Annons

Annons

Polisen Simon: Prostitution är en fråga om fattiga och rika

Simon Häggström har gripit hundratals män med byxorna nere. Han är aktuell med en andra bok om arbetet som spanare mot prostitution.

 

Simon Häggström i keps och luvtröja

Keps och luvtröja är arbetsuniform för Simon.

Iklädd keps, svarta byxor med fickor på sidorna och en luvtröja med hardcorebandet Verses logga tryckt över bröstet poserar Simon Häggström, 35, vant framför kameran. Vi befinner oss på en graffitiinramad gångväg intill en motorväg och ett järnvägsspår i en närförort till Stockholm. I dessa kläder (som utgör hans arbetsuniform) och på denna typ av plats är han hemtam.
– Det är många märkliga miljöer i mitt jobb. Dem vi spanar på träffas där de kan vara i fred och söker sig ofta till parkeringsplatser och ödsliga skogspartier. En gång hittade vi två personer i en container, säger Simon när vi efter fotosessionen promenerar bort mot hans bil.
Efter att ha gått ut Polishög­skolan 2007 jobbade Simon i två år i Plattangruppen – vars huvudsakliga arbetsområde var narkotikaproblematiken på Ser­gels torg i Stockholm – innan han värvades till den då nystartade prostitutionsgruppen.
Sedan dess har det varit hans kall att spana på och ta fast hallickar och sexköpare. Vid årsskiftet lämnade han prostitutionsgruppen för att jobba med frågan på nationell nivå som kriminalinspektör vid Nationel­la operativa avdelningen, specialiserad på människohandel för sexuella ändamål. Under sina åtta år som prostitutionspolis har han och hans kollegor gripit över tusen sexköpare – samtliga män.
– Det som har förvånat mig mest är det stora omfånget. Men också att det rör sig om vanliga skattebetalare, hederliga och i många fall faktiskt trevliga män som aldrig skulle begå något annat brott. Men de har inga som helst problem med att köpa en annan människa och äga henne i 30 minuter, säger Simon när vi har slagit oss ner på ett kafé i en galleria en kort biltur bort.

Intervjuade hallick

Utöver sitt polisarbete har han genom åren hållit ett otal föreläsningar om prostitution och människohandel, både i Sverige och utomlands. Bland annat har han talat i Europaparlamentet och franska senaten. Men han har även skrivit om sitt jobb. Våren 2016 släpptes hans debut, Skuggans lag: En spanares kamp mot prostitutionen. Den speglar den verklighet som Simon och hans kollegor i Stockholmspolisens prostitutionsgrupp möter. Boken inne­håller berättelser om tillslag i lägenheter som har förvandlats till bordeller, om chefsåklagare som grips på hotellrum efter att ha köpt sex och om kvinnor som mer eller mindre har fötts in i missbruk och prostitution.
Nu är han aktuell med uppföljaren Nattstad (Kalla kulor förlag). I den finns skildringar av livsöden och gripanden som inte fick plats i den första boken. Bland annat har två kvinnor själva fått ge sina berättelser av hur de hamnade i prostitution och hur de senare kom ur den. Mest anmärkningsvärt med nya boken är kanske ändå att Simon reste till Rumäniens huvudstad Bukarest och intervjuade en aktiv hallick, tidigare verksam i Sverige.
– Jag ville få in det europeiska perspektivet denna gång, och visa på hur prostitution i grund och botten är ett fattigdoms­problem och en klassfråga. Åtta av tio prostituerade vi nu för tiden träffar i Stockholm kommer från Rumänien.
Andrei, den pseudonym som den rumänske hallicken har i boken, hade Simon och hans kollegor jagat i flera år innan han slutligen åkte fast och dömdes till ett flerårigt fängelsestraff i Sverige. När Simon kontaktade Andrei och frågade om han kunde tänka sig att träffa honom ställde han upp, under löfte om anonymitet och för att flera av de kvinnor han sålt i Stockholm talade gott om Simon och kollegorna i prostitutionsgruppen.
– När jag bordade planet till Bukarest kände jag att jag hade alla motiv i världen att inte gå ombord. Jag var kluven inför att sitta och lyssna på hans skit. Men det blev en intressant intervju. Han verkade på ett sätt hygglig samtidigt som jag vet att han gör miljontals kronor på att sälja kvinnor.

