Annons

Annons

Kronjuvelerna

Cathrine är orolig för sin make, Carsten Tank. Han har börjat göra väldigt många resor över gränsen, till Sverige. Stormakterna skramlar med vapenhot mot Norges nyvunna självständighet och hon får allt oftare frågan vems sida Carsten egentligen står på…

Annons

Kronjuvelen

DEL 1 AV 4

Roman av An-Magritt de Wibell Nygaard-Ech. Illustration Ragna Lise Vikre

Cathrine von Cappelen Tank tyckte att det var en dålig idé att hålla stora, påkostade fester på Rød i tider som dessa. Det gick nästan inte an och gränsade till oanständighet, ansåg hon. Men hennes man, statsrådet Carsten Tank, var inte överens.
– Det är nödvändigt, och jag är vän med alla! hade han tyckt.
– Att du vågar, tycker du inte att du får tillräckligt mycket kritik redan? hade hon svarat. Det var flera dagar sedan, och hennes protester hade inte hjälpt.
Men Rød herrgård strålade var hon tvungen att erkänna. Ljuskronor gnistrade, juveler också, och stod vackert mot de stora männens blanka ordnar, sablar och värjor. Gästerna satt i grupper eller rörde sig bland de förgyllda möblerna, gobelängerna och sidentapeterna. Kronan på verket var alla läckerheter framställda på långa bord längs väggarna.

Gilla Året Runt på Facebook

Hon var närvarande men ändå inte, där hon satt i sällskapet hon själv hade arrangerat för kungen och de största markägarna i landet. Vissa adelsmän, andra oerhört rika, de flesta mäktiga och framgångsrika. Gästerna kom från Preussen, Ryssland, Sverige och England, något som hon hade motsatt sig, men där Carsten insisterade. Diplomatiskt smart, sa han. Hon skakade på huvudet över hans dårskap, för stormakterna skulle nog inte låta sig avspisas med en elegant middag på en av Østfolds praktfullaste herrgårdar. De tyckte vad de tyckte, oavsett vad som beslutades vid Eidsvoll, där danske prins Christian Frederik hade valts till Norges nya kung i ett fritt land, av norrmännen själva.
Hon tog ett djupt andetag, och rättade till ett hårstrå. Hon var osäker på vad Carsten höll på med. Han kunde inte längre dölja resorna som han gjorde till Sverige. De senaste veckorna hade han varit över gränsen många gånger, och nu började det märkas. Han var alltid på ett fruktansvärt humör när han kom hem och klagade högljutt över att general Björnstjerna vägrade att sätta sig in i norrmännens tankegångar, och det gjorde inte heller den svenska kronprinsens adjutant, Carl Otto Mörner. Hon svarade att han skulle vägra att diskutera vidare med svenskarna, om han tyckte att det var en sådan belastning.


– Vi bor alldeles för nära gränsen för att ignorera dem, hade Carsten svarat. Hon kände på sig att det låg något mer bakom, även om hon inte kunde sätta fingret på vad det var.
Norge hade fått sig en knäck, och det fanns så mycket sorg och inbördes motsättningar. De flesta var rädda för följderna av fredsavtalet som undertecknats i Kiel i januari. Rädda för att deras nyvalde kung skulle återförena de två länderna igen när han ärvde den danska tronen efter sin kusin. Men också rädda för att förlora kontakten med Danmark, och rädda för en av Napoleons bästa marskalkar, Jean-Baptiste Bernadotte, som nu var svensk kronprins under namnet Karl Johan. Vad ville han göra med Norge? De fruktade Ryssland, Preussen, Österrike och Storbritannien, som inte accepterade norrmännens eget val. Men en sak var alla överens om; de ville inte bara vara en bricka i stormakternas spel. Här var Carsten vag i sina uttalanden. Som om han vägrade att ta ställning till något speciellt.

