Annons

Annons

Zarah Leander: Hennes låtar bannlystes i radion

Under andra världskriget var Zarah Leander Tysklands stora idol. Hemma i Sverige bannlystes hon – och misstänktes vara spion.

Zarah Leander

”Vill ni se en stjärna? Se på mig!” är de bevingade orden som förknippas med Zarah Leander. Raden är hämtad ur schlagerlåten från 1929. Foto: Sjöberg bildbyrå

Inte minst var det stämman. Vid sångstudierna i Lettland 1925 upptäckte man att hennes röstbegåvning var allt annat än alldaglig. Zarah Leander föddes med ovanligt långa stämband och var kontraalt, det vill säga hade ett tonläge som var mer fylligt och mörkfärgat jämfört med en sedvanlig alt.

Annons

Hennes internationella genombrott i operetten Axel i sjunde himlen i Wien 1936 var sensationellt. ”Till hälften Greta Garbo, till hälften Marlene Dietrich”, var ett av många förtjusta omdömen.

Zarah Leander blev också känd som urtypen för en primadonna. ”Vill du se en stjärna? Se på mig!” sjöng hon och menade det. Precis som senare när ”Jag är en kvinna som vet vad jag vill, jag har mitt humör och min personliga stil” ekade under kristallkronorna.

Anspråkslöshet var inget för den framgångsrike fastighetsmäklaren Anders Hedbergs dotter.
Hon var vacker, smart, vilje­stark och extravagant. En hårt sminkad kedjerökare som med en syndig och sentimental repertoar visste sitt värde.

Den unga Zarah bara skakade på huvudet när mamma Mathilda i det välbärgade borgarhemmet fnyste åt yrkesvalet: ”Jaha, artist!? Du ska alltså visa upp dig för pengar, du!”

Bespottades

Karriären och levnadsödet skulle senare komma att förknippas med en trägen tragik. Zarah Leander blev Adolf Hitlers näktergal och åren som superstjärna och diva i Tyskland, liksom den svenska säkerhetspolisens spionmisstankar, kunde aldrig tvättas bort.

Historien blev inte bättre av att det franka yrvädret från Karlstad i hela sitt liv förnekade att hon hade varit nazistisk anhängare och naziagent. Men hur var det möjligt att vara verksam i nationalsocialisternas Tyskland och inte se och påverkas av vad som pågick? Att inte märka av Hitlers furiösa skövling av Europa?

– Jag hade alltid intensiva arbetsdagar från tidig morgon till sen kväll, dag efter dag. Jag hade inte tid att tänka på annat. Min tanke- och känslovärld räckte inte till mer än arbetet, sa Zarah i en radiointervju fyra år innan hon i följderna av en hjärnhinneinflammation dog i juni 1981.

När Zarah Leander flyttade hem till Sverige igen 1943 efter sju år i Tyskland var det ingen efterlängtad stjärna som återvände. Hon bespottades och förtalades, sågs som paria, som en nazistisk medlöpare. Fick inga jobb, och hennes sånger var bannlysta i radion.

Det dröjde sex år innan hon gavs nya möjligheter och kom bort från det isolerade vardagslivet på herrgården på Lönö på Vikbolandet i Östergötland. Fastigheten hade Zarah köpt för pengarna hon tjänade med nazisternas progandaminister Joseph Goebbels som högsta chef och ansvarig utbetalare.

– Nervös var jag väl, men kanske inte värre än vanligt. Och succé blev det, förstås. Jag måste säga att jag tänkte: Där fick ni! sa Zarah Leander om comebacken med lika pompösa gester som på estraderna.

”Berusad av en ny värld”

Hon var ett musikaliskt underbarn som sex år gammal scendebuterade med att klanderfritt spela en Chopin-pianovals på Stadshotellet i hemstaden. Under hela sin uppväxt kände Zarah sig avvikande. Pappa Anders pumpade in övertygelser: ”Rött hår är vackert! Det är inget fel att vara sig själv! Man kan om man vill, men vill du inte så måste du inte!”

