Annons

Annons

Möttes som bebisar: ”Sex gånger var han nära att lämna mig”

Siv var bara fyra månader första gången hon träffade den då ettårige Jan Sjölin. 15 år senare slog det gnistor dem emellan. Det gör det fortfarande …

– Vi är som tonåringar inuti, fast vi är 78 och 79 år utanpå, ler Siv och ger Jan ett förälskat ögonkast. Häromdagen städade Jan i hönshuset. Då hittade han en hjärtformad sten som han 
genast kom springande med 
till mig. Så där håller vi på hela tiden, fast vi känt varandra sedan vi var bebisar och vid det här laget har hållit ihop i 63 år!
Sivs och Jans mödrar, Greta Bengtsson och Elsa Sjölin, var vänner sedan ungdomen. Jan var ett år och Siv var fyra månader första gången de träffades. Men det där första mötet hemma i Båstad har de naturligtvis inga egna minnen av.
Ja, de säger fortfarande ”hemma” om Båstad, trots att det gått många, många år sedan de flyttade därifrån.
– Länge levde vi i tron att vi skulle återvända till vår födelseort så småningom, men vi har liksom rotat oss här på gården som vi köpte 1977, säger Jan som arbetat som snickare, bagare och månskensbonde.
– Jag var i Skåne en dag förra året, säger Siv. Det räckte! Det är här vid Vänern som vi har vårt liv, Jan och jag. Döttrarna Lillemor och Karin bor i närheten, liksom de flesta av våra åtta barnbarn.
Eftersom Siv och Jan bara är jämngamla årets första fyra månader började Jan skolan ett år tidigare än Siv.

Båda systrarna 
förtjusta i Jan

– Jag minns hur jag satt på en bänk med en klasskamrat när Jan kom gående, säger Siv. Han hade sitt namnade slöjdförkläde på sig. Jag läste namnet högt, men han låtsades inte höra. Han gick bara vidare … Och det vill han inte riktigt kännas vid i dag.
Det var först en vårdag några år senare, när de lekte tafatt, som ljuv musik uppstod mellan tonåringarna Jan och Siv.
– Min tre år yngre syster, Eva, blev snabbt less, berättar Siv. ”Det här är inte roligt, Jan och du jagar ju bara varandra”, sa hon.
Senare, när Jan flyttat med sin familj till Halmstad, avslöjade Eva att hon var lika förtjust i Jan som Siv var. ”Tar inte du honom så gör jag det”, sa hon till sin syster.
Och det blev Siv som tog honom. Den 1 november 1958 ringförlovade sig Siv och Jan i Sivs föräldrahem.
– Eftersom vi ännu inte fyllt 21 år kunde vi inte köpa något på Systembolaget, berättar Siv. Men en granne kom över med en flaska champagne. Till och med min syster Eva – som var 16 år och engagerad i IOGT – tog sig en klunk av den där skumpan!
– Vi har sparat tomflaskan, ler Jan. Den står inglasad bakom trappan i finrummet!

Annons

Siv och Jan möttes första gången som bebisar.

Omtyckt lärare

Året efter förlovningen fick Siv jobb som småskollärare i Sjötorp.
– Jag efterträdde en 63-årig, något stram lärarinna, berättar Siv. För att få barnen att förstå vikten av gymnastik ställde jag mig på huvudet vid katedern. Barnen imponerades av cirkuskonsterna och en pojke utbrast: ”Så där gjorde aldrig vår gamla fröken!”
– Siv var en mycket omtyckt lärare, förklarar Jan. När vi är i Mariestad tillsammans kommer folkpensionärer springande och ropar: ”Fröken! Fröken!” Och Siv minns både deras namn och var i skolsalen de satt …
– Jag har alltid älskat barn och ville själv ha sex stycken, säger Siv. Men nu när jag ser hur våra två döttrar ynglat av sig tänker jag att det kanske är tur att det inte blev fler än två. Jan och jag ska ju inte ensamma befolka jorden.