Medan hon satt och betraktade gästerna, blev hon medveten om en lång, mörk man klädd i vad som såg ut som en preussisk uniform. Han släppte inte hennes man med ögonen. Vem var han? Hennes granne slog upp sin solfjäder och lutade sig mot henne.
– Vem är han? frågade Marie von Cappelen och skrattade lågt, som om hon hade hört hennes tankar.
Cathrine vände sig mot sin svägerska.
– Jag vet inte, svarade hon långsamt, medan hon betraktade hur främlingen nu rörde sig målmedvetet mot Carsten.
– Kanske det är därför det är så viktigt att Carsten visar var han står. Det är många som inte vet var de har din man längre, och det skapar osäkerhet och misstänksamhet. När man äger dussintals fastigheter och nio fartyg, blir det intressant. Är han för en union med Sverige? Självständighet eller att tingen förblir i danska händer?
– Han äger åtta fartyg nu. Britterna beslagtog ett skepp och tog krigsbyte för några år sedan och han kan fortfarande inte glömma det av någon konstig anledning.
– Spionerar han fortfarande på svenskarna för kung Christian Frederik? Eller har han börjat spionera för Ponte Corpen, den svenske kronprinsen? Det skulle vara likt honom, denne svenske kronprins, att försöka sig på något sådant.
– Jag vet sannerligen inte, medgav Cathrine.
– Vad ska det betyda?
– Det jag sa. Men Carsten skulle aldrig göra något för att skada kung Christian Frederik, eller Danmark för den delen. Hälften av oss har ju släkt där nere. Det här är inte lätt, ska jag säga dig.
– Jag förstår inte hur kung Frederik kunde frånskriva sig Norge på det sättet, så vi blev ett bytesmedel mot fred. Tänkte han på oss när han offrade Norge? De ska då inte avgöra vårt öde, och i synnerhet inte utan att fråga oss först! Den svenske kronprinsen verkar vara en hänsynslös och cynisk barbar. Först stöder vi Napoleon efter den brittiska bombningen av Köpenhamn och nu kräver en fransman vårt land med våld!
– Vi blev förlorarna, Marie. Men nu har vi vår egen kung och vi har vår egen Norska grundlag.

Cathrine, som hade suttit och haft ögonkontakt med sin man, la märke till att samtalet med främlingen verkade obehagligt. Båda männen var röda i ansiktet och gestikulerade upprört.
– Säg mig, vilken sida är du på?
– Norges. Därutöver har jag inte tagit ställning.
– Förlåt, Cathrine, det var inte meningen. Men mycket verkar rent ut sagt förvirrande. Jag vill bara ert bästa, det vet du, jag är ju gift med din bror.
– Nu blandar Mörner sig i också, mumlade Cathrine. Han ser inte mindre arg ut än främlingen.
– Ah… Jag är lite förvånad över att han är här i dag. Ja, många av gästerna över huvud taget.
– Varför det?
– För att han är en av de centrala svenskarna. Han kunde säkert ha sänts att spionera för Karl XIII, precis som Carsten av vår kung.
Nu bröt Björnstjerna också in, så Carsten stod framför tre arga män, och ingen var norsk. Cathrine såg att flera andra började lägga märke till dem. Men det var hennes man de viskade om. Det var inte svårt att se, då och då kastades blickar mot henne.
– Marie, ursäkta mig, men jag tror att jag måste rädda min man.
Hon reste sig sakta, väl medveten om att hon aldrig fick störa sin man i ett samtal med ämbetsmän. Men han var på väg att ställa till en scen inför hela makteliten, och då var det hennes plikt att bryta in innan han gjort bort sig helt.

När hon gick förbi ett av borden, snuddade hon vid något som stack ut mellan bordsbenen. Hon stannade och tittade ner. En liten flicka tittade upp på henne med stora ögon, och tårtgrädde på kinden. Hon hade aldrig sett henne förut.
– Vad i all sin dar gör du här? Vi vill inte ha barn krypande runt på golvet när vi har bankett. Gå ner till köket och hitta din mamma, och kom inte tillbaka hit igen, befallde Cathrine strängt. Flickan blickade nyfiket upp på henne.
– Har du förstått? sa hon till flickan, som nickade långsamt. Cathrine gick vidare och la sin hand över Carstens arm. Hon kände på hans muskler att han var spänd.
Hon log neutralt mot de tre herrarna som bugade för henne.
– Madame, hälsade de, men hon hann inte säga något innan gruppen upplöstes och spreds bland de övriga gästerna. Hon lutade sig mot sin man.
– Vad händer? Gästerna började titta på dig.
– Den ena kom med en massa frågor som jag fann oförskämda och konstiga, och jag känner honom inte ens, den där tysken.
– Varför bjöd du in honom då?
– Det gjorde jag inte. Han kom utan inbjudan, svarade Carsten. Men han och de andra två kommer ingenvart med att skrämma mig. Du behöver inte använda ditt vackra huvud till att tänka på det. Jag kommer inte att låta mig utsättas för utpressning.
– Vad bedriver de utpressning med? Du kanske ska avstå från att resa till Sverige.
Carstens käkar spändes och en kyla dök upp i hans ögon. Han harklade sig innan han drog handen över nacken.
– Det här är mansgöra, svarade han bestämt, vände sig om och försvann i mängden.
– Är det en fnurra på tråden, madame, sa en röst i hennes öra. Hon vände sig om.
– Sköt era egna angelägenheter, ni, prost Hount, så sköter jag mina. Hon lyfte huvudet, slog upp solfjädern och lämnade prästen, som log vänligt. De var inte helt överens i trosfrågor, de två. Men de var åtminstone eniga om sin oenighet.

