Annons

Annons

Min familj utnyttjade att jag alltid ställde upp

Min familj vande sig vid att jag alltid fanns där för dem när de behövde hjälp. Det gick så långt att jag prioriterade dem framför att lägga energi på mitt eget liv. Men en dag gick det inte längre.

Bilden är arrangerad. Bild: IBL/Shutterstock

Mina föräldrar skilde sig när jag var 15 år. De hade haft problem sedan länge, vilket skapat en känsla av otrygghet hemma hos oss.När de skilde sig hade pappa träffat en annan kvinna. Mamma hade svårt att hantera det och behandlade mig som en väninna varje gång hon ville prata av sig. Det gjorde mig väldigt obekväm. Och hemma hos pappa gjorde han och hans nya sambo ingenting för att dölja sin förälskelse.

Alltid pålitlig

Det var tufft att vara 15 år i den situationen och ännu värre blev det av att jag hade två yngre syskon som jag kände ansvar för. Robin var då 13 år och Josefin var 12. Under gymnasiet hamnade Robin i ständiga problem. Han skolkade, åkte fast för snatteri och cykelstölder. Josefin var bortskämd och fick alltid pengar till kläder och smink.
Även när vi blivit äldre tycktes vi alla ha fastnat i de beteenden vi haft i tonåren. Jag förblev den pålitliga som alltid ställde upp när någon behövde hjälp. Robin var den som strulade till det och inte tog något ansvar och Josefin var fixerad vid det ytliga. Hon blev alltid ihop med killar som var ute efter en snygg tjej att visa upp och det urholkade hennes självkänsla. Mamma hade några längre förhållanden och ville fortfarande prata om sina relationsproblem med mig. Pappa blev lämnad efter tio år och då sjönk han ner i självömkan och ringde mig titt som tätt.
När Robin var 27 hamnade han i knipa och jag lånade ut pengar till honom. Avbetalningsplanen havererade direkt och han spenderade hellre pengar på krogen än på att betala tillbaka till mig. Det här gjorde mig besviken och frustrerad, men jag vågade inte säga något i rädsla för att orsaka bråk.

Sjukskriven

Josefin skaffade sitt första barn och bara ett år senare blev hon gravid igen. Både hon och pojkvännen ville ständigt ha hjälp med allt möjligt. De beklagade sig över hur dyrt det var med kläder och andra saker till barnen och jag försökte hjälpa till så mycket jag kunde. Självklart ville jag ställa upp för mina syskonbarn, men det fanns stunder då jag kände mig utnyttjad. Jag tyckte att Josefin borde ha väntat med att bli mamma men samtidigt älskade jag mina syskonbarn. De blev mina ögonstenar, och det var nog mycket för deras skull som jag 
fortsatte på samma sätt.

Annons

Med tiden blev jag alltmer medveten om hur mycket min familj kostat mig, och det bidrog till att jag hamnade i en livskris. När skulle jag ha tid och energi att skaffa mig en egen familj om det fortsatte så här? Så jag började med att försöka dra gränser, men ingen ville respektera dem. Stressen bara växte och jag visste inte hur jag skulle kunna vända det. Till slut blev det för mycket och jag tvingades sjukskriva mig. Jag var helt slutkörd.

Mönstret bröts

Vägen tillbaka blev lång eftersom jag slitit hårt på mig själv så länge. Den innebar dock en stor förändring. Det var först när jag kraschat och inte längre kunde finnas där för alla andra som mönstret kunde brytas. När jag var på benen igen hade jag lärt mig att säga nej och min familj var inte längre lika bortskämd med min hjälp.
Två år senare träffade jag Tomas och vi flyttade ihop. I dag har vi tre barn ihop och mitt fokus ligger på min egen familj. Jag träffar mina föräldrar och syskon 
emellanåt, men vi har egentligen inte särskilt mycket gemensamt. Det var främst mina ansträngningar genom åren som skapade en illusion av närhet. Den relation vi har i dag är dock betydligt sundare och jag mår mycket bättre av detta.
”Monika”

Läs också:

Min man fick barn med en annan kvinna

Sångerskan Jessica Andersson leder Ensam mamma söker: ”Jag känner igen mig i deras tvivel”

Förtroligt: Ska jag välja kärleken eller barnbarnen?


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…