Annons

Annons

Vår dödssjuka baby blev hemskickad

Min dödssjuka baby skickades hem

Min nyfödda baby skickades hem trots att han var dödssjuk
Foto: Shutterstock

Vi hade försökt få barn i flera år när vi till slut fick Tim. Bara fem veckor gammal blev han plötsligt svårt sjuk. Men på akuten skickade de hem oss igen.

Annons

Det tog oss fem år att få Tim. Det var bara några månader innan jag skulle fylla 40 som jag kände i kroppen att något hade hänt. Jag gjorde graviditetstestet med bävan i kroppen och det visade positivt – vi skulle få vårt barn! Vi var euforiskt lyckliga. En bättre födelsedagspresent hade jag inte kunnat önska mig.
Som grädde på moset hade jag en komplikationsfri graviditet. Jag mådde nästan oförskämt bra och kände knappt ens av något morgonillamående. Jag var innerligt tacksam över att kunna få njuta av den här tiden, nu när vi äntligen fick uppleva den.

Så kom vår lille Tim till världen. Vi trodde att vi var hyfsat förberedda på hur det skulle kännas, men det går inte att beskriva vad som händer i kroppen och hjärtat när man rör vid sitt barn för första gången. Det kändes som om vi väntat hela livet på detta ögonblick. Det kändes helt underbart att få hålla honom i våra armar.
Efter några dygn på BB fick vi åka hem. En helt ny tillvaro och vardag väntade, och vi inrättade oss i den med glädje. Släkt och vänner kom på besök. Alla var så glada för vår skull. Eftersom vi hade kämpat så länge för detta trodde vi att allt det jobbiga låg bakom oss. Vi hade fått en liten baby att njuta av och levde i en lyckobubbla.
Men efter bara fem veckor kom kallduschen. Tim kräktes allt oftare. Jag ringde mamma, svärmor, svägerskor och väninnor, men ingen trodde att det handlade om något allvarligt. Så kunde det vara med bebisar. Så länge han fick behålla tillräckligt med vätska så var det nog ingen fara. Men dagarna gick och det blev inte bättre. Snarare tvärtom. Tim var mitt första barn och visst gjorde det mig kanske lite extra orolig och tafatt, men jag hade en orolig känsla av att något inte var som det skulle.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen och där trodde man att problemet var Tims snuva – han hade varit snuvig i flera veckor. Eftersom det börjat komma upp mycket slem med kräkningarna trodde vi först att den diagnosen säkert stämde. Men kräkningarna blev kraftigare på ett sätt som inte kändes normalt så vi körde upp till akuten. När vi berättade för läkaren om Tims snuva hoppade han genast på det tåget. Han menade att det var den troligaste förklaringen och tyckte inte det var nödvändigt med någon grundligare undersökning. Vi fick åka hem igen. I efterhand ångrar jag att vi nämnde den där snuvan. Om vi inte gjort det, hade de kanske utfört en noggrannare undersökning direkt.
Senare fick vi veta att ett enkelt och smärtfritt ultraljud, som bara tagit några minuter att göra, skulle ha gett oss svaret på vad som var fel med vår son.

Vi trodde att det kanske var nödvändigt att Tim fortsatte kräkas för att kunna bli frisk, men det hela utvecklades på ett sätt som kändes allt mer onormalt. Förloppet var för våldsamt. Han kaskadkräktes och fick inte behålla någonting. Efter kräkningarna var han nöjd, men så snart han ätit blev han gnällig, orolig och skrek mycket. Vi vankade runt på honom eftersom det verkade underlätta för honom att vara i upprest position, men inget vi gjorde hjälpte mer än för stunden.
Två dagar senare åkte vi upp till akuten mitt i natten. Under dagen hade Tim blivit tröttare och den natten fick vi knappt någon kontakt med honom längre. Det här hade gått för långt. Något måste ju vara fel. Fanns det ingen som kunde hjälpa vår son?!

Då hade vi äntligen tur och fick träffa en läkare som förstod vad det handlade om. När vi beskrev symptomen sa han direkt att detta var pylorusstenos; en förtjockning av en muskel vid nedre magmunnen som gör att mjölken inte kan passera från magsäcken och ner i tarmarna.
– Vi ska göra ett ultraljud, sa han. Men jag är så gott som säker på att det kommer att bekräfta det här.
Han hade rätt. Tim behövde opereras. Läkaren förklarade att det var en rutinoperation med snabb återhämtning och vi var lättade över att Tim nu skulle få hjälp.

Då kom nästa kalldusch. Han hade varit dålig så länge att värdena kraschat. Han skulle få saltlösning och vi skulle tvingas svälta honom i två dygn! Att hålla sin baby i famnen medan han skriker av hunger och inte få ge honom bröstet är bland det värsta jag varit med om. Och det blev ännu värre. Det var väldigt noga med hur saltlösningen togs emot av kroppen och för att kontrollera detta tog man prover varje timme. Kärlen brast i armarna och man tvingades sticka honom i fötterna. Snart räckte det med att sköterskor och läkare kom in på vårt rum för att Tim skulle bli hysterisk.
Vi hankade oss fram timme för timme. Till slut var den pärsen över och Tim opererades. Det gick bra, men senare samma dag kraschade han. Han var helt slut efter allt han gått igenom – och plötsligt slutade han andas. Syresättningen sjönk till noll. Det här skedde inne på vårt rum och jag trodde att även mitt eget hjärta skulle stanna. Personalen kom springande och de var beundransvärt lugna medan de vände honom upp och ner tills andningen kom igång igen.
Efteråt skakade jag i hela kroppen och tårarna bara rann. Mårten hade gått iväg till cafeterian och var knappt borta i femton minuter. Han fick en chock när han fick veta vad som hade hänt. Efter detta lämnade han knappt Tims sida.

Det första dygnet efter operationen sondmatades Tim med små mängder mat och jag fick inte amma honom. Det kändes helt fel. Min instinkt sa mig att det var just närheten och amningen som han behövde, och nattsköterskan var inne på samma linje. Hon ifrågasatte läkarens bedömning och tack vare detta fick jag lägga honom vid bröstet morgonen därpå. Det var underbart – en av de bästa stunderna i mitt liv. Det var då jag för första gången fylldes av ett lugn och en övertygelse om att allt nu skulle bli bra.
När vi fått komma igång med amningen återhämtade Tim sig snabbt. Allt pekade i rätt riktning och det kändes jättebra. Två dagar senare fick vi åka hem.

Sedan dess har vi fått njuta av föräldraskapet i sju år. Tim har precis börjat i skolan och han har också blivit storebror. I somras fyllde hans lillasyster Elin 3 år.
Barnen är det bästa som finns, och att bli föräldrar är det bästa som hänt oss. Men ingenting gör en så sårbar. Så länge barnen, och vi själva, får vara friska och ha det bra, då är allt som det ska. I jämförelse med det, finns det inget som betyder något.
”Erika”


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…