Hon blev stående och betraktade gästerna som roade sig på hennes bekostnad. Varför kunde hon inte vara glad över att det var fred i Europa och att Norge hade sin egen grundlag och kung? Eftersom det inte skulle gå så lätt. Hon visste att släkten i Danmark var bruten av sorg över den nationella tragedi som hade drabbat dem, något som skulle ta åratal att komma över. Det var inget att glädja sig åt, oavsett vad hon ansåg om händelserna. Det fanns ingen politik i splittringen och förlusten, bara en känsla av djup sorg. Kanske de firade ett självbedrägeri. Kanske inte. Kanske Carsten hade rätt, att hon inte skulle lägga sig i? Men oavsett vilket var hon tvungen att prata med Carsten. Hans beteende, allt slingrande hit och dit, kunde skada hela familjen.
Solen kröp ner under horisonten och sommarnatten slöt sig rofullt omkring dem. Sällskapet löstes upp, och när de sista vagnarna hade rullat bort från Rød tog tystnaden över.

Tillbaka i salongen satt bara de äkta paren Tank och von Cappelen, som skulle övernatta. Runt dem svansade tjänare och röjde upp. En var pigan från Hafslund och den andra var Carstens kapten Lorentzens tjänsteflicka, inlånad för tillställningen.
– Vem var den främmande mannen, vet du det? sköt von Cappelen in.
– Nej, men det såg ut som om han kom tillsammans med Mörner.
– Han verkade arg på Carsten, fortsatte Marie, och Carsten suckade djupt.
– Jag såg det, sade von Cappelen. Vad handlade det om?
– Fräcka frågor om privata angelägenheter och ett affärsförslag jag inte kunde gå med på. Efter att England stängt handeln här uppe – det är omöjligt. Det kommer bara att förvärra de förluster jag redan har lidit. Jag vet inte ens hur han kunde veta att jag har förlorat ett fartyg. Men det angår inte honom. Jag är mer intresserad av vad han gör tillsammans med svenskarna.
– Så vad gjorde de där svenskarna här i kväll, då, eftersom du är misstänksam, och med goda skäl, enligt min mening. Och så har du gäster som du inte anar vilka det är. Det är farligt. Vad är det som händer, Carsten? Har du bytt arbetsgivare? Man skulle kunna tro att du har gått över till Sverige.
– Jag är känd för min gästfrihet. Svenskarna finns precis på andra sidan av Svinesund, och att välkomna dem kan vara fredsskapande i sig, och blidka stormakterna. Rød är sårbart här i gränslandet och jag vill inte vara fiende med någon.
Diderik von Cappelen kliade sig på hakan och harklade sig.
– Det kan missuppfattas, käre vän, och det verkar inte som om du tänker helt rationellt. Vad är det som stör dig?
– Jag vet inte, eller jag förstår inte riktigt. Det är som om vi har gjort fel, och … Carsten hejdade sig plötsligt.
– Du tänker inte klart, käre svåger, av en eller annan anledning. Har du glömt att det har gett oss grundlagen?
– Nej, men engelsmännen drabbade oss hårt ekonomiskt efter att vi drogs in i kriget, och nu har de börjat en ny blockad.
– Fartyget igen, sade Cathrine uppgivet. När tänker du släppa taget? Många förlorade mycket.
– Men inte lika mycket som jag. Jag förlorade en hel last dyrt siden. Engelsmännen tog mitt skepp, satte av mig i Portugal, innan de förde skeppet till Madeira och slängde av besättningen på ön Pontinha och i Forte São José. Horatio Nelson hade besatt Madeira och använde det för franska krigsfångar, till Napoleons irritation. Det gick ut över honom, och även mig.
– Vi klarar oss nog ska du se, men vad är det med det där skeppet? Du verkar helt fixerad och låst, käre svåger.
Carsten reste sig sakta och gick fram till den öppna altandörren. Han stack ner händerna i byxfickorna och stirrade ut i nattmörkret.
– Du är trött, Carsten, sa Cathrine vänligare. Han vände sig mot henne, med uttryckslöst ansikte.
– Du har rätt, jag är trött. Mycket trött. Jag tror att jag går och lägger mig. Tack för en fantastisk kväll, och jag önskar er en god natt, slutade Carsten och lämnade dem.

