Annons

Annons

Renee: Jag tvingades föda mitt döda barn

Den bästa stunden i livet blev plötsligt den värsta när Renees baby dog i magen. Läkarna rådde henne till en vanlig förlossning, något hon är tacksam för i dag. – Jag kände mig stolt över honom, men ändå så förstörd, säger hon.

Renees baby dog i magen.

Renee Linander, 42, har tre barn. Två av dem – Victor och Gabriel – busar, tränar hockey och går i skolan.

Den tredje – David – är hennes älskade änglabarn. Han är en del av familjen, även om ingen fick chansen att lära känna honom.

Annons

– Det är stunderna som aldrig blev som jag tänker mest på, säger Renee.

Hon kommer ursprungligen från Nässjö och växte upp som Jehovas vittne. Därför fick hon inte träffa killar utanför gruppen och var nervös när hon förälskade sig i Fredrik, som hon träffat i Stockholm när hon var 23 år.

Gilla Året Runt på Facebook

– Jag trodde att han skulle bryta med mig när jag berättade om min bakgrund, men han sa bara att ”det där löser vi”, berättar Renee.

I stället blev det hon som bröt med Jehovas vittne och blev därmed utfryst.

– Det var svårt att hitta sig själv och ett eget liv när jag levt i en sekt. Jag fick skapa helt nya relationer och det tog tid, säger hon.

Men till slut började allt falla på plats. Hon hade flyttat till Borås tillsammans med Fredrik och börjat studera.

– Det kändes som om jag föddes på nytt den dagen vi träffades. Äntligen fick jag vara mig själv och kunde för första gången tänka på en egen framtid, säger Renee.

Hon ville så mycket. Längre fram kanske det skulle bli barn, men det kändes inte bråttom.

– 2006 föddes Victor och efter ett par år tänkte vi oss ett syskon till honom.

Kraftig blödning

Renee blev gravid igen och i sjätte månaden fick hon en blödning.

– Jag hade blött även när jag bar Victor, så jag drabbades inte av panik, säger hon.

Det var tidig förmiddag och lördag. Hon gick och la sig igen, men sov oroligt.

– När jag vaknade blödde jag fortfarande och hade sammandragningar. Då ringde vi till sjukhuset och de sa att de hade det lugnt så vi kunde komma in, mest för att kolla bara, berättar Renee.

– De verkade inte heller speciellt oroliga, tillägger hon.

Fredriks bror skulle passa 2-åriga Victor och de kom överens om att köpa fika på vägen hem. De skulle ju vara tillbaka igen snart.

Renee kom in på ett rum direkt, för det var mycket riktigt en lugn dag. En barnmorska började mäta barnets hjärtslag.

– Hon frågade var han brukade sparka. Sedan märkte jag hur hon blev nervös och alldeles rödflammig i ansiktet. Men jag såg ju även pulsen på skärmen. Det var bara det att det var min puls, säger Renee.

Barnmorskan ville kontrollera babyn med ett ultraljud också. Hon menade att det nog inte var någon fara.

Renee kördes in till ett annat rum där hon möttes av en läkare. Hon bestämde sig först för att inte titta i tv-monitorn som hängde i taket, men kunde sedan inte låta bli.

– Jag såg direkt att bebisen inte rörde sig alls. De gav mig kall saft för att väcka honom och tillkallade en annan läkare, men inget hände.

Personalen var tårögd, läkaren ställde ifrån sig utrustningen, skakade på huvudet och Renee förstod att det omöjliga hade hänt. Hennes baby var död.

–  Barnmorskan grät och då slocknade jag. Det bara svartnade för ögonen.

Sedan kom paniken. Hon hade längtat efter ett barn, sett fram emot en förlossning hur jobbig den än skulle vara.

– Det låter kanske konstigt, men det var som att ha ett lik inuti kroppen. Som att jag var ett liklager. När jag fick veta att jag måste föda ut barnet kändes det helt meningslöst.

Hon tvekade, men blev tillsagd att det var det bästa för både kropp och själ.

– Det kunde jag inte alls förstå då. Jag ville bli sövd och att de skulle plocka bort det.

Lille David dog i sjätte månaden i Renees mage.

Födde med värkar

Renee fick fundera. Hon blev hemskickad för att återkomma på måndagen.

De åkte hem till Victor. Men det gick inte att vänta till måndag. Renee fick mycket ont och insåg att förlossningen satts igång av sig själv.

– På sjukhuset tog de flera prover och sedan fick jag precis så mycket smärtlindring som jag ville ha. Det fanns ju inget barn att ta hänsyn till. Men värkarna fanns ju där och kändes helt onödiga. De skulle ju inte resultera i något bra, säger Renee.

