Annons

Annons

Vi hjälpte en tysk soldat

Gömd tysk soldat

Vi gömde en tysk soldat under andra världskriget FOTO: Shutterstock

DET HÄR HÄNDE MIG.
Jag glömmer aldrig sommaren 1944. Kriget härjade överallt runt omkring oss. Mitt i all oro gjorde jag ett hemskt fynd i ladugården och jag skrek när jag insåg vad far hade gjort.

Annons

Tänk att det har gått 70 år sedan andra världskriget slutade! Jag ser de gamla arkivbilderna och jag hör reporterns upphetsade röst på nyheterna i TV. Ser återigen konfettiregnet över Kungsgatan i Stockholm. Ser de jublande människorna på de korniga bilderna. Vad jag däremot inte ser är ruinerna av en sönderbombad värld, de fruktansvärda händelserna i Auschwitz, allt lidande, allt elände och alla som aldrig fick komma hem. Jag minns den där dagen i maj 1945, minns hur kyrkklockorna ringde mitt på blanka förmiddagen och hur pappa kom hem från åkrarna och varsamt kramade om mamma. Jag minns hur de stod så länge och hur pappa mumlade, ”pausvila – slut på andra ronden”.

Gilla Året Runt på Facebook

Allvar och tystnad
Minnena överväldigar mig. Jag lutar mig tillbaka och blundar, i tanken är jag tillbaka i sommaren 1944, en varm julikväll vid en gård utanför en liten by i de norra delarna av Värmland.
Det var sommar och varmt, kriget vältrade sig som en blodig och mörk koloss över Europa. Vi var fredade i neutralitetens namn, men det är klart att vi märkte av vad som pågick. Ransoneringarna, unga män från byn som bevakade gränsen mot Norge, Ingemar, moster Ingegärds son som ryckte in som frivillig i Finland och efter det inte hade hörts av, Per-Albins tal i radion, de vuxna som samtalade tyst ute i köket när de trodde att vi barn sov, transporterna längs med järnvägen, militärförläggningen ett par mil utanför vår lilla by, soldaterna som marscherade längs vägarna. Allvaret. Tystnaden. Rädslan.

Oroliga hästar
Just den här kvällen minns jag som i går. Far satt med mor i köket, då och då spejade han ut mot ladugården, hans rynka mellan ögonen allt djupare.
– Det är nåt som inte stämmer, sa far. Hästarna är oroliga i kväll. Han reste sig beslutsamt och gick ut. Ibland hände det att djuren kände oro om det var väderskiftningar, åska i luften eller om något vilt djur strukit längs med gården. Länge var han borta, det kändes som flera timmar. Jag vred mig i oro där jag låg i min soffa ute i köket. Till slut kom han äntligen tillbaka in. Då hade jag hunnit somna, men jag vaknade när jag hörde fars steg över trägolvet. I mörkret lyste hans ansikte vitt mot hans mörka skäggstubb. Han sa ingenting och när mor frågade, svarade han enstavigt eller inte alls. När jag till slut somnade satt han i tystnad vid bordet. När jag vaknade tidigt på morgonen satt han fortfarande kvar.
Nästa dag såg jag på far hur han försökte låtsas att allt var som vanligt. Jag, familjens spejare och domare med vakna, nyfikna ögon, såg lång väg att något var annorlunda. Jag såg hur far och mor pratade med huvudena tätt intill varandra och jag förstod att det som avhandlades hade något med ladugården och djurens oro att göra.
Efter middagen fick jag chansen. Far var ute med båten och skulle lägga nät och mor hade besök av Lovisa från en av granngårdarna. Jag smet ut, gick barfota i gräset bakom huset, gömde mig bakom vedbon innan jag kunde ta mig in i ladugården. Därinne var allt som vanligt, det doftade hö och häst. Hästarna gnäggade välkomnande och jag strök försiktigt Biancas lena mule. Efter ytterligare några steg in i en tom spilta såg jag något som nästan fick mig att skrika högt.
I sista stund lyckades jag hejda mig och mitt skrik blev mest en snyftning. I höet låg en man med uniform, hans vänstra rockärm var färgad röd av torkat blod, han var blodig kring munnen och han låg där alldeles blek med slutna ögon. Jag var så rädd så jag fick bita mig i handen, benen skakade och det kändes som om jag ville kräkas. Vem var han? Hur hamnade han här? Var han död? När han rörde på sig backade jag försiktigt ut och det var då som jag såg att det bara var en pojke. En pojke på kanske 16 år med en ljus kalufs som hängde ner över pannan, han vände på sig och stönade samtidigt som jag smög ut. När jag väl kommit ut sprang jag ner mot sjön, där jag i skydd av träden föll i gråt av rädsla och chock.