När Cathrine senare lösgjorde håret och borstade de långa lockarna med en silverborste, tittade hon på skrinet som stod på kommoden. Det var låst, antagligen för att Carsten bevarade nyckeln till sin avlidna systers rum i det.
Hon tog in den imponerande synen utanför fönstret, av Carstens två fartyg som gungade lätt i dyningen med Frederikshald i bakgrunden. Ett tredje utländskt fartyg hade anlöpt två dagar tidigare. Hon kunde inte tyda flaggan eller vimplarna som det seglade under. Fartygets namn hade hon lagt märke till dagen innan, och det var också okänt. Hon gick bort till sängen, kröp under det mjuka täcket.

Cathrine kände sig fortfarande trött när de satt tillsammans i matsalen nästa morgon. Efter att ha bett morgonbön småpratade de, men höll sig borta från politiken. Det var som om de ville ta en liten bit av den frid som hade rått på Rød innan allt hade ställts på huvudet.
Mitt i småpratet blev de uppmärksamma på en liten flicka som stod i den öppna dubbeldörren ut mot parken och tittade på dem med de små knubbiga händerna knäppta framför sig. Cathrines gaffel stannade på vägen till munnen. Det var samma flicka som hon hade hittat under bordet kvällen innan. Carsten började hosta våldsamt och sträckte sig efter kristallglaset för att få i sig lite dryck. Så reste han sig hastigt.
– Ursäkta mig ett ögonblick, sa han medan han gick mot flickan, tog henne i handen och drog henne med sig ut. Cathrine kastade en blick på sin bror, som verkade ointresserad av den märkliga scenen.
– Jag ber om ursäkt för avbrottet, men främmande flickor brukar inte komma oanmälda innanför dörren.
– Det var något bekant över henne, sa Marie.
– Det får vi väl snart svar på. Får jag bjuda på något mer, eller är ni belåtna? frågade Catherine.
– Vi är belåtna, maten var så utsökt, tack, log Marie.
Carsten återvände och stack in huvudet genom dörren.
– Cathrine, får jag två ord med dig? Ja, ni får ursäkta, men det är något viktigt.
Cathrine följde honom ut i hallen. Han stängde dörren bakom dem och tog hennes hand.
– Tyvärr, det här kan inte vänta. Du förstår, den lilla flickan behöver någonstans att bo, och jag tycker att hon ska bo här.
Catherine gapade av förvåning.
– Men, men … det förstår jag inte.
– Hon är min kaptens dotter. Lorentzen är nästan ständigt ute och seglar med mina skepp, och hans hustru är överbelastad. Det är inte mer än rätt att vi hjälper till när jag är orsaken, förklarade han, och slog ner blicken. Men lyfte den snart igen. Du måste göra det här för mig, Cathrine. Ta henne som fosterdotter. Det är din kristna plikt att ge omvårdnad åt dem som behöver det. Vad skulle Brödragemenskapen säga om de fick veta att du avvisar små barn som behöver dina omsorger, kära du?
– Men ska vi ta in en främmande flicka? Han hade träffat en öm punkt hos henne, och det både stack och sved, eftersom hon var helt klar över sina skyldigheter, men detta?
– Så främmande är hon inte. Eftersom jag håller hennes far hemifrån är det bara rättvist att jag hjälper till. Vem vet vad du kan förvandla henne till i din vård? Hon kommer att få gott sällskap av våra egna barn och vice versa. De tar heller ingen skada av att lära sig hur lyckligt lottade de är och att de måste visa ödmjukhet och hjälpa till. Är inte det en del av den kristna läran i Brödragemenskapen? Carsten hade något bönfallande i rösten.
– Jo, nickade Cathrine.
– Strålande, utropade han, och kysste henne på pannan. Hon sitter i köket, och nu ger jag Lorentzens tjänsteflicka besked om att hon flyttar till Rød.
– Var det Lorentzens hustru som kom med flickan? Jag skulle vilja hälsa på henne.
– Hon kom tillsammans med tjänsteflickan, som gick omedelbart.
– Det var konstigt, kommenterade hon.
– Nu förstår du säkert hur nödvändig din omvårdnad är för flickan.

