Annons

Annons

Min bästa vän 
förlorade minnet

Vi lärde känna varandra när vi jobbade tillsammans och med åren blev hon min bästa vän. En dag ringde hennes man och berättade att hon fått en stroke och att hon inte längre kände igen sin egen familj. Jag var så rädd att jag förlorat henne..

Min bästa vän fick en stroke

Det var när jag började jobba efter mammaledigheten som jag och Margit blev kollegor. Företaget där jag tidigare jobbat hade gått i konkurs så jag sökte liknande kontorsjobb och hade tur. Jag fick ett där jag trivdes jättebra, inte minst tack vare henne. Hon var då 37 år och jag var 32. Hon hade fått barn tidigt så deras äldsta dotter var tio år äldre än vår, men våra familjer hade väldigt trevligt när vi träffades.
Det mesta av tiden umgicks vi dock på egen hand. Vi simmade ett par gånger i veckan, och en av våra passioner var att köra till plantager eller någon mässa med hälso- eller trädgårdstema. Vi hade båda
förälskat oss i Italien och reste dit flera gånger tillsammans. Bland minnena från de där Italienresorna finns några av mina favoriter från vår tid tillsammans, där var Margit solbränd, fräsch och glad – min levnadsglada, roliga och lojala väninna.
Så kom den där höstdagen när något hände som ingen hade kunnat förutse – ett kärl i Margits hjärna brast. Tänk att något som låter så enkelt,och så litet, kan förändra så mycket. Det var en lördag när det hände. Hon var inne i huset och hennes man Roger var ute i trädgården och krattade löv. Hon kan ha legat på köksgolvet i upp mot en halvtimme när han hittade henne och ringde efter en ambulans.
Jag har äldre släktingar som drabbats av en stroke. Men den hon råkat ut för var mycket värre, det förstod jag när jag kom upp till henne på sjukhuset. Hon var vid medvetande, men kunde inte göra sig förstådd och verkade förvirrad när jag klev in på rummet. Jag satte mig bredvid henne och tog hennes hand, men blicken som mötte min var bara tom. Hon hade ingen aning om vem jag var.
Jag var djupt chockad och omskakad, men just då kunde jag inte gråta. Tårarna kom senare när jag satt i bilen på väg hem. Det här var inte rättvist. Jag ville tro att allt har en mening, men det var omöjligt att se någon mening i detta.
Efter en vecka hade Margits talförmåga knappt förbättrats och hon kände fortfarande inte igen någon. Även om Roger tyckte sig märka en viss reaktion när hon träffade honom och barnen.
Vägen tillbaka till det liv hon har i dag har varit lång. Efter sjukhuset vistades hon flera månader på en rehabiliteringsklinik. Den största lättnaden kom när vi förstod att hon faktiskt kände igen familjen, och inte långt därefter mindes hon mig också. Jag slog armarna om henne och grät, och jag märkte att hon försökte säga något utan att lyckas.
Hennes tal kom långsamt tillbaka. I dag, 
tre år senare, har hon vanligtvis inga 
problem med att göra sig förstådd, men hon pratar långsammare och ibland blir det fel. Hon är förtidspensionerad och risken för att hon ska drabbas av en ny stroke finns där. Jag saknar henne varje dag på jobbet, men träffar henne ofta privat. Vår vänskap har fått ett nytt djup. Vi har utvecklat ett intresse för det andliga och vad som väntar bortom detta. Vi tar långa promenader och besöker fortfarande platser och event som vi älskar. Jag vet hur mycket allt det här betyder för 
henne, och det betyder minst lika mycket för mig. Jag är tacksam för all tid som vi får tillsammans. Vänskap är verkligen en av livets största gåvor.
”Ann-Marie”

Annons

Redaktör: Lina Lundström

Foto: Shutterstock

Läs också:

Jag förlorade en bror jag aldrig riktigt haft

Så länge jag kan minnas har min mamma druckit

Hanna, 40 bytte liv efter bröstcancerdiagnosen: ”Jag gör sådant som gör mig glad”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…