Annons

Annons

Marlene fick cancer mitt i adoptionsprocessen

Marléne och hennes man Marcus hade just påbörjat en adoptionsprocess när hon kände en knöl i bröstet. – Den var stenhård och det gick en ilning genom hela kroppen. Hela den sommaren tänkte jag inte på något annat.

Marléne med dottern Lucia och sonen Vince.

Det var 2004. Marléne och Marcus Bagleborn, båda 42 i dag, hade varit gifta i några år och försökt få barn utan att lyckas. För båda var det då självklart att försöka bli föräldrar via adoption. Och det var mitt under pågående process som kallduschen kom.

Annons

Till en början höll Marléne oron för sig själv. Hur skulle det gå med adoptionen om hon var sjuk? Det var mycket som for runt i huvudet men till slut, på en kräftskiva, tog hon Marcus avsides och sa att det var något som de behövde prata om. Han blev orolig och trodde att hon ville skiljas. När han fick veta vad det rörde sig om kände han på knölen och lugnade henne men tyckte ändå att hon skulle kolla upp det.

Skakade av rädsla

Marléne kontaktade Bröstmottagningen i Mölndal och berättade sin historia för en sköterska. Då började det hända saker. Marléne fick en tid direkt och fick det lugnande beskedet att det inte var något att oroa sig för men att de ändå skulle boka en tid för mammografiundersökning. Sköterskan hon pratade med sa också att huden runt tumören inte var indragen vilket tydde på en helt ofarlig cysta.

– Då rann all rädsla av mig men två dagar senare hade jag en grop in i bröstet. Då blev jag livrädd och ångesten kom tillbaka.

Marléne blev kallad till en ny undersökning. De ville ta ett vävnadsprov på tumören. Vad då tumören? Marlene förstod inte? De hade ju sagt att det inte var cancer. Hon fick också veta att den vätska som kommer vid ett vävnadsprov ska vara klar med det som rann ut i provröret var var gult och blodigt.

– Då skakade jag av rädsla på britsen. Men jag hoppades ändå. Två läkare hade ju sagt att det inte var något.

Några dagar senare fick hon beskedet att hon drabbats av bröstcancer.

– Det var som om någon slog undan benen på mig. Det bara snurrade. Jag grät inte men jag kände panik. Mitt barn! Hur ska det gå? Det var det enda jag tänkte på. Det var den åttonde september och två dagar senare skulle vi skicka adoptionshandlingarna till Filippinerna.

I samma stund fick hon höra några tröstande ord som hon grep tag i.

– ”Du är sjuk nu, men vi ska göra dig frisk”, sa min läkare. Jag litade på det.

”Då kom dödsångesten”

Det blev en omtumlande tid. I väntan på att behandlingen skulle sätta igång levde Marléne som i en bubbla. Första dygnet var hon i chock och all vaken tid spenderade hon ihop med Marcus. Hon säger att hon levde här och nu och tänkte inte alls framåt, inte mer än på hur det skulle gå med adoptionen och vad hon skulle säga till sin pappa som mist sin fru, Marlenés mamma, i samma sjukdom. En vecka senare kraschade hon.

– Då kom dödsångesten. I två veckor var jag helt nere. Jag avskärmade mig och stängde av allt. Samtidigt påbörjade jag behandlingen och jag tappade mitt långa hår. Min svärmor hjälpte mig att raka av det.

Men det vände.

– Det var som att jag fick en enorm vilja att kämpa. Jag vet inte var den kom ifrån. Jag fick sådan energi och var hög på livet. Jag fick ett annat tidsperspektiv. Okej, jag lever i dag och vad kan hända till i morgon? Vem vet vad som kan hända när man sätter sig i bilen? Det var viktigt för mig att tänka så, att jag inte behövde dö av cancern utan att vad som helst kunde hända.

Marlene med barnen och maken Marcus.

Har format henne

Marlene svarade bra på behandlingen. Tumören minskade till halva storleken redan efter den första omgången med cytostatika.

– Man hittade rätt behandling direkt. Jag förstår nu att man inte alltid gör det. Jag hade tur och cancern hade inte spridit sig.

I april 2005 var Marléne färdigbehandlad. Då firade hon och Marcus med skaldjursbuffé och champagne på en krog i Göteborg.

– Jag kände mig så levande. Det var en fantastisk känsla.

Marléne är bärare av BRCA-genen, en ärftlig genmutation som markant ökar risken att drabbas av bröstcancer Marlenés mamma insjuknade 1976 och dog tio år senare. Eftersom risken är stor att drabbas av cancer igen så opererade Marléne bort andra bröstet och även äggstockarna och livmodern eftersom den som bär på genen löper stor risk att drabbas av cancer även där.

Marléne och Marcus började planera framåt och 2008 fick de det efterlängtade friskhetsintyget som öppnade vägen för adoption.

Vi ses i den stora ljusa villan i Torslanda utanför Göteborg. I ett av rummen leker sonen Vince som Marléne och Marcus adopterade från Vietnam. På golvet leker hans syster Lucia som de hämtade hem från Taiwan några år senare. Nu är barnen tio och sex år gamla. Marléne känner sig lättad över att det bara är hon bland syskonen som bär på genmutationen och att den inte förs vidare. Nu är det stopp, säger hon.

Älskar livet

Kittet mellan henne och Marcus har stärkts av svårigheterna som de har kämpat sig igenom. De har växt ihop och för det är hon tacksam. Hon är positiv till sin natur och älskar livet.

– Man kan få ett fantastiskt liv efter cancern. Cancer är inte lika med död. Allt har sin tid. I dag kan jag klaga över en förkylning. Det har blivit vardag även för mig.

Läs också: Studie: Fler bröstcancerpatienter kan slippa cellgift

Text: Mathias Pernheim
Foto: Magnus Gotander, Privat


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…