De gick tillbaka till salongen och Diderik tog till orda så fort han såg dem.
– Vad var det?
– Min kaptens dotter. Hon får klara sig själv om dagarna och jag är skyldig till det, är jag rädd.
– Det var därför du kände igen henne, Marie. Hur i hela friden kan det vara ditt fel? muttrade Diderik.
– Jag håller Lorentzen hemifrån med alla de uppgifter jag lägger på honom. Och han kommer inte att få mindre att göra för mig.
– Det är ju inte ditt ansvar, men en ädel handling!
– Gör mig inte bättre än jag är, det är ganska vanligt i våra kretsar att ta fosterbarn. De lär sig av det och det rustar dem till självständighet.
– Där sa du det, i våra kretsar, mellan oss, ja, men dottern till en anställd?
– Ja, varför inte?
– Jaja, det är ju upp till dig. Diderik vände sig till Marie.
– Vi behöver ge oss av. Det finns mycket att städa upp, i dessa tider. Det nedbrända barndomshemmet kräver vissa insatser och beslut måste fattas.
Cathrine fick en klump i halsen. Den vackra gården i Skien, som hon var så förtjust i, borta för alltid. Hon borde skatta sig lycklig över att sitta så säkert i Rød, hennes underbara hem i vackra omgivningar. Hon hade haft tur, och tackade Jesus för vad hon hade fått sig tilldelat i livet och därför ville hon inte svika sina plikter. Men det innebar också att försöka dämpa hennes man och hans behov att visa alla och envar hur rik han var. Han var kanske generös, och det var hon glad över. De hjälpte många behövande barn, särskilt här i Frederikshald. Men han behövde väl inte vara så öppen med sina levnadsomkostnader, som var enorma. Själv värdesatte hon ett blygsammare levnadssätt.

När vagnen med hennes bror och svägerska hade försvunnit nedför vägen, vände hon sig mot Carsten.
– Vem var mannen som var så arg på dig i går?
Nu slog han blicken mot marken.
– Jag vet faktiskt inte.
– Gav du honom chansen att lämna sitt budskap och förklara varför? Det kan ju vara viktigt.
– Nej, varför skulle jag göra det? Det var därför han blev arg till slut. Min släkt angår inte honom, inte heller mitt företag eller fartyg, och absolut inte när han var så god vän med Mörner och Björnstjerna. Han hävdade att han var intresserad av en affär med mig, men jag trodde inte på honom, och sedan antydde han att Rød kunde vara i fara.
Han lyfte huvudet och tog ett litet kliv framåt.
– Cathrine, jag måste be dig att hålla något för dig själv. Jag ska resa över gränsen i morgon, fortsatte han allvarligt.
– Men du kan inte fortsätta med det. Det skapar en fruktansvärd misstänksamhet mot dig. Du är ju statsråd, Carsten. Kungen behöver ditt stöd. Speciellt nu när det finns så mycket motstånd utanför Norge.
– Just därför.
– Genom att resa till Sverige? För vissa verkar det vara förräderi, och det är inte likt dig. Det viskas om dig, och min bror undrade väldigt över vad du höll på med. Cathrine kände fruktan rasa inom henne när hon fick syn på något hon aldrig förr hade sett i hans ögon. Rädsla och ångest.
– Det är därför du måste hålla det för dig själv, min vän. Cathrine, det är bäst att du inte vet något, så slipper du ljuga. Men du måste lita på mig. Det är allvar och jag måste fara till Sverige för att få fram detaljer och hitta en lösning.
– Var försiktig. Jag vill inte att du ska beskyllas för landsförräderi, bad hon.
– Det kan gå mycket längre än så. Om någon frågar, säg att jag är borta i affärer och inspekterar mina egendomar och sågverk. Jag är tillbaka om två, tre dagar.

