstänksamma blickar.
När hon nu såg människor fly staden förstod hon sin makes vinglande. De var inte danskar eller svenskar, utan de var norrmän i Norge. Det var vad Carsten hade handlat utifrån i alla dessa år. Ointresserad av politik och maktspel, bara av att arbeta för Norge och skydda deras land i svåra tider.
Med högburet huvud steg hon ur vagnen på Vestgård och gick bort till sin man, som stigit av sin häst. Tre högresta och självsäkra män kom emot dem, män som visste vad de gjorde och varför.
– Var hälsad, sa Carsten. Adjutant Mörner, ni vet hur man utnyttjar andras privata angelägenheter!
Mörner log arrogant.
– Vi måste använda de vapen som står oss till buds för att uppnå resultat, och vår kronprins litar helt på mig. Ni har tagit ert förnuft till fånga, ser jag.
Carsten skrattade lågt.
– Vad spelar det för roll om kungen heter Christian Frederik eller Karl Johan, bara Norge får behålla grundlagen.
– Säger ni det, jaha ja. Mörner fick syn på Cathrine och kom emot henne. Så möts vi igen, madame, hälsade han, tog hennes hand och kysste den. Hon drog den åt sig.
– Var är Lillemarie? frågade hon vasst. Hur kunde ni göra något sådant?
– Här bestämmer inte ni, madame. Ni måste vänta tills vi har fått ordning på saker. Jag är glad att er man tog till sig budskapet, så slipper ni fler olyckliga besked, log Mörner.
– Jag tänker inte stå här och låt mig styras av en man. Ni förstår er inte på barn, det är ganska uppenbart!
– Vad är det som händer här? sa en röst på franska bakom henne. Männen framför henne bugade genast djupt, och hon vände sig om. Det hon såg fick henne att tappa andan. På kavajslaget blixtrade ett lejon i vitt guld. Det var vackert, precis som mannen framför henne. Långsamt sjönk hon i en elegant nigning med sänkt huvud.
– Enchanté, madame, hälsade han med djup röst.
– Sire, var allt hon kunde säga.
Plötsligt märkte hon ett finger under hakan innan huvudet lyftes upp.
– Belle Charmante, reis Dem.
Sakta lydde hon den milda men bestämda befallningen, trollbunden av elden i de bruna ögonen, det nästan svarta håret. Han var omsluten av en behärskad auktoritet, och en karisma hon aldrig hade sett. Han skänkte henne ett charmigt leende.
– Jag är inte ansvarig för er dotters bortförande. Min adjutant, Mörner, kan bli lite ivrig att tillfredsställa mina önskningar. Jag kan försäkra er om att han fått sitt straff.
– Men han lyckades med sin plan, sa hon.
– Ja, sannerligen, men jag stöder det inte, svarade han innan han höjde handen och knäppte med fingret. En mycket ung man kom genast gående med Lillemarie, som liknade lyckan själv.
– Er dotter har haft det utmärkt och min son har lärt henne lite franska.
– Merci, ers kungliga höghet, svarade Cathrine tacksamt och neg för den unge prins Oscar.
Kronprinsen betraktade de två männen, och bestämde sig tydligen för att det fick räcka.
– Ah … Messieurs! Låt oss lägga bort våra privata angelägenheter och börja med det viktiga arbete som ligger framför oss. Var snäll och följ mig till mitt kontor.
Cathrine tryckte Lillemarie till sig medan hon följde männen in i huset.
– Jag har varit så rädd för dig, viskade hon.
– Betyder det att du älskar mig? svarade flickan.
– Det får inte hända dig något, sa hon.
Rummet som kronprinsen hade tagit var spartanskt, helt utan överdåd. Han bodde som sina män. Det var antagligen så han hade blivit en stor ledare, för att han prioriterade plikter snarare än lyx. Hon mönstrade den enkla träsängen, som var täckt med en bordsskiva för att tjäna som skrivpult. Ett enkelt förhänge gav honom avskildhet. I ett hörn satt hans sekreterare vid ett skrivbord. De erbjöds enkla stolar att sitta på, och Cathrine satte sig diskret nära sekreteraren.
– Mina herrar, började kronprinsen. Hjälp mig att förstå detta motstånd mot det internationella samförståndet och avtalet som har ingåtts i fredens namn? Vad är det som hindrar det norska folket att ta emot mitt erbjudande om att förenas med Sverige? Jag förstår det inte, för ni har stått under dansk stövel i århundraden. Ni har aldrig stått på egna ben. Ni har få styrkor och liten utrustning, men ni föredrar krig. Varför känner inte det norska folket tillit till mig? Jag har bara de hederligaste avsikter för våra två folk, och min uppgift är att skydda våra två riken.
Carsten tog ett djupt andetag.
– Ers höghet. Vi har blivit offer för Danmarks intriger. Det är just kunskapen om ers kungliga höghets ädla avsikter som gör att vi vågar framlägga vår sak i sin helhet. Ers höghet erkänner säkert att varje folk bör vägledas av principer som är anpassade till deras särdrag. Norrmännen själva känner bäst till Norges behov. Det stolta, ärorika Sverige har andra behov. Svenska folket visade när de antog sin konstitution 1809 att det ännu inte har velat ha en fri författning utarbetad efter Frankrikes lysande förebild.