Mamma Mathildas mer vidsynta väninna Ruth Silfverhielm backade upp Zarahs dröm om en karriär i nöjenas rampljus. Flickan var onekligen väldigt duktig på piano och framträdde på skolavslutningar. Och nog hade hon allt en alldeles särskild röst! Ruth drillade Zarah och var den som ordnade med sånglektionerna i Riga, det som fick den då 18-åriga Zarah att också för egen del förstå att hon hade särskild fallenhet.

Sceniska visioner fanns också. Zarah hade svårt att hålla sig borta från det som tilldrog sig på Karlstad teater. Som tioåring hade hon fått en slant till biljetten av farmor för att kunna se föreställningen Peer Gynt. Euforin fanns kvar när Zarah senare beskrev uppenbarelsen:

– Jag var berusad av den nya värld jag hade upplevt. Jag var fångad med hull och hår av den atmosfär jag hade fått i näsborrarna. Doften av smink, lukten av dammet som brändes i de starka strålkastarnas sken, lukten av hår som bränns i kräpptänger och så prakten i salongen och stämningen i själaspelet mellan skådespelare och publik.

”Stilig men obegåvad”

När Zarah 1926 ansökte till Dramatens elevskola i Stockholm antogs hon dock inte. Omdömet: ”En stilig flicka, men totalt obegåvad!” In i dramatikens värld klev hon ändå genom att gifta sig med skådespelaren Nils Leander. Parallellt med livet med småbarnen Boel och Göran såg maken till att hon fick marginella teater- och revyroller.

Mer än så tycktes det inte bli för den melodramatiska värmländskan med det eldröda håret.

Men så kom Ernst Rolfs show till Norrköping 1929, inte långt från Finspång där familjen Leander då huserade. Revy­kungens primadonna hade insjuknat och Zarah, som hade övat på både noter och text till sången Vill du se en stjärna, släppte mammabestyren och tog chansen. Zarah fick provsjunga, och Ernst Rolf föll pladask:

– Vilken kvinna! Vilken utstrålning, vilken röst! Fantastiskt!

Karl Gerhard, en annan av den tidens stora svenska estradörer, fick nys om den exceptionella scentalangen och tog med henne i sin revy. Med ens gick Zarah Leanders karriär rakt uppåt. Under 1930-talets första hälft var hon primadonna i Karl Gerhards alla föreställningar, spelade i revyer och musikaler med Gösta Ekman den äldre, hade roller i tre biofilmer och sjöng in en rad framgångsrika schlagersånger, bland annat I skuggan av en stövel som var en skarp protest mot judeförföljelsen i Europa. Ville man se en stjärna kunde man titta på den älskade divan Zarah Leander.

Naziregimen ordnade boende

Ryktet om Zarahs väldiga valör spred sig utomlands och efter hennes succé i Wien 1936 stod det klart: västvärlden hade fått en ny musikalisk storstjärna. Hollywood sträckte fram kontrakt, och lika lukrativa erbjudanden kom från Paris och London.

Men hon fastnade för att göra vidare karriär i Tyskland. Zarah skrev kontrakt med tyska Ufa, då Europas största filmbolag, som var helt i nazisternas händer. ”Jag ville inte arbeta för långt hem­ifrån, det vill säga Sverige och barnen.

Redan efter fjorton dagar i Wien hade jag börjat längta hem och det fortsatte jag med sedan dess, den 15 augusti 1936. Hellre London än Hollywood, hellre Berlin än London – det var min tanke”, uttryckte Zarah Leander det senare.

