Annons

Annons

Författaren Mari Jungstedt: ”Jag är inte singeltypen”

Hus på landet, häst och hund. Mari Jungstedt har äntligen fått allt det hon drömde om som barn. Att hitta en kärlekspartner är något som får vänta. "Men det har inte direkt rått någon brist på kandidater", säger hon förtjust.

Ordet skärgårdsidyll får en ny dimension efter att man har besökt Mari Jungstedt på Dalarö.

På vår väg till hennes lantställe passerar vi såväl en 100 år gammal lanthandel som ett tullhus från 1700-talet och ett gemytligt hamnkafé. Från de stora vitspröjsade fönstren i Maris gula grosshandlarvilla har man en hänförande utsikt över den spegelblanka Jungfrufjärden som omger huset. Vid den lilla strandpromenaden precis nedanför ligger Maris motorbåt förtöjd vid hennes privata brygga.

Annons

– Ibland när jag tittar ut måste jag nypa mig i armen, medger hon. Bor jag verkligen så här fint? Hur gick det här till? frågar jag mig.

Mari tar med oss upp på övervåningen, som inrymmer hennes sovrum, ett gästrum och två arbetsrum. Det ena arbetsrummet har hon för dagen upplåtit till en författarkollega, vilket inte är någon ovanlighet.

– Jag tycker om att ha folk omkring mig. Det går knappt en dag utan att någon tittar in på fika eller middag, förklarar Mari.

Hade aldrig varit på Dalarö

Hon konstaterar att huset är hennes största impulsköp. När det dök upp på bostadssajten Hemnet hade Mari och hennes dåvarande sambo, den norska författaren Ruben Eliassen, nyligen bestämt sig för att flytta sin bas från Gran Canaria till Stockholm. Egentligen var de på jakt efter en lägenhet i Stockholms innerstad. Ingen av dem hade tidigare satt sin fot på Dalarö, men när de stod på husets veranda och Mari såg ett sälhuvud titta upp ur vattnet var det kört. Innan hon hann hejda sig själv hade hon lagt ett bud. Eftersom ingen bjöd över var affären snart i hamn.

Under de knappt tre år som huset varit i Maris ägo har hon hunnit bli Dalaröbo i själ och hjärta.

– Jag är en sådan person som gärna står och pratar med gubbarna i hamnen och tanterna på Ica, vilket uppskattas. Folk märker att jag inte är fisförnäm. Jag har blivit otroligt väl bemött sedan jag kom hit. Det finns en bygemenskap som jag tycker är jättemysig. Jag anordnar många fester, och då bjuder jag in både Dalaröbor och folk från stan.

Tidigare på dagen har Mari varit i stallet. Sedan början av året är hon medryttare på islandshästen Vordagur, som hon rider tre gånger i veckan och nu har bestämt sig för att köpa.

– Ridningen är ett gammalt
intresse som jag har återupptagit. Ända sedan jag var liten har jag haft en otrolig kärlek till hästar, men under min uppväxt fanns det inga pengar till ridlektioner.

När jag var i tolvårsåldern kom jag och min mamma i kontakt med ett jättegulligt par, Jan och Annika, de bodde på landet. De förbarmade sig över mig och lät mig få komma dit och rida på deras tre hästar. Ibland sov jag till och med över hos dem. På morgnarna brukade deras två
labradorer komma och väcka mig med viftande svansar.

Först det senaste året har Mari insett hur starkt besöken hos Jan och Annika har präglat henne, att det är deras livsstil som hon på senare tid har försökt återskapa åt sig själv.

– Jag har kommit fram till att jag mår bäst av att leva på det här sättet – i ett gammalt hus med trägolv och kakelugnar, med hästar och hundar i min närhet.

När vi ses väntar Mari på att få hem en liten hundvalp.

– Som författare finns det flera fördelar med att ha hund. Dels har man sällskap när man sitter och skriver, dels är hundpromenaderna en hälsosam motvikt till allt stillasittande.

”Cenneth är mitt livs kärlek”

För tillfället lever Mari ensam. Sedan det tog slut med Ruben förra julen har hon dejtat och emellanåt haft några romanser.