Carsten Tank, Illustration Ragna Lise Vikre

Carsten Tank, Illustration Ragna Lise Vikre

Carsten tog en kort paus medan kronprinsens ansikte strålade över dessa ord.
– En konstitution som den svenska skulle vara en olycka för Norge. Vi har ingen gammal, mäktig jordadel som Sverige. Vi har inga krigstraditioner i modern tid, och vi har inte en massa band till det förflutna. Vi är ett folk av bönder, sjömän, fiskare och handelsmän. Vi är fredliga utåt, men stridbara inbördes, helt motsatt det svenska. Som en följd av en rad märkliga händelser kunde det norska folket genom sina representanter för första gången på århundraden samlas under ett tak, nämligen i Eidsvoll. Resultatet av dessa fyrtio dagars ordstrider, blev den grundlag som ers kungliga höghet varit tvungen att förkasta utan att känna till innehållet i, trots att den är tillkommen efter de franska principerna.
Carsten tystnade. Det hade varit ovanligt tyst bland männen, och Cathrine såg respekten växa för hennes man. Det här var ingen landsförrädare som talade. Han menade vartenda ord, annars skulle han inte ha kunnat lägga fram det på ett sådant sätt.
Kronprinsens ögon glimmade till.
– Varför har ingen förelagt mig denna grundlag, sa han, medan han blickade på sina svenska betrodda. Hur kunde ni underlåta att sätta mig in i det här?
De svenska männen var generade medan Carsten tog ordet igen.
– Det ser vi också som en stor försummelse, därför har jag tillsammans med min gode vän prost Hount översatt vår grundlag från norska till ers kungliga höghets smidiga, vackra tungomål.
Kronprinsen spratt till.
– Har ni verkligen tagit er det besväret!
– Ja, ers höghet, det är mycket viktigt för oss att ni får se alla aspekter i deras helhet.
– Magnifique, jag önskar inget hellre än att sätta mig in i det norska folkets tankesätt.
– Tack, Sire. Prost Hount kommer nu att läsa upp den på franska, när det behagar ers höghet.
Kronprins sträckte ut en hand, som tecken på att prosten kunde börja.