Hon blev en av Nazitysklands största stjärnor. Naziregimen ordnade elegant boende i en Berlinvilla med fem anställda uppassare: 22 rum, 5 badrum, vinterträdgård och ett bombsäkert sovrum. De tyska soldaterna i fält kunde dagligen höra sin idol sjunga i radio, och biofilmer med den karismatiska skönheten spelades in på löpande band. Efter att icke renrasiga kulturpersonligheter rensats ut hade tyskarna fått en ny glansfull underhållningsfavorit.

Leanders biofilmer blev kassa­pjäser. Joseph Goebbels, som Zarah träffade ofta och utvecklade en vänskap med, jub­lade. ”De ekonomiska framgångarna med henne är enorma”, skrev nazisternas propaganda­chef i sin dagbok. Och vid ett annat tillfälle, efter ytterligare ett möte: ”Ett litet samtal med fru Leander. Hon kom precis tillbaka från Sverige och berättade intressanta saker. Sverige är numera mer positivt inställt till oss än tidigare. Man anser det uteslutet att England segrar, inga sympatier för Norge.”

Zarah Leander i filmen Die grosse Liebe

En scen ur tyska filmen Die grosse liebe.

Klagade på Hitlers lugg

Zarah Leander var noga med pengarna. Hon krävde och fick miljongage och att hälften skulle betalas i svensk valuta till en bank i Stockholm. När tyskarna 1943 vägrade att fortsätta överföra lönepengar till Sverige började Zarah förbereda sig för att slinka ur landet.

Dessutom hade hon tröttnat på de tuffa arbetsvillkoren, Goebbels tjat om att hon skulle bli tysk medborgare och medlem i nazistpartiet, och på alla synpunkter och krav från regimens propagandamaskineri. ”Riksminister doktor Goebbels ber om er medverkan i önskekonserten vid krigsmaktens dag den 23 mars. Önskar omgående jakande svar”, stod det exempelvis i ett telegram som nådde Zarah Leander.

– Joseph Goebbels var en intressant man, måste jag ändå säga. Han hade humor och ett pojkaktigt skratt. Vi förstod varandra väl. Han ville gärna lära känna mig ännu mer, men den gubben gick inte, sa Zarah Leander i en radiodokumentär på karriärens höst.

Vid ett tillfälle träffade hon även Adolf Hitler, på en restaurang hösten 1939 när tyska krigsframgångar firades. Hon återgav en del av konversationen:

– Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår? Varför har ni en så förfärlig lugg i pannan? Finns det ingen frisör som kan ordna med den saken?

– Ni anar inte vad jag har försökt, fru Leander. Jag har försökt med alla medel på jorden, prövat med olja, pomada, hårvax och alla underliga tinkturer som finns. Men ingenting hjälper. Luggen bara faller ner i pannan, jag får den inte att ligga. Det är fullkomligt hopplöst! Jag är vegetarian. Får jag bjuda på hönssoppa?

– Ja, gärna.

– Jag vet att du röker mycket.

– Ja, herr rikskansler, det gör jag. Det är en last hos mig.

– Ni får förlåta mig. Jag har dåliga bronker och tål inte cigarettrök. Men min adjutant följer dig med glädje ut när ni ämnar röka.

Blev utfryst

Utfrysningen från det svenska nöjeslivet efter hemkomsten 1943 tog hårt på Zarah Leander. Först 1949 bereddes plats i en föreställning i Malmö och sedan kom en tid av revansch med många skivframgångar efter att Sveriges Radio upphävt sin bojkott av hennes musik 1953. Zarah återupptog även sin internationella karriär med sånger, filmer och operetter, först i Schweiz, Österrike och Tyskland och därefter i Nord- och Sydamerika. En kväll ropades Zarah in 46 gånger efter föreställningen.

– När jag upptäckte att man förklarat mig död som konstnär blev jag förlamad av fasa. Jag satt på slottet och lät spindelväven växa i alla hörn. Om jag över huvud taget lämnade sängen hasade jag omkring i morgonrock och tofflor. Sakta gled jag in i apati, berättade Zarah om åren ute i kylan utan att gå in på att hon också hade försökt ta sitt liv med tabletter och vodka.