Cathrine fann den lilla flickan i köket, där hon satt och mumsade på en bit honungstårta med ett nöjt leende. Flickan tog en klunk av mjölken, som lämnade en stor mjölkmustasch på överläppen.
– Vad heter du? frågade hon flickan .
– Lillemarie, och jag ska fylla sju år, svarade hon stolt.
– Tja, Lillemarie, om du ska bo här, måste du ställa dig upp och niga när husfrun visar sig, instruerade hon vänligt.
– Om jag inte gör det, kastar du ut mig då som pappa? läspade hon, och de stora ögonen blänkte.
– Jag kommer inte att kasta ut dig.
Lillemarie hoppade upp och neg fint innan hon tittade förväntansfullt upp på Catherine.
– Det var en rask flicka.
– Tack frun, sa Lillemarie.
– Madame, rättade hon.
– Tack, madame. Jag trodde att jag skulle kalla dig mamma, tillade den lilla flickan osäkert.
– Varför i all sin dar trodde du det? Jag är inte din mamma, så det skulle inte vara korrekt.
Lillemarie slog ner blicken i bordsskivan, nästan lite besviken, men utan att säga något.
– Ät upp nu, så ska vi göra i ordning rummet du ska bo i, sa Cathrine milt och vände sig till husmor och gav henne instruktioner om att städa ur rummet bredvid Ottos, hennes son.
– Men det är ju rummet där herrns avlidna syster bodde! Frid vare med hennes oroliga själ. Det har varit avstängt sedan 1803! Vi kan inte öppna det efter allt som har hänt, sa husmor skrämt.
– En sorglig historia. Vem vet om svärfar stängde in henne eller om hon själv valde att gömma sig av sin olyckliga kärlek. Det är hög tid att glömma hennes sorgliga öde. Så skicka upp pigan och få det skurat och klart för Lillemarie. Hon behöver sitt eget rum.
– Men herrn …
– Gör som jag säger. Herrn är mitt ansvar och inte ditt.
– Ja, madame, sa husmor uppgivet och gick för att utföra sitt uppdrag.
Cathrine flyttade blicken till Lillemarie igen.
– Som du märker, tycker vi om ordning. Det förväntas av dig att du följer husets regler och tillägnar dig ett gott uppförande.
Lillemarie nickade, men var lite osäker på denna stränga dam. Den lilla handen stötte till mjölkglaset som välte och tippade över. Det blev tyst medan Lillemarie såg med stora, ängsliga ögon på husfrun.
– Ojjj, slapp det ur tösen, och sedan rapade hon högt. En piga fnissade, men slutade direkt efter en sträng blick från Cathrine.
– Jag sa gott uppförande! tillrättavisade hon fosterdottern.
– Förlåt, men den kom helt av sig själv utan att jag gjorde något.
Pigan fnissade igen och Cathrine suckade. Det här kunde bli en pärs, insåg hon, men det var hennes plikt att få ordning på saker och ting.
– Tänk på att hålla handen framför munnen nästa gång, och så ska jag lära dig hur du rapar diskret. Fina fröknar gör så, förstår du. Lillemarie slog handen för munnen och väntade på beröm.