Karl Johan Bernadotte

Karl Johan Bernadotte

När Hount efter en god stund var klar reste sig kronprinsen i sin fulla längd och slog ut armarna.
– Det här är underbart, min ungdomsdröm som jag vågade liv och blod för! Mina herrar, för dessa idéer har jag stått i kulregn under trikoloren. Låt mig få omfamna er!
Kronprinsen rusade runt bordet och kramade en förvånad Hount, som rodnade.
– För detta härliga dokuments skull kommer jag att älska det norska folket till döddagar, messieurs! Det har härmed bevisat sitt ädelmod och rätten till en hedersplats i nationen. Jag tackar Gud, om jag i fred kan styra och skydda detta folk under min krona och Norges lejon. Ett folk som är annorlunda, men inte sämre än sina svenska bröder.
Han röt en order och omedelbart kom en man inspringande med en bunt skrivpapper.
– Jag lovar att skydda Norge och dess grundläggande principer mot utländska angripare. Låt oss nu avsätta den danske prinsen och fastställa villkor för vapenstillestånd. Messieurs Tank och Hount, ni blir huvudansvariga i denna medling, tills huvudförhandlingarna börjar. Ni kommer förmodligen kunna förmå den danske prinsen att förstå. Nu kan arbetet med medlingsutkastet börja! avslutade kronprinsen.
Cathrine kände tårarna tillta, av stolthet över sin man, sorg över att klippa bandet till Danmark och en stark rörelse över vad som pågick inför hennes ögon. Kort därpå kördes vagnen fram. Hon klev i och drog ner Lillemarie i knät. Så satte sig vagnen i rörelse tillbaka till Rød. Väl hemma värmdes lite mat åt henne och Lillemarie, och de åt tillsammans.
– Jag önskar att jag kunde stanna här jämt, sa den lilla flickan. Ni är så snäll mot mig, och jag har ingen pappa att tala om.
– Alla har en far, du ser honom bara inte lika ofta, svarade Cathrine vänligt, och smekte flickan över håret.
– Han vill inte ha mig. Jag vet det.
Det skar hennes hjärta, och det var kanske dags att reda ut även det här. Lillemarie var på något sätt insnärjd i allt det här, och sedan var det lasten.