Fick se Bukarests utkanter

Andrei tog med Simon till Bukarests utkanter och visade honom den misär som de prostituerade lever i där. Något motvilligt insåg Simon att det paradoxalt nog måste vara en dröm för dessa kvinnor att få prostituera sig i Sverige i stället. Där tjänar de mer än tio gånger så mycket som i hemlandet och får i många fall träffa kunderna på ett varmt hotellrum istället för i en skitig gränd. Simon hade alltid tänkt att det arbete som prostitutionsgruppen gör – att gripa sexköpare och hallickar – är den enda rätta vägen att gå. Nu insåg han att problemet är så mycket större och mer komplext.
– Så länge de här fattiga kvinnorna i Rumänien inte erbjuds någon bättre hjälp kan jag på sätt och vis förstå att de måste välja att sälja sex. Jag förstod att det här är en fråga om världsekonomi, om fattiga och rika. Det fick mig att känna mig hopplös, att ställa mig frågan om det jag gör i Sverige verkligen har betydelse.
Har det inte det?
– Jag är fortfarande övertygad om att Sverige går rätt väg med vår lagstiftning som förbjuder prostitution. Men det krävs en större internationell samverkan. Det är till exempel lagligt för svenskar att köpa sex i Tyskland. Där tycker jag att vi bör göra som Norge: kriminalisera sexköp även utanför det egna landet.

Stort mörkertal

Exakt hur vanligt det är med sexköp i Sverige vet man inte, eftersom mörkertalet är stort och långt ifrån alla åker fast. En studie från 1996 visar att 13,6 procent av svenska män någon gång under sin livstid har köpt sex. En annan studie från 2008 säger att siffran är åtta procent. Med utgångspunkt i detta tror Simon att det är rimligt att tänka sig att ungefär var tionde man i Sverige köper sex någon gång under sin livstid.
Sedan Sverige som första land i världen kriminaliserade sexköp 1999 har flera andra kommit efter: Frankrike, Norge, Island, Kanada och Irland. Men kritikerna menar att kriminalisering leder till en otryggare arbetsmiljö för de prostituerade eftersom de tvingas till mer ljusskygga platser. Simon är en stark förespråkare av den svenska sexköpslagen, men menar att trots att kvinnorna som säljer sex inte riskerar något straff betraktar de sällan Simon och hans kollegor som några räddande riddare.
– Många av de prostituerade är till en början livrädda för oss. Utöver den rent ekonomiska frågan – att vi griper deras kunder och hallickar vilket gör att de ofta måste åka tillbaka till sina hemländer – så är de rädda för att socialtjänsten ska omhänderta deras barn. Det är ett av de mest fungerande hoten som hallickar använder för att kvinnorna inte ska prata med polisen: att de då kommer att förlora sina barn.

Annons
Simon Häggström vid tunnelbanebro

På denna typ av plats är Simon hemtam efter åtta år som prostitutionspolis.

Vill inte skönmåla

Skuggans lag har i skrivande stund sålt i över 10 000 exemp­lar. Men för Simon har succén i första hand inte legat i försäljningssiffror utan i den respons han har fått från läsare: unga killar och tjejer som har skrivit att de har funderat på att prostituera sig, men som ångrat sig efter att ha läst hans bok. Det var ett av skälen till att han ville skriva bok nummer två. Ett annat skäl var att han känner en skyldighet att berätta om den här världen som så få människor har kännedom om och tillgång till.
– En dag kommer jag att sluta jobba med det här och det vore vansinnigt om jag inte delade med mig av de erfarenheter som jag har samlat på mig.
Vid sidan om de positiva reaktionerna har Simon även fått mejl från personer som tycker att språket i hans första bok är för grovt och scenerna för explicita, vilket gör det för jobbigt att läsa.
– Men det är nog människor som vill leva i sin bubbla. För mig har det varit viktigt att inte skönmåla.
Författandet har fungerat som ett slags terapi för Simon – ett sätt att bearbeta det jobbiga han dagligen stöter på i form av missbruk, övergrepp och trasiga människor.
– Jag tror inte att det är nyttigt att jobba med den här frågan för länge, för ens egen hälsas skull. Till slut står all perversitet en upp i halsen.
Längre fram skulle han gärna göra något annat inom polisen, jobba i uniform igen, på en annan avdelning. Han hoppas också på att få mer tid till skrivandet.
– I den bästa av världar skulle jag jobba som polis på halvtid och författare på halvtid. Jag skriver nu på min tredje bok, men den kommer att bli skönlitterär, med inspiration av verkligheten, säger han och tillägger:
– Jag har så otroligt mycket att plocka av.

Av Louise Fauvelle
Foto: Frida Ekman

Ben som står bredvid en bil.

Olagligt att köpa sex

År 1999 blev det förbjudet att köpa sexuella tjänster. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. Det är inte straffbart att sälja sexuella tjänster.
Människohandel för sexuella ändamål är ett brott i Sverige sedan 2002. De kvinnor och flickor som utnyttjas för sexuella ändamål förs i första hand hit från Rumänien, Nigeria och Polen.
Källa: Polisen

Läs också:

Sara var skuldsatt och pank – tänkte sälja sin kropp: ”Jag var desperat”

9 gånger Leif GW Persson briljerat i ”Veckans brott”

 


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…