Annons

Annons

Min son var rädd för människor

Min son hade social fobi

Min son var rädd för andra människor. Foto: Shutterstock

DET HÄR HÄNDE MIG
När min son Fredrik drog sig undan trodde jag att det berodde på att han var upptagen med jobb och studier. Istället mådde han så dåligt att han knappt kunde gå utanför dörren.  

Annons

Mina söner har alltid varit varandras motsatser. Johan, som är äldst, är framåt, utåtriktad och står gärna i centrum. Han hade lätt för sig i skolan och det var självklart att han skulle läsa vidare. Fredrik är en helt annan typ: lugn, tyst, lite tillbakadragen. Skolan var inte hans grej och betygen blev därefter.
”Att du inte kan vara mer som din storebror”, var en flitigt använd fras hemma, i varje fall av pojkarnas pappa Göran.
Efter studenten lyckades Fredrik få ett jobb via arbetsförmedlingen och verkade nöjd med det. Men Göran tyckte att det var viktigt att Fredrik skaffade sig en utbildning, han kunde väl inte jobba på lager för all framtid. Det påpekade han ofta och jag märkte att det stressade Fredrik.

Till sist bestämde sig i varje fall Fredrik för att läsa upp sina betyg på komvux och en dag berättade han att han kommit in på ingenjörsutbildningen i vår grannstad. Jag blev förvånad, det var ju ingen lätt utbildning, men Göran var mer än nöjd.
Till en början gick det bra, men utbildningen var krävande och Fredrik fick kämpa för att hänga med i tempot. I Görans ögon handlade det bara om att anstränga sig. När det kröp fram att Fredrik kuggat på tentor och oroade sig för de nya delkurserna menade Göran att han var lat och fick skärpa till sig.
Fredrik har aldrig varit särskilt social, han var inte typen som självmant hälsade på eller ringde hem. Att han drog sig undan ännu mer nu var kanske inte så konstigt, med tanke på all tid studierna krävde. Ändå hade jag en känsla av att allt inte stod rätt till. Fredrik gick ner i vikt och verkade obekväm och stressad de gånger vi träffades. Bjöd jag på middag petade han mest i maten och var på väg hem innan jag hade hunnit duka av bordet. Han var mer tystlåten än vanligt och ibland var han hemma på dagarna fast det var föreläsning.
När utbildningen närmade sig sitt slut saknade Fredrik betyg i flera kurser. Hans tanke var att läsa en termin extra och försöka komma ikapp på det viset. Under sommaren skulle han som vanligt jobba på ett teknikföretag som han hade fått kontakt med under studierna. Men när vikariatet tog slut blev Fredrik erbjuden en tjänst som ingenjör på företaget. Chefen hade förklarat att han inte brydde sig om de ofullständiga betygen, dem kunde Fredrik läsa in efterhand. Fredrik visade talang och intresse och det var det viktiga. Själv hade han inte heller blivit klar med sin examen i tid, hade chefen anförtrott Fredrik.
Det var förstås strålande nyheter för oss alla. Nu när Fredrik slapp pressen från utbildningen skulle han säkert må bättre, tänkte jag. Så ringde Fredrik en kväll. Han var sjukskriven, berättade han, och hade varit hos en läkare som gett honom diagnosen social fobi.

Det visade sig att Fredrik hade haft problem länge. Han berättade att en anledning till att det gått så dåligt med studierna var att han inte klarade av att gå på föreläsningarna och tentorna, där man satt i stora salar omgiven av många andra elever. Han fick hjärtklappning och panikkänslor och var tvungen att gå därifrån. Ett par kurskamrater kände till hans problem och försökte hjälpa till med anteckningar och stöttande, men det hade bara blivit värre.
Jobbet hade Fredrik varit glad åt och han trivdes med arbetsuppgifterna som handlade mycket om att sitta framför datorn. Men snart hade det visat sig att Fredrik förväntades delta i kundmöten, följa med på mässor och hålla presentationer. När den första jobbresan närmade sig hade han mer eller mindre klappat ihop, sjukanmält sig och isolerat sig hemma.
Tack och lov var Fredrik inte den första personen på företaget med samma problem. Hans närmaste chef hade lirkat ur Fredrik hur det låg till och Fredrik fick all hjälp han kunde behöva: kontakt med företagsläkaren, kontakt med en psykolog, medicin. När han mådde bättre skulle han få börja jobba i sin egen takt.
Jag var förstås förtvivlad och chockad över att Fredrik hade mått så dåligt så länge, utan att vi hade förstått något. Jag kände också skuld över att Fredrik hade pressat sig till att klara utbildningen för att visa att han dög i sin pappas ögon.
Göran slog däremot allt ifrån sig. Social fobi ville han inte höra talas om, det var något modernt trams, deklarerade han. Skulle hans son vara psyksjuk? Nej, det handlade bara om att Fredrik måste ta sig samman och skärpa sig. Inget blev bättre av att vi klemade med honom. Att försöka prata med Göran var lönlöst.

Tack och lov började Fredrik må bättre av medicineringen och terapin, men det tog tid innan han var sitt gamla jag igen. Vid storhelger och födelsedagar fick han vara med så länge han orkade, sedan skjutsade jag honom hem. Det handlade om att Fredrik antingen träffade oss en liten stund eller inte alls och det lyckades till sist även Göran förstå.
I dag mår Fredrik bra och lever ett helt vanligt liv. Han är nygift och jobbar kvar på samma företag, där han numera har en viktig roll. Han är ofta på resande fot och det är svårt att tänka sig att han är samma kille som en gång inte ens klarade av att gå till matbutiken. Däremot är han tydlig med gränser för hur social han orkar vara. Jag vet inte om det har att göra med att han orkar mindre numera, eller om han snarare har lärt sig att säga ifrån och tänka på sina egna behov.
Fredrik äter fortfarande medicin. Han säger att den hjälper honom att hantera situationer som han annars skulle tycka var jobbiga, särskilt i arbetet. På ett sätt kan jag tycka att det är lite sorgligt att det krävs så mycket av människor i dagens samhälle.

Göran säger ibland att det är Johan som är den starke av våra söner, att Fredrik är av svagare virke. Men att kämpa sig tillbaka så som Fredrik har gjort, det om något kräver väl styrka. Jag är otroligt stolt över honom.
”Marianne”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…