Annons

Annons

Min fästman tog mig med på de sju haven

shutterstock

Läsarnas egna berättelser:
Jag träffade min blivande make på en dans för fyrtio år sedan. Han var sjöman, och han tog med mig på mitt livs äventyr.
Min fästman var bara tillfälligt på land den här aftonen 1974, men vi föll pladask för varandra och kände direkt att vi ville vara tillsammans. Så när det var dags för honom att mönstra på igen, då följde jag med. Mina föräldrar var såklart inte förtjusta över detta. De hade knappt hunnit lära känna min fästman. Men han lovade dem dyrt att föra hem mig igen i samma skick.
Vi seglade från Gävle med pappersmassa i lasten och besättningen bestod av 25 personer. Jag fick till uppgift att städa hytterna och salongerna, men också att vara stewardess och servera kaptenen, medan min fästman skulle vara på däck.
Den allra första resan tog oss till Spanien. Jag som var helt ovan vid vågorna blev oj så sjösjuk. Men tonen på fartyget var god och kaptenen sa skämtsamt att ”de 25 första åren är värst”. Från Spanien fortsatte vi längs Medelhavskusten, till Portugal, Italien, Frankrike, Sicilien. I Lissabon fick vi till och med gå i land och vi roade oss på barer och night clubs. Jag och min fästman bilade runt och såg på sevärdheter.
De gånger vi inte gick i land fick vi ofta besök av försäljare ombord som sålde souvenirer. Även frisörer kunde gå ombord. Så det gick att göra av med pengarna, på lädervaror och broderier.
När vi tömt lasten fortsatte vi till Haifa i Israel där vi hämtade apelsiner och clementiner som skulle tillbaka till Sverige, men eftersom det var krig kunde vi aldrig gå i land. Vi låg ute på redden i två veckor och väntade. Vi seglade tillbaka till Helsingborg och lossade citrusfrukterna, och sedan ut igen. Sådär höll det på. Vi körde ökensand från Casablanca i Marocko, passade på att gå ut på Sjömansklubb och träffa annat sjöfolk. Det blev en kontrast att komma tillbaka till Umeå där det var minus 20 grader.
Jag vande mig snabbt vid sjön och efter ett tag kändes det rogivande att vara ute på havet, även om Atlantdyningarna emellanåt kunde vara lite jobbiga.

Annons
Gilla Året Runt på Facebook

För nästa tur gick ”over there”. Till Amerika. Vi blev så glada när vi fick höra det. Det tog 14 dagar av rullande med båten innan vi låg utanför Kanadas kust. Jag kunde knappt tro att det var sant när vi närmade oss och jag kunde titta in mot land. 20 amerikanska bilar kom och tog emot oss vid hamnen. Det var stort, vilket mottagande. Och påföljande dag fick vi tid för mängder av utflykter, shopping på ett stort varuhus och att roa oss kungligt, med mat och dryck på en riktig amerikansk bar. Detta var så häftigt. Jag köpte bomullshanddukar och en skiva med Elvis Presley bland annat.
Men dagen därpå fick vi ett desto tråkigare besked. Fartyget skulle vända tillbaka till London för att hämta proviant. Det var en besvikelse, eftersom vi enligt den ursprungliga färdplanen skulle ha rest vidare mot den tropiska värmen i Centralamerika och Sydamerika.
Men vi slog runt rätt bra i London, åkte Underground och upptäckte staden.
När vi sedan for över Atlanten igen mot New Foundland i norra Kanada blev det äventyr på riktigt. Där rådde raka motsatsen till den tropiska värmen. Vi körde fast i isen! Det stora fartyget kom varken framåt eller bakåt. Där fick vi sitta och vänta på isbrytare. Men då passade vi på att fiska torsk. Roligt hade vi, det var hela tiden humor och gott humör i besättningen och det gjorde att jag inte ens blev rädd.

När vi äntligen kom fram var alla desto piggare på att roa sig. Och sedan fick vi äntligen sätta kurs söderut, mot Västindien. Vi åkte genom Panamakanalen, båten drogs efter ett tåg. Det var en häftig syn. Sedan for vi upp mot Nicaragua och Stilla havet. Vi korsade ekvatorn och stävade ned till Ecuador i Sydamerika. Där fick vi gå i land och gjorde utflykter med bil och guide. Vi åkte genom slumkvarteren, där vi inte ens fick gå ur bilen för att det var för farligt, och därifrån vidare till diplomatkvarteren. Oj, vilken tropisk värme. Man blev trött! Och vilka kontraster! Vi mötte Incaindianer som spelade och sjöng och allting var ett enda stort äventyr.

Visst längtade jag hem ibland. Det var inte lätt alla gånger att vara så långt borta i hela tio månader. Men jag var så stolt över att jag klarade av det, kvinna och allt. Och jag hade ju hela tiden min underbara fästman med mig.
Men till sist bar det tillbaka till Sverige och vi mönstrade av i Sundsvall med väldigt mycket packning. Det blev kalas med släkt och vänner och sedan sov vi i två dagar.

Och min pappa ”klagade” i många år efteråt på min äkta man för att han inte alls hade fört hem mig i samma skick som när jag for. Jag var nämligen gravid när vi steg i land.
”Seaman”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…