Annons

Annons

Lena, 55, efter hjärtinfarkten: Jag vill leva länge!

Hjärtinfarkten blev en tankeställare för Lena. Innan den slog till hade hon aldrig oroat sig för sin hälsa. Men idag är hon noga med att ta vara på livet – och att leka med barnbarnen.

Lena-Anfrehn-motocykel

Lena Andréhn, 55, njuter av livet som få andra.
Hon vet att inget varar för evigt. Och hon är inte rädd längre. Det har hon inte tid med.
Motorcykelturer, intressanta resor, barnbarn och mycket mer fyller hennes tillvaro.
Men allt kunde ha tagit slut för flera år sedan. Så här berättar Lena om bakgrunden till det som hände vintern 2009.
– Jag har alltid varit spindeln i nätet, både hemma och på jobbet. Jag har varit den sammanhållande länken och jag har haft svårt att dra ner på tempot. Det är min personlighet.
Fram till den där vintern, för snart åtta år sedan, hade Lena aldrig haft några problem med sin hälsa.
Trots att hon har haft flera släktingar med hjärtproblem, hade hon inte oroat sig.
– Min mamma fick göra en bypassoperation. Men jag har alltid känt mig kärnfrisk, så det funderade jag inte över, säger Lena.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

Smärtorna gav självmordstankar

Lena bor med sin man Anders, 60, i Sparsör, strax norr om Borås.
Som så många andra i den trakten har hon jobbat i textilbranschen. Men det var när hon gick över till att jobba med barn och ungdomar med autism som hon hittade hem i yrkeslivet.
– Vid sidan av jobbet har jag alltid tagit på mig mycket annat också. Jag har stressat på en hel del.
Men så i februari 2009 hände något i Lenas kropp. Det började med att hon fick ont i tänderna.
Smärtan kom smygande. Först som vanlig värk, men efter en tid kunde Lena inte nudda tänderna med tungan, utan att det gjorde ont.
– Smärtan var enorm. Till slut vågade jag inte stänga munnen. Tårarna bara sprutade.
– Jag fick självmordstankar. ”Om det inte går över, får jag väl dränka mig i bäcken”, tänkte jag.

Fick penicillin mot tandvärken

Lena fick tid hos en tandläkare, som inte hittade något fel. Men han skrev ut penicillin.
– Han sa att det kunde finnas en inflammation, som inte syntes.
Penicillinet hjälpte och efter några dagar var Lena smärtfri.
– När det onda försvann funderade jag inte mer på det. Jag är inte den grubblande typen.
Några månader tidigare hade Lenas tolv år äldre syster drabbats av hjärtinfarkt och Lena hade stöttat henne igenom hela rehabiliteringsperioden.
– Konstigt nog var jag inte det minsta orolig för egen del, trots att det var en person så nära mig som drabbades.
Men snart var det Lenas tur att känna av hjärtat. Hon minns när det började, det var på kvällen den 21 mars. Och det började med huvudvärk.
– Jag har i många år fått huvudvärk regelbundet, ofta på grund av hormoner. Så när det hände, den här kvällen, tänkte jag inte så mycket på det. Jag tog mina Alvedon och gick och la mig.

Vaknade flera gånger med olika smärtor

Lena sov en timme, men vaknade av att hennes händer gjorde ont.
– Det var som ledvärk, jag tänkte på artros eller reumatism.
Men efter bara fem-tio minuter försvann det onda, lika fort som det kom, och Lena somnade om.
Ett par timmar senare vaknade hon igen och då kändes det som om någon hade huggit av henne bägge armarna.
– Det var en märklig känsla, smärtan satt liksom i skelettet.
Även den upplevelsen varade bara några minuter. Nu började den i vanliga fall så optimistiska Lena undra vad som höll på att hända.
– ”Är det nerver som har kommit i kläm, eller något sådant?”, tänkte jag.
Lena somnade om igen och när hon vaknade halv fem på morgonen var det med ännu ett nytt symtom.
– Nu var känslan att jag höll på att brinna upp, det kändes som om någon riktade en blåslampa mot mig.
– Jag hyperventilerade och smärtan gick upp mot käken. Då slog det mig: ”Det måste vara hjärtat!”

Ett operationsteam fanns på plats

Även dessa symtom försvann, men nu insåg Lena att det var dags att få hjälp.
Hon pratade med sin vuxna dotter Lotta, som var hemma på besök, och det blev snabb färd till sjukhuset. På akuten behandlades Lena med högsta prioritet.
– En läkare sa att jag hade fått åtminstone en hjärtinfarkt. Sedan frågade han om jag rökte. Jag svarade: ”Ett paket om dagen.” Då skällde han ut mig…
Fortfarande hade Lena svårt att ta in vad hon hade fått veta.
– Jag var bara 47 år och jag hade inte känt något av det som man brukar prata om vid hjärtinfarkt.
Lena hade tur. Av en slump fanns ett färdigt operationsteam på plats.
– Plötsligt stod en hel grupp grönklädda människor omkring mig. Det var en märklig känsla.
Läkarteamet gick in i höften med en liten kamera och på en skärm kunde Lena se hur hennes kranskärl såg ut. Efter operationen fick hon ligga blickstilla i tolv timmar.
– Det var bra. Det gav mig tid att fundera över vad som hade hänt.

Vande sig vid ett annorlunda liv

Under tiden som Lena togs om hand gick maken Anders och barnen Lotta och Richard där hemma och oroade sig.
Lena själv höll som vanligt humöret uppe.
– ”Jag lever ju”, sa jag till dem.
Lenas reaktion kom fyra dagar efter operationen.
– Jag grät en hel dag och ville vara för mig själv. Samtidigt insåg jag att livet hade gett mig en andra chans.
Sakta men säkert kopplades alla maskiner bort och Lena förväntades klara sig själv.
– Då var jag rädd! Jag ville inte duscha ensam. ”Tänk om jag ramlar ihop!”
Lena vande sig successivt. Livet efter hjärtinfarkten blev väldigt annorlunda, med kontroller, stora dagliga medicindoser – och dödsångest.
– Jag har aldrig mått så dåligt som av alla dessa tabletter. Och att ha en dosett kändes hemskt, riktig ”gammelvarning” på det…

Lena Andehn

Snålar inte och unnar sig allt

Så småningom återgick Lena till en mer vanlig vardag, men hela första året var hon sjukskriven.
Lena hade fått en försmak av sin egen dödlighet och det tog tid att få distans till det.
– Jag har fortfarande svårt för nätter, jag kopplar inte av. I början vågade jag nästan inte sova.
– Om jag får ont, finns tankarna genast där. Men det händer inte lika ofta längre.
Idag är Lenas värden bra, cigaretterna är undanlagda och hon tar inte mycket medicin längre.
– Jag har insett att det gäller att ta vara på tiden, att utnyttja varje dag.
– Anders och jag säger aldrig: ”Det gör vi sedan.” För oss gäller bara: ”Det gör vi nu.” Vi snålar inte med något. Vi använder de pengar vi har.
Lena har också haft kontakt med tandläkaren som undersökte henne innan hon fick sin infarkt.
– Jag har lärt mig att smärta i käke och tänder kan vara ett tidigt tecken på hjärtinfarkt.
Så vänder sig Lena med ett leende mot sitt äldsta barnbarn Alma, som gärna vill ha mormors uppmärksamhet.
– Jag tänker hänga med många år till. Det finns alldeles för mycket jag vill göra!

Text och foto: Susanne Stamming

LÄS OCKSÅ:  5 sätt att minska risken för hjärtinfarkt

Hjartinfarkt


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…