Annons

Annons

Carina, 45: Min kollega stal från jobbet

Alla gillade min kollega Stina. Det var hon som tog hand om allt praktiskt på jobbet och såg till att alla trivdes. Därför var det så svårt att förstå vad det var jag såg.

Varje dag försvann tvål från personaltoaletten och kaffe från förrådet. Personen på bilden är inte den som förekommer i texten. Bild: IBL

Förra sommaren fick jag anställning på ekonomiavdelningen på ett medelstort, välkänt företag. Jag såg verkligen fram emot att få arbeta där, jag kom från ett litet företag med bara ett tiotal anställda där alla visste allt om alla och skvallrade glatt på varandra, chefen värst. Redan på anställningsintervjun kände jag att det här var en helt annan typ av arbetsplats, med andra värderingar om hur man bemöter varandra.
Stina som blev den som hjälpte mig var fantastiskt gullig och hjälpsam och jag kände mig så välkomnad och omhändertagen. Stina var någon sorts allt i allo och spindeln i nätet i företaget. Hon förberedde kontrakt, hon hjälpte hantverkare tillrätta, hon bokade luncher, ordnade fester och hade hand om de flesta inköp, kaffe, diskmedel, vin, julklappar… Dessutom hade hon en social kompetens som gick utanpå det mesta och pratade varmt och innerligt med alla, oavsett tjänst. Det märktes att min nya chef litade helt och fullt på henne.
Tack vare Stina kom jag snabbt in i såväl jobbet som gemenskapen. Efter ett par veckor kändes det som om jag alltid hade arbetat där och jag stortrivdes. Jag fick också snabbt mer att göra. Eftersom jag är hyfsat morgonpigg och inte har allt för långt till jobbet, som ligger i centrala Stockholm, valde jag att komma strax före 7 på morgnarna. Då var bara jag där och jag kunde få mycket gjort utan att bli avbruten.

Kaffe och tvål försvann

En dag frågade en kollega om jag visste vart allt kaffe hade tagit vägen. Hon skulle sätta på kaffebryggaren och behövde ta ett nytt kaffepaket ur förrådet och då fanns bara två paket kvar. Hon var konfunderad för dagen innan hade hon sett en sju, åtta paket i skåpet.
Jag avfärdade det med att någon på en annan avdelning måste ha lånat kaffet, men min kollega kände sig inte tillfreds med förklaringen. Den som lånat borde i så fall ha lämnat en lapp. Hur som helst, det var ingen katastrof, vi visste att Stina skulle ordna med påfyllning dagen därpå. Jag glömde snart bort det hela.
Men några veckor senare kom en annan arbetskamrat ut från toaletten och klagade irriterat över att tvålen var slut igen. Den här gången blev jag lite konfunderad för jag hade själv sett att det stod en helt ny pumptvål på handfatet när jag gick hem dagen innan.
När jag själv gick in på toaletten en stund senare noterade jag mycket riktigt att flaskan faktiskt var tom. Men jag såg också att det inte var samma doft som dagen innan. Jag var helt säker på att det hade varit äppeldoft för jag tycker den är så fräsch, men nu stod där en flaska med mandlar på.
Jag tyckte det var märkligt, men jag tog för givet att det fanns en förklaring även denna gång. Jag gick bort till förrådet för att hämta en ny flaska. Men i förrådet var det så gott som tomt, endast två flaskor stod där, fast jag hade sett när Stina fyllde på det mesta veckan innan. När jag såg mig omkring tyckte jag att det var ovanligt lite rengöringsmedel och toapapper också.
Jag skyndade till Stinas rum för att berätta att jag börjat misstänka att någon stal ur förrådet, men det var fredag eftermiddag och hon hade redan gått för dagen. Chefen var inte heller där och eftersom jag inte ville prata med någon annan om saken beslutade jag mig för att vänta tills efter helgen. Det kändes olustigt och jag önskade verkligen att jag skulle ha fel.

En oväntad loppisförsäljning

På lördagsförmiddagen ringde min syster Marianne och frågade om jag ville följa med på en loppis i Norrtälje, där hon bodde. Tillsammans tog vi en promenad bort till området där loppisen ägde rum. I långa rader stod bilar uppställda med öppna bakluckor där allt möjligt var till salu. Jag var helt fascinerad, hade aldrig sett något liknande och fast jag hade bestämt att jag inte skulle köpa något så var det roligt att gå runt och vrida och vända på allt och snart hade jag en kasse full med småprylar jag absolut inte behövde.
Någon timme senare närmade vi oss slutet av den till synes oändliga raden med bilar och jag var på väg till en baklucka som sålde skönhetsprodukter. Jag skulle just säga till Marianne att jag tyckte att det verkade konstigt att man fick stå och sälja tandkräm och schampo och sånt på en loppis när jag såg att det var Stina som stod vid bilen. Min första impuls var att gå fram och hälsa, men så trillade polletten ner.  Jag vände tvärt så att hon inte skulle få syn på mig. Hjärtat bultade hårt och jag kände hur jag skakade i hela kroppen. Var det verkligen möjligt? Jag ville inte tro mina egna tankar.

Annons

Jag skyndade mig att förklara för Marianne vad jag just hade förstått och frågade henne förtvivlat vad jag skulle göra. Stina var ju världens bästa person, den som alla gillade på jobbet. Jag klarade inte av att gå fram till henne och fråga var hon fått tvålen ifrån. Och jag förstod inte heller hur någon skulle kunna tro mig om jag berättade?
– Men du kan ju inte låta det passera, sa Marianne upprört och sneglade över axeln. De har ju ett jättelager i bilen. Hur ska du kunna se henne i ögonen på måndag och låtsas som ingenting?
Hon tystnade och funderade en stund. Sedan bad hon om min telefon. Medan jag gick iväg och gömde mig tog Marianne bilder av Stina med pumptvålarna så att jag skulle få bevis att visa för min chef. Hon visade triumferande upp bilderna.
Jag ville inte se, än mindre visa bilden för min chef, men jag förstod att jag inte hade något val när jag faktiskt såg på bilden hur både pumptvålar och vårt rengöringsmedel stod synliga i bakluckan.

Dåligt samvete

På måndagsmorgonen gick jag till jobbet med tunga steg. Som tur var kom chefen in tidigt och jag tog några djupa andetag och knackade på innan jag hann ångra mig.
– Jag vill verkligen inte göra det här, inledde jag, men jag kan inte göra något annat, för mitt samvetes skull.
Jag tog upp kameran och visade bilden och förklarade vad jag trodde, att det Stina sålde i sin baklucka kom från vårt förråd. Jag berättade också om hur flera medarbetare hade reagerat på att det fattats tvål och annat ur förrådet.
Chefen stirrade misstroget på fotot, som om han inte trodde på vad han såg. Sedan såg han ut som om han skulle börja gråta.
– Skicka mig bilden, sa han bara. Jag ska inte berätta vem som tog den.
Jag såg inte till Stina den dagen. Och inte sedan heller. Efter några dagar fick vi beskedet att hon hade slutat på egen begäran och gått på dagen. Alla var bestörta över att förlora en så omtyckt och duktig arbetskamrat och undrade förstås varför hon slutat så snabbt.
Jag sa aldrig något, tyckte inte det var min sak att berätta anledningen, men det var länge tungt att veta sanningen. Det var en handling som fick mig att må dåligt och jag drabbades ofta av dåligt samvete. Ändå tror jag att jag skulle göra samma sak igen, om jag måste.
”Carina”

Läs också:

Jag förlorade en bror jag aldrig riktigt haft

Loppisfyndet blev polissak

Jag fick barn och psykos samtidigt


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…