När mörkret hade sänkt sig och lockade fram de nattlevande djuren utanför gick hon tyst igenom den första våningen och in i biblioteket med en oljelampa i handen. Metodiskt började hon gå igenom gamla dokument och fartygslistor. Hon hade en liten misstanke inom sig, som inte ville släppa.
Tre timmar senare, med böcker och listor utströdda på golvet, fann hon det hon letade efter. Namnet lyste mot henne, och hon började darra. Hon reste sig sakta och lämnade biblioteket. Nu skulle hon sova. I morgon skulle hon gå på en mycket liten visit. Hon orkade knappt dra av sig klänningen. Sedan stupade hon i säng och somnade direkt.
Hon vaknade nästa dag till svenskarnas kanonsalut, steg upp och klädde sig. Det var en självklarhet att välja riddräkten, så hon tog på byxor och jacka, och drog på sig ridstövlarna. Håret satte hon upp. Sedan gick hon ner för att äta lite skinka, ett ägg, bröd och ett äpple. Hon avslutade med en kopp choklad, innan hon torkade munnen med en linneservett och reste sig. Snabbt tog hon på sig ridhatten och gick till stallet för att få hästen sadlad. Solen stekte denna augustidag medan hon red bort från Rød.
Det tog inte lång tid att nå huset som hon skulle besöka utanför Fredrikshalds centrum. Ett ögonblick lamslogs hon av förstörelsen omkring henne, hus som brann, folk som drog omkring. Lukten var fruktansvärd. Ett stycke längre fram satt en liten pojke och grät. Hon band hästen vid en björk utanför huset, knackade på och dörren öppnades av en ung flicka.
– Visa mig till din herre, befallde hon strängt. Tjänsteflickan stängde förvånat dörren och började småspringa före henne till en dörr i slutet av en smal gång. Utan ett ord öppnade Cathrine dörren och gick rätt in. Mannen som satt framför ett skrivbord ryckte till när han såg vem det var.
– Madame Tank, vad gör ni här? frågade han lite förbryllad. Han reste sig sakta med händerna på skrivbordet.
– Sätt er igen, befallde hon. Vi har ett och annat att diskutera, och jag går inte förrän ni har berättat sanningen.
Han log osäkert med flackande blick.
– Jag vet inte vilken sanning ni anspelar på. Men ni är i mitt hem nu, och här bestämmer jag. Han kastade med huvudet och fick ett trotsigt uttryck. Hennes ögon blixtrade.
– Där tar ni fullständigt miste. Speciellt när jag har upptäckt att ni har fuskat och ljugit och bedragit så länge.
– Det verkar som om ni har missförstått något, madame Tank.
– Løven, svarade hon tyst.
Han skakade på huvudet.
– Jag förstår. Är det bättre om jag säger The Ruby?
Hans uttryck ändrades dramatiskt, och han var vit av chocken. Hon märkte att han försökte dölja hur upprörd han var. Hans fingrar plockade med fjäderpennan han höll i, små droppar bläck stänkte och gjorde fläckar här och där.
– Ni vet ingenting. Ni sitter på Rød, madame, ni har ingen aning om vad er man företar sig, svarade han kallt.
– Jag undrar bara varför ni köpte skeppet! Hon spände ögonen i honom.
– Jag har inte köpt något fartyg. Er man betalar inte så mycket att jag skulle kunna skaffa mig skepp.
Hon började gå runt i rummet. Helst ville hon skrika till mannen!
– Ni har känt min man i många år, hade överblick över alla hans angelägenheter, och är personligt förtrolig. Han litade på er! Men något hände som förändrade allt. Det tog större delen av natten, men jag hittade vad jag letade efter. Små anteckningar här och där, som jag har satt ihop. Ni hade stora ekonomiska problem, och jag kan se att ni lånat stora summor av min man, som ni sällan kunde betala tillbaka. Det gick så långt att ni var på väg att förlora ert hus. Till slut sa min man stopp. Dessutom skulle ni arbeta med löneavdrag tills skulden var betald.
Nu spratt mannen framför henne till smällde pennan i bordsskivan, så att den studsade i väg och landade på golvet.
– Det här finner jag mig inte i! fräste han.
– Egentligen jobbade ni på skeppet Prinsen av Danmark och förde timmer från Norge, först till Holland och sedan till Frankrike. I Frankrike, blev Løvens befälhavare allvarligt sjuk och min man bestämde att ni skulle gå över till Løven. Detta beslutades därför att Løven skulle ha en mycket speciell last med sig tillbaka.
Han andades snabbt och ansträngt under hennes genomträngande blick. Hon såg lugnt på honom.
– Ni blev ganska upprörd. Då kunde ni inte göra som ni planerat med virket från Prinsen av Danmark och tjäna lite extra. Men så vände turen.
Det ryckte i hans mun. Färgen i ansiktet skiftade från vitt till rött, och han hade svårt att stå stilla.
– Men det var kanske när ni satt på Forte São José som ni fick idén att köpa fartyget i England. För ni visste var Carsten hade gömt lasten, men han visste inte att ni visste.
– Det är inte sant. Ingenting av det. Bortsett från penninglånen, men det har ni inte med att göra. Ni satt på Rød som fin madame och levde i er egen värld då som nu, utan att förstå hur vanliga människor måste kämpa.
– Ni fick också en ny välgörare, som tog över efter min man. Det hände precis efter det att ni kom tillbaka efter er vistelse på Forte São José. Jag vet att ni köpte skeppet, men ni använde en bulvan för att dölja det. Jag vet inte vem bulvanen var eller varför ni fick pengar av svensken som hjälpte dig, eller varför ni blandade in Lillemarie, ert egna barn.
– Håll mun! skrek han.
– När ni hade köpt Løven, lastade ni ur fartyget och döpte om det till The Ruby för att sudda ut alla spår. Nu kände ni er trygg och kunde ta med lasten hem till Norge. Men ni tänkte inte på att den brittiska flottan är pinsamt noggrann med sina register. Frågan är, var är Napoleon-rubinerna?
Då brast det för honom. Med full kraft slog han näven i skrivbordet och svepte bort alla papper så att de hamnade på golvet. Fradgan slog ut ur hans mun.
– Ge er i väg ut ur mitt hus! han röt. Cathrine backade men behöll sitt lugn.