Far ljög
Nästa morgon knackade det på dörren och mor öppnade. Det var fyra uniformsklädda bistra män som frågade efter far. Mor schasade i väg mig och jag fick springa över åkrarna innan jag hittade far en bra bit från hemmet. Jag förklarade situationen och far strök svetten ur pannan, rättade till kepsen och vandrade hemåt i raskt takt. Inte ett ord sa han och jag vågade inte fråga heller.
En stund senare satt de i vårt kök och mor satte på kaffet.
– Nilsson, det är allvar nu, sa en av de bistra herrarna.
– Hur menar ni, svarade far.
En annan av herrarna tog då till orda och förklarade att ett tyskt flygplan navigerat fel efter att ha blivit beskjutet över Norge, och att det hade störtat bara ett par mil inåt landet. Två piloter hade påträffats döda medan en tredje inte var återfunnen. Hade vi möjligtvis sett något, hade vi observerat en okänd person, sannolikt skadad, i trakterna kring vår gård? Jag blev kall och varm samtidigt. Det måste ju vara pojken i ladugården! Skulle vi bli hjältar nu? Kanske komma med i tidningen?
Far satt tyst en stund och sedan kom det:
– Vi har då inte sett någon tysk soldat, vare sig död eller levande och skulle det dyka upp nån här så skulle jag personligen ge honom vad han förtjänar och leverera honom till närmaste regemente.
Männen stirrade på far, innan en av dem brast ut i skratt.
– Det är bra, Nilsson, det har alltid varit reda med dig, hör du nåt så tänk på att det är straffbart att ge skydd åt fienden. Far nickade eftertänksamt och sa att det skulle han då visst tänka på.
– Är du inte klok!, tjöt jag till far ett par timmar senare, tror du inte jag vet vad som finns i ladugården.
– Kom med, sa far och tog mig i handen och ledde mig mot ladugården. Därinne låg han, den tyske soldaten och jag såg att far hade ställt in vatten och potatis med kött till honom. Han var vaken och tittade förskräckt mot mig och far. Far satte sig ner och talade lugnt till honom. Far berättade vad vi hette och att vi inte ville göra honom illa. Att han skulle stanna i ladugården tills hans sår hade läkt och att vi inte hade med kriget att göra. Den tyske pojken, för jag såg nu verkligen att han bara var en pojke, inte många år äldre än jag själv, stirrade vettskrämt på far. Naturligtvis begrep han inte ett ord, men kanske hörde han i fars röst att far inte ville honom illa. Far klappade honom på handen innan vi gick därifrån. Soldaten tittade på oss båda innan han vände bort huvudet och brast ut i gråt.

