Annons

Annons

Carina: ”Min pappa har förstört min självkänsla”

Min konfliktfyllda relation med min pappa gav mig dålig självkänsla och jag fick svårt att lita på andra män. Att ta itu med det och komma ut på andra sidan blev en smärtsam resa.

Min pappa har förstört min självkänsla
Pappas nedvärderande beteende under min uppväxt hade gett mig en inre övertygelse om mina egna brister. Det är verkligen något hemskt att göra mot ett barn som inte ens har en utvecklad världsbild att sätta emot. Jag vet inte om det är möjligt att behålla tron på sig själv i ett sådant läge. Det kräver nog i så fall att du har människor i din närhet som bekräftar dig och övertygar dig om att du är värdefull. Det hade inte jag. Mamma valde att inte se hur min pappa behandlade mig. Mina morföräldrars miner visade tydligt att de inte uppskattade pappas sätt, men de sa aldrig något, tyvärr. Det hade varit så skönt att få uppleva att någon tog mitt parti. Kanske hade det fått pappa att ändra sig?
Att min första manliga förebild såg ner på mig kom att bli direkt avgörande för vilka män jag valde senare i livet. Jag hade förhållanden med män som bekräftade den självbild som min pappa gett mig: att jag inte var värd att ha ett jämlikt förhållande. Men ingen av dem var lika illa som pappa, och det fick mig att tro att de var annorlunda. Det dröjde länge innan jag kunde se mönstret och hur lika pappa de egentligen var.
Min senaste sambo fick mig att tro att jag inte kunde klara mig på egen hand, och när han lämnade mig mådde jag fruktansvärt dåligt. Hans sista ord hade varit att jag inte hade tillräckligt att bidra med i en relation.
Efter att jag gradvis insåg att jag faktiskt klarade mig själv vågade jag inte släppa in någon ny i mitt liv. Jag ville inte utsätta mig för något liknande igen.

Annons

Jag hade varit ensam i över tio år när jag blev bekant med Anders. Det var en vänskap över nätet som med tiden blev något mer, och det hade jag svårt att hantera. Vad skulle han tro när han fick veta att jag inte hade haft något förhållande på så lång tid? Bara tanken på att släppa någon nära inpå gjorde mig livrädd, förmodligen för att jag var rädd för att inte räcka till.
Han fick mig dock att inse att jag ville få uppleva riktig kärlek. Men steget från den insikten till att våga ta chansen var enormt för mig. Hur skulle jag kunna lita på honom? Att jag hela tiden sköt upp ett möte var givetvis något som var svårt för honom att förstå. Jag ljög och sa att jag varit singel i tre år och att det var ett stort steg för mig att ta. Att jag var intresserad, men inte kände mig riktigt redo. Det gjorde att han blev mer förstående.
Men månaderna gick och jag kunde inte förmå mig själv att bestämma träff med honom, trots att jag ville. Det var då jag förstod att jag behövde hjälp och bokade tid hos en terapeut. Det som följde blev ett intensivt halvår. Anders och min kontakt gick igenom olika faser och pendlade upp och ner. Jag kan förstå att han till slut inte orkade mer, och när jag efter fyra månaders terapi fortfarande sköt en träff på framtiden bröt han kontakten.
Det var först väldigt jobbigt, men med tiden insåg jag att det var nödvändigt. Det gav mig lite andrum att komma ikapp både känslomässigt och mentalt. Och tre månader senare ringde jag honom. Ville han fortfarande träffas? Han svarade ja och jag tog tåget till hans hemstad, där vi tillbringade en eftermiddag tillsammans. Det blev den första träffen av många och i dag lever vi ihop. Relationen och hela upplevelsen med att träffa Anders har varit fantastisk och väldigt lärorik. Det var tack vare honom som jag till slut konfronterade mitt förflutna och läkte mina gamla sår.
Carina

Foto: IBL/Shutterstock

Läs också:

Gun: ”Min man var otrogen med en kvinna han träffade på gymmet”

Lena: ”Han ljög om sina skulder”

Förtroligt: ”Min vän flörtar med min man”


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…