Cathrine Tank. Illustratin Ragna Lise Vikre

Cathrine Tank. Illustratin Ragna Lise Vikre

– Jag tror att både kronprinsen, Mörner och min man uppskattar denna information. Hur ni har hållit dem alla tre för narrar, drog in dem i bedrägeri och lögner. Ni kan givetvis berätta det själv och kanske undgå straff. God dag, avslutade hon, och var på väg att lämna kontoret när han la huvudet bakåt och skrattade hånfullt.
– Jag köpte fartyget som krigsbyte, och allt som är på skeppet är juridiskt mitt.
Cathrine vände sig om.
– Ni är ingen hedervärd man. Ni visste hur viktig denna last var. Ni har faktiskt utnyttjat min mans generositet i alla år, och samtidigt jonglerat med hans pengar. Tack, det var det jag ville höra, replikerade hon svalt.
– Ska ni pratar om hederlighet? Er man är inte så ärlig själv.
– Åtminstone försöker han rätta till felet när han inser att han har gjort det.
Med de orden lämnade hon huset, utan att skänka den rodnande pigan en blick som hon strök förbi. Nu tyckte hon sig förstå varför Lillemarie hade utnyttjas. Lillemarie var Carstens svaghet, och därmed var han sårbar.

Hon hade slagit in på skogsvägen som följde Iddefjordens strandkant, när hon sänkte farten. Hon insåg att Carsten hade ljugit för henne. Hon hade sett det genom den där mannens rasande ögon, och det gjorde ont.
Längre hann hon inte tänka. Plötsligt red en ryttare upp vid hennes sida och knuffade henne av hästen så hon föll i backen. Omtumlad försökte hon komma upp, men ryttaren höll ner henne i ett järngrepp. Hon såg mannens förvridna ansikte och onda flin. Hans ögon var som två mörka hål. Han började dra henne mot vattnet medan han skrek åt henne. Vid ett tillfälle fick hon tag i en buske, men taggarna grävde sig in i hennes händer så hon var tvungen att släppa. Hon kunde inte skrika, halsen var torr och snördes åt. Hjärtat hamrade så att det var svårt att andas och snart började det svartna för ögonen.
– Tror du verkligen att jag skulle tillåta dig att ödelägga allt för mig nu? väste Lorentzen hårt. Han andades tungt, men långt bort registrerade Cathrine en förändring. En röst.
– Släpp madame Tank nu! röt mannen bakom Lorentzen. När Lorentzen inte reagerade, greps han i axlarna och drogs bort. Medan den främmande tysken höll Lorentzen i ett stadigt grepp, tittade han på Cathrine.
– Lorentzen, ni rider framför mig. Om ni försöker avvika, kommer ni att stoppas av en kula. Uppfattat? Madame, vi möts igen. Mannen bugade, och då de försvunnit klättrade hon darrande upp på sin häst och red hem. Matt av chocken, gick hon direkt upp och la sig på sängen. Men plötsligt stod Lillemarie där. Något rörde sig inom henne.
– Lillemarie, det är inte ditt fel, det kan jag lova dig.
Cathrine strök henne över ryggen och vaggade henne till ro och märkte hur flickan tryckte sig mot henne för att komma närmare tryggheten. Så fann Carsten dem när han kom in genom dörren. Han kysste sin fru på kinden, och när deras blickar möttes tyckte han att hon såg ovanligt blek och sliten ut. Tyst bad han Lillemarie gå in till Petronelle, eftersom han hade något han ville prata om med Cathrine.
– Karl Johan har accepterat. Jag klarade det, Cathrine! Nu är jag kvitt med honom, och han har lovat att inte röra Rød.
Hon såg honom i ögonen och tog ett djupt andetag.
– Varför har du inte berättat att Lillemarie är din dotter?
– Åh käre Gud … stönade han och la ansiktet i händerna.
– Han kan inte hjälpa dig nu.
– Vem har sagt det?
– Jag gissade. Är det sant? viskade hon.
– Ja.
– Din sjökaptens hustru. Är du medveten om att det är ett av de viktigaste skälen till varför du hamnade i så mycket problem? Utpressad från flera håll. Det var i princip Lillemarie som löste gåtan åt mig med alla sina små utsagor. Hon fick mig att tänka. Först blev Lorentzen sur när du slutade att låna honom pengar, och sedan kom han på att Lillemarie är din dotter. Han blev bitter och hämndlysten. När skeppet beslagtogs, fick han idén eftersom han kände till lasten.
– Jag har inte pratat med honom om den.
– Nej, men han såg att du gömde den. Därmed började han att förråda dig. Varför skulle annars Mörner ge honom så mycket pengar? När du slutade att låna honom pengar ingick han ett avtal med adjutant Mörner, som blev hans nya välgörare.
Han såg på henne med en förbryllad uttryck.
– Jag ser bilden nu. En släkting till Mörner satt som krigsfånge på Ulefos. När denna andre Mörner släpptes, blev du ombedd att hjälpa till med att få honom tillbaka till Sverige. Mannen som seglade hem honom var Lorentzen. De kom i samspråk under överfarten, och han snappade upp Lorentzens missnöje. Han sände bud till sin kusin, kronprinsens adjutant. Denna möjlighet skulle de inte låta gå förlorad, för att få förstahandsupplysningar om en mäktig man som du, med direktkontakt till landets ledande män. De behövde en spion här i gränslandet. Det var Lorentzen.
– Cathrine, jag vet inte vad jag ska säga, jag är så ledsen, sa han svagt medan han försökte få kontroll över sin darrande kropp.
– Det är du nog. Det var Lorentzen som köpte fartyget av den brittiska flottan. Det är han som har Napoleonrubinerna, berättade hon.