– Det har inte direkt rått någon brist på kandidater, vilket är roligt med tanke på min aktningsvärda ålder, konstaterar hon med ett förtjust skratt.

Med tiden hoppas Mari hitta en varaktig kärlek.

– Jag är inte singeltypen, men jag försöker bromsa mig själv från att rusa in i en fast relation för snabbt. Herregud, jag har ju knappt varit singel någon gång under hela mitt vuxna liv. Jag var 28 när jag träffade mina barns pappa Cenneth, och efter vår skilsmässa 2012 tog det
bara en månad innan jag blev tillsammans med Ruben.

Maris exman Cenneth är fortfarande en viktig person i hennes liv. De hörs ofta på telefon och träffas ibland över en lunch.

– Vi har inte glömt bort hur mycket vi har älskat varandra och hur mysigt vi har haft det tillsammans. Cenneth är och förblir mitt livs stora kärlek.

Bästisen insjuknade 
och dog

Vid skilsmässan tillföll familjens sommarställe utanför Visby Cenneth, som har sina rötter på Gotland. I stället blev Gran Canaria Maris oas, men efter brytningen med Ruben sålde hon sitt hus där. Även om hon inte längre har bostäder på vare sig Gotland eller Gran Canaria fortsätter hon att låta sina kriminalhistorier utspela sig på de båda öarna.

Hennes senaste bok, ”Det förlovade landet”, är andra delen i Gran Canaria-serien, som hon påbörjade tillsammans med Ruben och nu skriver vidare på ensam. Ett av berättelsens teman är den störtflod av existentiella funderingar som översköljer huvudkaraktären Sara Moberg inför hennes stundande 50-årsdag.

– Det bygger delvis på egna erfarenheter, säger Mari. Jag hamnade själv i en 50-årskris. Framför allt började jag fundera över om min kvinnliga attraktionskraft var i avtagande. Det blev också tydligt för mig att vår tid här på jorden är utmätt. När man har passerat 50 har man inte längre all tid i världen på sig att göra saker.

 

Krisen förvärrades av att Maris bästa väninna, Ulrika, i samma veva blev allvarligt sjuk.

– På sitt 50-årskalas sa hon till mig: ”Åh vad härligt Mari, nu när barnen är stora kan vi börja leva på riktigt. Äntligen är vi fria och kan resa hur mycket vi vill!” En vecka senare fick hon beskedet att hon hade cancer i bukspottkörteln och bara sex månader kvar att leva. Inom ett halvår var hon död. Det blev ytterligare en påminnelse om att det gäller att ta vara på tiden.

Hollywood har hört av sig

Mari är en livsnjutare av stora mått. Hon tillhör dessutom den lyckliga lilla andel författare som aldrig har drabbats av skrivkramp.

– Jag skriver enbart av lust. Mitt liv står inte och faller med böckernas försäljningssiffror. Om folk slutar köpa mina böcker kan jag lätt tänka mig att bli journalist igen. Det är ju ett urkul jobb, utbrister hon.

Varje år dimper det ner en
uppsjö av inbjudningar till olika författarevent utomlands, men Mari tackar nej till de allra flesta.

– Jag tycker att min viktigaste publik finns här hemma. Jag har ingen målsättning att erövra nya, utländska marknader.

Dock har filmbranschen i Hollywood visat intresse för att göra en internationell filmatisering av hennes Gotlandsserie. I väntan på besked om huruvida projektet kommer att bli av, förbereder sig Mari för att ge sig i kast med den fjortonde boken om kommissarie Knutas och hans kollegor vid Visbypolisen.

– Jag har skrivit avtal för tre böcker till, men därefter är det oklart hur det blir. Allt beror på hur många fler böcker läsarna vill ha. Den dagen jag lägger ner Gotlandsserien skulle det inte förvåna mig om jag påbörjar en kriminalserie som utspelar sig här på Dalarö. Det här är en superspännande plats med rik historia. Jag har redan fått massor av inspiration.

Av Linda Andersson
Foto: Ulf Berglund

Läs också:

Pernilla Wahlgren: ”Det vore härligt att bli kär igen”

Jessica Andersson: ”Med Johan 
är jag mer 
romantisk än någonsin”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…