Catherine log svagt och nickade innan hon vände sig om och lämnade köket. Det var bäst att se till att Anne-rummet blev upplåst. Nyckeln låg i skrinet på kommoden, skrinet som Carsten bett henne att inte röra. Men var fanns nyckeln till skrinet? Den låg inte i Carstens sängbord. Var han så rädd för att någon skulle låsa in sig i systerns gamla rum att han gömde två nycklar? Det verkade lite märkligt. Hon gick ner till biblioteket, där Carsten satt och arbetade.
– Jag behöver nyckeln till din systers rum. Jag vet inte vad du lagrar i detta skrin, eftersom du behöver dubbelförsäkra dig.
– Men vad ska du göra med nyckeln till Annes rum?
– Jag har för avsikt att låsa upp det, städa och ge rummet till Lillemarie.
– Men…
– Inga men. Det är jag som styr huset nu, och det blir som jag har bestämt. Rummet kan inte stå låst för evigt.
– Jag minns inte var jag har lagt den, svarade han.
– Det tror jag inte på. Antingen berättar du var nyckeln är, eller så ber jag kusken att bryta upp dörren.
Carsten gjorde en grimas och reste sig irriterat från stolen.
– Vänta här, befallde han.
– Du vakar ju över skrinet som om det gäller livet!
– Jätteroligt. Då hade jag väl inte glömt var jag lagt nyckeln, parerade han och gled ut ur biblioteket.
Uppe i sängkammaren fiskade Carsten upp nyckeln till skrinet ur innerfickan och stack den i låset. Omedelbart ljöd ett klick, och så öppnade han locket. När han hade försäkrat sig om att ingen såg honom, tog han försiktigt ut innehållet. Nyckeln till Anne-rummet låg underst. Långsamt lyfte han upp ett tungt föremål och ett dokument. Carsten rös och darrade lätt efter att ha läst de ord som han kände alltför väl. Vapenskölden och stämpeln under förstärkte känslorna.
Han vek ihop det viktiga dokumentet, ett brännande bevis på att det uppdrag han hade fått misslyckats helt, även om det inte var hans fel. Vem hade trott att britterna skulle beslagta ett handelsfartyg som varken var på väg till eller från Norge? Detta enda föremål och dokumentet hade överlevt bara för att han hade burit dem nära kroppen. Resten försvann med fartyget, tillsammans med det franska siden som skulle ha fraktats till Danmark.
Må bövelen ta den franska revolutionen, Napoleon, engelsmännen, den danske kungens idiotiska handlingar och val. De var ansvariga för mångas ekonomiska förluster. Varför skulle Norge blandas in i kriget? En gång hade han ansett att det vore en bra idé för Norge att gå i union med Sverige, men det var när den danske prins Christian August adopterades som Karl XIII:s tronföljare. De hade haft så många planer, han och prinsen. Om reformer och frihet. Men så dog prinsen.
Plötsligt hörde han steg ute i korridoren. Han skyndade sig att plocka upp nyckeln till Anne-rummet, la tillbaka resten av sakerna i skrinet, och låste det. Han hann precis lägga tillbaka nyckeln i innerfickan innan Cathrine dök upp i dörröppningen.
– Jag hoppas du vet vad du gör när du låser upp för gamla spöken.
– Det är på tiden att dra ett streck och glömma. Det borde du också göra med det förlorade fartyget. Varför kan du inte bara glömma det?
– Lasten, svarade han kort.
Hon öppnade ögonen med förundran och förvåning, för detta var något nytt.
– Lasten? Franskt siden finns det nog av, du kan inte låta en förlorad last gå så hårt åt dig efter så lång tid! fnös hon.
– Jag måste gå tillbaka till arbetet. Jag har lite att ordna innan jag reser i morgon bitti.
– Gör det. Du är en Tank! Den mäktigaste mannen i Frederikshald, kom ihåg det när du går över gränsen.
Han log snabbt och skevt.
– Så ska det se ut, log hon tillbaka.
Carsten kände sig bättre till mods när han gick tillbaka till biblioteket. Man skulle kunna säga mycket om hans hustru, men hon var stark, och hon hade alltid lyckats gjuta mod i honom. Därför kändes det som en börda att behöva dölja saker för henne. Han var chockad av tyskens ord, som nästan var ett hot, tyckte han. Inte bara mot honom utan mot norrmännen. Tysken samarbetade tydligen med svenskarna, och de skulle inte lämna honom i fred.

På våningen ovanför öppnade Cathrine dörren till Anne-rummet. Sorgen slog mot henne medan dammet virvlade upp från golvet. Det var som om den tidigare jämmern satt kvar i väggarna och skrek ner mot henne.
– Stackars dig, Anne Tank…, mumlade hon. Hon öppnade fönstren för att släppa in den friska sommarluften och jaga bort det förflutna. Då var det som om hon fick en ond föraning, och det hjälpte inte när hon vände sig om och såg pigans rädsla.
– Nu kommer alla olyckorna, sa pigan skrämt.

Del 2 av följetongen Kronjuvelen hittar du här!


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…