Carsten red i skytteltrafik mellan kung Christian Frederik och kronprins Karl Johan de närmaste dagarna. Sedan tillbringade han några dagar i Moss, där norrmän och svenskar träffades för fredssamtal. Precis innan han kom hem, tystnade äntligen kanonerna.
– Det kommer att kallas till ett extra storting i oktober och då kommer kung Christian Frederik att avsäga sig tronen. Grundlagen måste ändras något för att unionen med Sverige ska kunna ingås, och därefter kommer stortinget att välja Karl XIII till Norges kung. Min roll är snart över. Carsten verkade nöjd, och Cathrine berättade för honom hur stolt hon var över hans arbete.
En tjänsteflicka kom gående med Lillemarie, som var förgråten och svullen i hela ansiktet.
– Jag kör hem Lillemarie. Det är rätt sak att göra, hon är inte ditt ansvar, sade Carsten sorgset.

Lillemarie. Illustration Ragna Lise Vikre

Lillemarie. Illustration Ragna Lise Vikre

Flickan tittade upp på Cathrine med en smärta som skar henne. Av en eller annan anledning kunde Cathrine inte säga något. Men så såg hon framför sig Lorentzens förvridna ansikte, hjärtlösheten. Det här var så fel i alla avseenden.
Hon sprang för brinnande livet efter vagnen som körde ut från uppfarten medan hon grät och skrek, tills kusken äntligen hörde henne och stoppade vagnen. Andfådd slet hon upp vagnsdörren och ryckte ut Lillemarie. Flickan klamrade sig fast vid henne och brast i gråt.
– Du höll vad du lovade, du sa att du skulle göra mig trygg.
Carsten hade gått ut ur vagnen och stod nu framför sin hustru.
– Cathrine … vet du vad det är du gör?
– Nu tar jag henne tillbaka till hennes hem. Rød. Hon är ett sant mirakel, avslutade hon, och gick långsamt tillbaka mot huset med Lillemarie i sina armar.