Också ett offer
Tillbaka i huset tittade jag på far:
– Är du riktigt från vettet? En fiendesoldat som kanske gjort en massa människor illa.
Far tittade länge på mig.
– Du förstår, det som händer i Europa och vår värld är fruktansvärt och ska aldrig glömmas. Men se på honom, han är bara en pojke och någonstans finns det en mor som väntar och längtar efter honom. Det ska man inte heller glömma, sa far och tillade: Det finns så många offer – på båda sidor – glöm aldrig bort det.
Nästa morgon gav vi honom frukost, mjölk och bröd. Jag pekade på mig själv och berättade vad jag hette. Då log han lite, riktade handen mot sig själv och sa sitt namn: Helmuth. Efter en stund blev han ivrig och fick fram ett tummat fotografi gömt i uniformen. Han visade vad jag antar var hans familj. Föräldrar, två bröder och en yngre syster.
Under den kommande veckan umgicks jag mycket med Helmuth. Vi pratade med varandra på olika språk och det var sannerligen inte mycket vi begrep, men jag tror ändå att vi lyckades göra oss förstådda. Ofta tittade vi på hans fotografi. Det var både roligt och sorgligt. Helmuth berättade vad hans familj hette, men det var något med hans bröder som jag inte förstod, något som gjorde honom ledsen. Först senare begrep jag att det han försökte förklara var att hans bröder inte längre var i livet, att de hade stupat på främmande mark. Jag begrep det inte då och förstod så lite om vad som utspelade sig utanför vårt lands gränser.
När jag tittade in till honom hände det ofta att jag fann honom vid hästarna, varsamt talande till dem. Kanske kände han att hästarna begrep honom bättre än människorna? Att hästarna inte bryr sig om språkbarriärer? På kvällen hände det att han kunde gå ut i skydd av mörkret, men oftast fanns han i den tomma spiltan. I huset vågade vi inte ha honom utifall att vi skulle få besök. Hans skador blev allt bättre och när jag en kväll satt bredvid honom där i spiltan, kunde jag känna i luften att det fanns en ny oro som jag inte riktigt kunde få grepp om. När jag sa god natt sträckte han ut sin hand och skakade min hand länge och väl utan att säga något.

”Danke”
Kommande morgon var spiltan tom, min nya vän var borta! Ja, det var så det kändes, min nya vän! Med gråten i halsen sökte jag upp far, vad hade hänt? Hade han blivit tagen av polis eller militär? Far berättade att han inte vågade ha kvar Helmuth i stallet längre, man letade fortfarande efter honom och skulle han ha hittats hos oss, skulle far ställas inför rätta, kanske mor också. Far hade gjort i ordning en ryggsäck full med mat och lett Helmuth med fara för sitt eget liv genom skogarna ut mot den norska gränsen, där han visste att det fanns ett tyskt förband och där han kanske skulle ha en chans att klara sig.
Hemma blev det tyst och tomt och ofta gick mina tankar till den tyska pojken som jag lärt känna och som gav mig en liten inblick i vad som hände utanför vår trygga sfär. Månaderna gick, det blev fred till sist och så sakteliga försvann Helmuth bort från våra tankar. Åren passerade, jag flyttade hemifrån och utbildade mig, mor och far åldrades och jag vet inte men jag tror att far ofta tänkte på om han handlat rätt både när han tog hand om Helmuth och när han tog honom över gränsen till Norge.
I april 1964 kom det ett vykort hem till mor och far, poststämplat i Hamburg. ”Danke” var det enda som stod, undertecknat ”H”. När mor berättade det för mig brast vi i gråt båda två och det var som att öppna en fallucka i tiden. Ibland undrar jag hur livet fortlöpte för Helmuth och jag kan leka med tanken att jag skulle försöka söka upp honom, men det har bara stannat vid en tanke. Jag hoppas och tror att hans mamma fick återse sin pojke och att vi fick vara en del i att rädda ett liv och kanske bringa lite ljus under de där mörka åren i Europas historia.

Innan jag somnar tänker jag på morgondagen. Då väntar besök av mitt älskade barnbarn. En pigg krabat på 10 år med ett ovanligt namn. Helmuth! I morgon ska jag berätta historien om hur han fick sitt namn!
”Värmlandstös”

LÄS OCKSÅ


Kommentera


Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…