Annons

Annons

Nyåret blev en verklig nystart

Det hände mig!

Min man hade svårt att starta om efter pappas död

Min man hade svårt att starta om efter sin pappas död

Min man Jesper sörjde sin far på ett aggressivt vis som skadade alla relationer i hans liv. Också vårt äktenskap. Men så blev han själv sjuk – och plötsligt föll bitarna på plats…
Jesper har alltid varit min stora kärlek. Men på senare år hade han blivit den mest påfrestande människan i mitt liv. Problemen började när min svärfar blev sjuk, i tjocktarmscancer. Han påbörjade behandling, men det var uppenbart att det inte gick åt rätt håll och det här förmörkade hans 70-årsfirande. Jespers pappa avskydde att bli behandlad som en sjukling.
Men bara ett par veckor efter 70-årsfesten såg vi honom på benen för sista gången. Han satt i rullstol de sista månaderna av sitt liv, och gick bort i början av sommaren.

Annons

Jespers beteende började förändras direkt efter faderns diagnos. Han blev spänd och stel. Han ville inte prata om det, utan gick undan för sig själv. Jag antog att han var rädd och orolig, men med tiden blev han allt mer aggressiv. Han som alltid varit lugn och duktig på att bita ihop tappade tålamodet över småsaker. Vi började tassa på tå för honom, främst jag och barnen, men också hans mamma och syskon.
Det var jobbigt för oss alla att se svärfar brytas ner av sjukdom och cellgifter. Men det värsta var att ju sämre fadern blev, desto kortare i tonen blev Jesper mot honom. Vi försökte vara förstående, men det blev allt svårare. Efter ett besök på sjukhuset var jag så upprörd att jag inte kunde hålla tyst. I hissen sa jag ifrån.
– Du kan inte behandla din pappa på det där sättet! sa jag upprört. Det gör det ännu jobbigare för oss andra!
– Vad tror du att du vet om någonting? slängde han ur sig.
Jesper hade knappt höjt rösten till mig under våra trettio år tillsammans men nu fanns en aggressivitet där som var minst sagt obehaglig. Vi sa knappt ett ord till varandra under resten av dagen, försökte bara låtsas som om det inte hade hänt.

Jesper och jag har två vuxna barn tillsammans. Robert som är gymnasieingenjör och Ella som är förskollärare. De hade båda hittat sin plats i livet och börjat planera för egna familjer. Vi var så glada för att våra barn haft tur i kärlek. Men nu började Jespers beteende skapa problem. Han la sig i allt möjligt och hade alltid nära till kritik och ifrågasättande. När hans pappa hade dött blev det ännu värre.
Jag trodde att det handlade om sorg, och att det snart skulle bli bättre. Men månaderna gick och han förblev arg och bitter. Han och Robert rök ihop om allt möjligt och vi såg mindre av Ella. Ett år efter att hennes farfar gått bort frågade hon mig om vi funderat på äktenskapsrådgivning. Hon var orolig för vårt äktenskaps skull, och kanske såg hon problematiken klarare än jag gjorde.
För även om jag också undrade hur länge vi kunde klara av att ha det så där, så hade jag trott att problemen skulle försvinna av sig själva. Jag bara väntade på att Jespers sorgeprocess skulle vara över, och att allt skulle bli som vanligt igen.

Men i slutet av sommaren, två år efter att hans far gått bort, diagnosticerades Jesper med samma sjukdom. Vi var i chock. Läkarna kunde inte säkert svara på om det var genetiskt, eller om det berodde på samma livstil, kanske hade de båda exponerats för något skadligt ämne… De kunde inte heller svara på vad som skulle hända nu.
Efter fler undersökningar fick vi veta att Jespers prognos såg bättre ut än faderns. Vi ville tro att han skulle klara sig, men samtidigt tvingades vi hantera risken att han skulle dö. Det här ledde till en ny personlighetsförändring hos Jesper.
Den dag han fått beskedet kom han hem och satte sig vid köksbordet och berättade. Han var alldeles omskakad. Han såg så naken och sårbar ut, som om chocken hade skalat av alla yttre lager. Jag var rädd för att den där aggressiviteten skulle bli ännu värre nu och försvåra det som låg framför oss.
Men det blev tvärtom. Vreden var som bortblåst, och den kom inte tillbaka. Vi sökte tröst och kraft hos varandra. På nätterna låg vi och höll om varandra, och jag var så tacksam för att vi hittat tillbaka dit. Utan närheten och ömheten skulle månaderna som följde ha varit så mycket svårare. Jesper hade stött bort så många under de senaste åren, men det är svårt att vara arg på någon som befinner sig i en så utsatt situation, och vi omgavs av familj och vänner.
Han opererades. Vi var förvarnade om att han kunde få påse på magen, men operationen gick så bra att det inte behövdes. Man trodde att man fått bort allt, men säkert skulle vi inte veta förrän vi fick resultatet från de nya testerna.

Jag har aldrig sett Jesper som någon särskilt romantisk person, men nu gjorde han något fantastiskt. Vi hade bestämt oss för att ha nyårsfest hemma hos oss och bjöd alla våra närmaste, släktingar och vänner. Vi var ett trettiotal som firade tillsammans. Vi hade pyntat trädgården med ljusslingor och marschaller, och vi hade tur med vädret – vackra snöflingor singlade i luften av och till under hela dagen.
På vår bröllopsresa hade vi rest till Spanien och Jesper hade älskat maten där, så nu hade vi dukat upp med spanska rätter. Jesper höll tal, tackade för allt stöd han fått och bad om ursäkt för hur han betett sig under den jobbiga tiden dessförinnan.
Efter tolvslaget fick vi en oväntad gäst – Jesper hade bjudit hem en officiant för att vi skulle kunna förnya våra bröllopslöften! Det var så romantiskt att jag knappt kunde tro det. Det var omöjligt att hålla tårarna borta och vi började det nya året med att gifta oss på nytt. Det kändes som ett fantastiskt sätt att hålla hoppet vid liv.

Idag vet jag vad som hände med Jesper när hans far blev sjuk. Under uppväxten hade fadern varit kall och tyrannisk, och Jesper uppfostrats med kritik och hårda ord. Allt det obearbetade hade kommit upp till ytan när fadern blev sjuk. Jag hade trott att Jesper varit arg på livet, men han hade varit arg på sin far. När fadern dog sörjde han inte det han förlorat, utan det han aldrig fått.
I mitten på januari gick vi tillsammans till hans läkare. Vi försökte att vara förberedda på allt, men jag hade en känsla av att beskedet skulle vara positivt – och det var det! Man hade inte hittat några fler spår av cancern. Det kändes som om vi gick på moln när vi lämnade sjukhuset. Vi hade fått vår framtid tillbaka – nu kunde vi börja planera för allt vi ville göra!
Vi tar inget för givet, men livet känns väldigt rikt. Om ett halvår blir vi farföräldrar för första gången. Jag tror att många av våra bästa dagar ligger framför oss.

”Ronita”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…