”Snygg som tusan”

Inför jullovet 1960 kände sig Siv och Jan tvungna att gifta sig.
– Damen jag hyrde rum hos hade inget att invända mot att Jan övernattade hos mig, trots att vi inte var gifta, berättar Siv. Men själv tyckte jag att det kändes lite omoraliskt, i synnerhet när han skulle bo hos mig i flera veckor. Så sex dagar efter den tredje lysningsdagen, den 17 december 1960, gifte vi oss i Sjötorps kyrka med skolans mattant som vittne.
– Det spekulerades friskt i varför Kullerudsskolefröken plötsligt hade så bråttom att 
gifta sig, fortsätter Siv. Jag minns en äldre kvinna som gratulerade. Hon tittade bara på min mage.
– Jag brukar säga att om det var så som många trodde var det fråga om en riktig elefantgraviditet. Elefanten är dräktig i två år och jag var det i tre! Vår äldsta dotter, Lillemor, föddes 1963 – samma år som USA:s president John F Kennedy mördades i Dallas!
– Det är ordning och reda på Siv, säger Jan. Hon har numrerat varenda spik jag dragit ur murket virke här i huset. Sedan har hon sett till så att spikarna hamnat rätt när de nya brädorna kommit på plats … Bara en sådan sak! Och snygg som tusan var hon när vi fick ihop det. Ja, det är hon väl fortfarande, fast på ett annat sätt …
– Vi pratar hela tiden om allt, säger Siv. Det är så vi får det att fungera.
– Jag gör som Siv säger, påpekar Jan. Svårare än så har det aldrig varit. Men när vi renoverade övervåningen – där vi nu har vårt gemensamma sovrum – var det bra nära att det satts upp en skiljevägg.
– Ja, jag ville ha tapet och Jan insisterade på panelbrädor, säger Siv. Men han behövde bara sätta upp två brädor så såg jag hur fint det blev. Det blev ingen tapet och ingen skiljevägg 
heller för den delen!

Träffats av blixten 
två gånger

De har sina rutiner, Jan och Siv, och de sätter båda stort värde på dem.
– Jan är på benen redan vid 6.30, berättar Siv. Först utfodrar han djuren, sedan tänder han 
elden i vedpannan och gör gröt. Klockan 7.30 ringer han i skeppsklockan. Då kommer jag farande nedför trappan som ett jehu. Förr gillade jag inte gröt, men nu kan jag inte tänka mig att leva utan den gröt som Jan lagar och ställer på frukostbordet!
Sex gånger har Jan nästan skrämt livet ur Siv.
– Två gånger har han träffats av blixten, en gång trillade han ner från ett högt tak, vid ett tillfälle for han med plogen genom ett loggolv och en gång välte han med traktorn och fick den över sig. Men värst var stroken han fick under älgjakten 2015.
– Jag följde med honom i 
ambulanshelikoptern, fortsätter Siv. Jag som är så jordbunden och hade lovat mig själv att aldrig flyga. Jag satt där och höll Jan i handen och kunde inte låta bli att blicka ut genom fönstret då och då. Skaraslätten var riktigt vacker, sedd så där lite grann från ovan …

Nu blickar vi framåt

– Jag fick lära mig mycket på nytt efter stroken, bland annat att cykla, säger Jan. Jag var lika sur och besvärlig som alla andra gamla gubbar som hamnar på sjukhuset. Men en ung, käck sjukgymnast motiverade mig: ”Du fattar väl att den här träningen går ut på att få tillbaka körkortet?”, sa hon.
– Det var en jobbig tid, medger Siv. Men nu blickar vi förhoppningsfullt framåt. I höst väntar vi vårt tredje barnbarnsbarn!
– Siv kör både kvälls- och morgongymnastik, berättar Jan. Hon håller benen rakt ut och räknar till 50. Jag har försökt haka på, men är helt slut redan vid 15.
Jan ger Siv en uppskattande blick.
– Min pappa applåderade mitt val av hustru, säger han. Pappa hade insett att jag inte var någon affärsman och att jag aldrig skulle ta över bageriet som han övertagit efter sin far. ”Men med Siv vid din sida slipper du i alla fall att svälta ihjäl”, sa 
pappa. Och på den punkten fick han rätt!
Då smeker Siv sin makes kind. Det är en sådan där enkel och naturlig gest, så kärleksfull och tydlig. Den säger mer än tusen ord och understryker vad de flesta av oss redan vet: Störst av allt är kärleken!

Text: Mats Å Johansson

Foto: Leif Boström, privat

Läs också:
Maria mötte kärleken i Grekland: Här lever vi som i filmen Mamma Mia!

Kjell-Åke mötte kärleken i Brasilien – tack vare annonsen i Året Runt


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…