Redan före förlossningen hade hon sagt till personalen att hon inte ville se barnet. Hon fasade för hur det skulle se ut.

– Men när han väl var ute skrek jag efter honom: ”Ge mig mitt barn!” berättar Renee.

– Det kändes som det mest naturliga i världen att få hålla honom. Samtidigt var det helt absurt, tystnaden och att han var helt slapp i sin kropp.

Renee förstod plötsligt vad som menats med att det var viktigt att föda sitt döda barn. Han var ju inte alls obehaglig, utan jättefin.

– Jag tror att han dog när jag hade lagt mig för att sova på lördagen. Det känns som ett tryggt sätt att dö, säger Renee.

Hon och Fredrik fick gott om tid för sin döda son. Det klipptes navelsträng, han vägdes och mättes precis som ett levande barn.

– Jag kommer ihåg så mycket mer än vad jag gör med Victors förlossning. Klockan som tickade i rummet, ansiktena på dem som var med, dofterna.

– Jag kände mig stolt över honom, men ändå så förstörd över att han inte levde. Hela tiden hoppades jag att han skulle börja andas, berättar Renee.

Hela familjen samlad; mamma Renee, pappa Fredrik samt barnen Gabriel och Victor.

Värsta samtalet

Efter en tid fick hon lämna babyn till sköterskan. Han behövde läggas i ett kylskåp och Renee blev varnad att nästa gång hon skulle hålla honom så skulle han vara kall.

Hon fick stanna så länge hon ville på sjukhuset, men morgonen efter kände hon att det var dags att åka hem till Victor, till något levande. Personalen tog in hennes döda son en sista gång.

Hemma möttes de av barnskratt och en lekande Victor som kom springande mot dem.

– Det var otroligt härligt.

Samtidigt blev det dags att meddela alla vänner om vad som hänt. Renee skickade sms och förstod snabbt vilka goda vänner hon hade.

– Vi blev så omhändertagna. En kompis skrev att hon skulle komma med mat som hon skulle sätta utanför dörren om det inte passade att komma in just då.

Samtidigt blev det också många som man fick trösta, säger Renee.

Hon tror att en del av hennes egen styrka kommer av att hon varit tvungen att klippa banden med så många närstående tidigare, när hon lämnade Jehovas vittnen.

– Jag visste att man kan komma ur det.

Renee fick också snabbt vara tillbaka på banan, för redan på måndagen blev hon informerad om att begravningslagen nu inträtt och att hon måste börja planera för det.

– Att ringa begravningsbyrån var det värsta samtalet. Det blev så slutgiltigt, säger Renee.

Samtidigt insåg hon att hon ville se honom igen och tog kontakt med sjukhuset.

– Jag visste ju inte var han fanns. Men de var hjälpsamma och jag fick numret till patologen. Dit fick jag gärna komma, och jag kände verkligen en respekt i sättet som han hanterades på.

Fick friskt barn

Hon och Fredrik åkte till patologen tillsammans med begravningsentreprenören, och fann en värdighet i döden.

– Vi valde David som namn, men innan dess visste vi inte ens att man fick ge namn till ett dött barn.

Vid kistläggningen hade de ordnat med kläder, mjuka filtar, en bild på pappa, mamma och brodern och inte minst ett långt brev från Renee.

– Jag ville skriva ner allt en mamma skulle vilja säga till sin son och sedan bäddade vi ner honom så att det såg bekvämt ut.

Det blev en fin begravning där Victor spred glädje och Renee beslöt sig för att inte låta sig gå under i sorgen.

– Saknaden av vad som kunde blivit kommer alltid att finnas kvar, men man måste fortsätta leva även om det inte kändes som om det var möjligt först.

Ett år efter att David dött föddes en tredje son – Gabriel – och det blev en ovanligt stark känsla att höra skriket efteråt.

– Det var en sådan lättnad, jätteskönt.

Samtidigt finns alltid David med i deras tankar.

– Det är viktigt att människor minns honom för då finns han ju kvar, säger Renee.

Själv har hon lärt sig att det inte är farligt att det gör ont, om man bara kan bemästra det så blir det bättre.

– I dag jobbar jag själv på en begravningsbyrå och är inte rädd för att möta sörjande människor. Jag skulle inte vilja vara utan min egen sorg, hur konstigt det än låter. Det är så livet är. Den insikten hade jag inte kunnat få på något annat sätt.

Minnessten med vaggvisa och bild på David.

Läs också: Efter tågkraschen fick gravida Ulrika nästa chock: Jag kände hur barnet slutade rör sig

Text: Susanne Stamming
Foto: Susanne Stamming och privatbild


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…