Samma kväll visades tysken in i salongen.
– Nu kan jag vara öppen. Vi trodde att ni hade behållit juvelerna själva. Jag sändes hit för att finna sanningen.
– Varför skulle jag behålla lasten efter allt som hände under de kommande åren? frågade Carsten undrande.
– Precis. Jag hade mina tvivel. Jag kom fram till samma sak som ni, madame. Efter att ha köpt skeppet, upptäckte jag att lasten var borta. Jag började undersöka varför säljaren använde en bulvan. Jag spårade bulvanen till Sverige. Eftersom svenskarna inte väcker misstankar i England, hade han inga problem att få köpa fartyget. På grund av mitt nära samarbete med adjutant Mörner, kände jag väl till detaljerna om Lorentzen och hans koppling till er. Det gick alltså upp för mig att mannen som Mörner hade lånat ut pengar till i utbyte mot spioneri, är samme man som sålde mig skeppet, er befälhavare Lorentzen. Det bekräftas också i det engelska sjöfartregistret.
Han hade ett skarpt öga riktat mot dem då han fortsatte:
– Samma dag som Lillemarie rövades bort fick jag en skrivelse av ett bud, där det stod att den preussiske hovjuveleraren för några veckor sedan fick ett direkt förslag om att köpa ett unikt rubingarnityr. Här använde sig Lorentzen inte av en bulvan. Det var en bekräftelse på att Lorentzen hade kronjuvelerna. Sedan började jag att skugga honom.
Tysken vände sig till Carsten.
– Jag måste säga att jag beundrar er. Det arbete ni har gjort med Sverige är förmodligen något av de viktigaste som hänt i år. Jag hoppas att folk förstår vilken roll ni har spelat. Den är enastående.
Paret Tank satt blickstilla utan att röra en muskel, medan tysken öppnade en påse och spred ut juvelerna så att det täckte hela bordet. Cathrine stirrade med vördnad på de glittrande juvelerna, och speciellt de tolv broscherna, det mest utsökta guldsmedsarbete hon hade sett. De var formade som blad, där alla blad var täckta med glittrande diamanter. Mellan bladen satt stora rubiner.
– Så det här är Napoleon-rubinerna.
– Ja Madame. Äntligen hemma efter en lång och dramatisk resa

Två veckor senare stod kronprins Karl Johan, prins Oscar, Mörner och Björnstjerna i vardagsrummet.
– Vi har något som tillhör hans kungliga höghet, log hon. Cathrine hämtade skrinet och överräckte det till kronprinsen. När han öppnade locket, utstötte han ett entusiastiskt, rört och överraskat rop.
– Mon Dieu! Napoléon-Rubies! Kronprinsessan kommer att bli överlycklig.
Han knäppte med fingrarna mot prins Oscar, som kom bort till sin far med ett litet silverskrin.
– Jag har också något till er, madame. Han räckte henne skrinet och hon tog tveksamt emot. Sakta öppnade hon det.
– Åhhh … utbrast hon och kände en klump växa i halsen. På blå sammet låg ett härligt, stor hänge föreställande det norska lejonet i vitt guld täckt med diamanter. Hon kände igen det: Det var lejonet hon sett på kronprinsens kavajslag under mötet på Vestgård.
– Lejon är ju en del av de skandinaviska kungavapnen. Nu kan ni bära det, det är mest rätt när jag tänker på vad er man och ni har gjort. Låt detta lejon som har gett mig styrka under hela processen, vara en påminnelse om att er framtida kung har burit det: Folkets kärlek, min belöning.
Han tog hennes hand och kysste den. Hon lät ljuset fånga stenarna, och det var som om lejonet blinkade åt henne. Det norska lejonet hade rutit och vann. Hon gav kronprinsen ett bländande leende, som han återgäldade under mörka, glittrande ögon, medan Carsten tog hennes hand och kramade den ömt.

SLUT

 

 

 

 

 


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…