Den svenska säkerhetspolisen, Säpo, bevakade Zarah Leander i över 30 år, från 1939 till början av 1970-talet. Hon ansågs vara en säkerhetsrisk och förmodades vara spion. Bland annat misstänkte Säpo att Leander hade anlagt en ubåtshamn bland skären kring sitt herrgårdsgods på Vikbolandet.

Men något lagstridigt framkom aldrig. I en Säporapport skrevs: ”Utredningen har inte givit vid handen att hon varit illegalt verksam. Man torde dock kunna utläsa av ärendet att hon är tysklandsvänligt sinnad.”

Maken Arne Hülphers, Kapellmästare och Zarah Leander 1970

Tillsammans med tredje maken, kapellmästaren Arne Hülphers. Foto: Sjöberg bildbyrå

Spelade in 353 sånger

Huvudpersonen, som deklarerade att hon inte hade plats för ideologiska strider i den värld hon levde, skrattade åt Säpos snokande:

– Det ska jag säga er, att den som kan bevisa att jag var spion för tyskar, ryssar, fransmän, amerikaner eller vad ni vill, den ska jag skänka min gård, mina pälsar, mina pengar och mina barn.

Kanske är det inte så märkligt att Zarah Leander aldrig blev rentvådd från sin kontroversiella vistelse i Nazi-Tyskland.

Det finns en berömd bild: Zarah står vid mikrofonen i en studio i Berlin. I bakgrunden hänger hakkorsflaggan. Det var ingenting annat än otroligt att det för ”Die Leander” mitt under brinnande världskrig till och med passerade obemärkt att judar utrotades i en av de största grymheterna i mänsklighetens historia.

– Ingen utomstående hade en aning om vad som försiggick. Och i Berlin umgicks jag enbart med de svenska journalisterna. De visste heller ingenting, trots att de hade till yrket att ta reda på och veta saker, sa Zarah Leander i en av sina sista intervjuer.

– Ingen av oss hade en enda aning. Ni må kalla mig för politisk idiot och naiv, för det stämmer säkert.

Hon provocerade och väckte beundran på samma gång. Zarah Leander gjorde som hon ville, och tänkte minsann inte sona för något som inte var upplevt. Som Zarah själv la ut texten i en av de 353 sånger hon spelade in:
”Jag är en madam med ett rikt förflutet, jag har oförtrutet gått min väg mot slutet, ty jag har en framtid att leva för, och ett förflutet som aldrig dör.”

Källor: sr.se, expressen.se, popularhistoria.se, Se på mig! (Beata Arnborg, Forum, 2017).

Av Hasse Gänger
Foto: Sjöberg bildbyrå, IBL

Vem var Zarah Leander?

Namn: Zarah Leander (född Sara Stina Hedberg).
Yrke: Schlagersångerska och skådespelerska.
Född: 15 mars 1907 i Karlstad.
Död: 23 juni 1981 i Stockholm.
Barn: Boel, född 1927, Göran, född 1929 (i äktenskapet med Nils Leander).
Äktenskap: Nils Leander (1926–1931), Vidar Forsell (1932–1943), Arne Hülphers (1956–1978).
Sånger i urval: Vill du se en stjärna (1929, nyinspelning på 1950-talet), Jag vill ha en gondol (1935), Wunderbar (1948), Sång om syrsor (1962).
Filmer i urval: Äktenskapsleken (1935), En drottnings hjärta (1940), Ett möte i natten (1941), Jazzgossen (1958), Hur kvinnorna lärde mig älska (1966).

Detta visste du kanske inte om Zarah Leander

● På Zarahs 100-årsdag den 15 mars 2007 invigdes Zarah Leander-museet i Häradshammars bygdegård, mittemot hennes gravplats på Vikbolandet utanför Norrköping och inte långt från Lönö där hon bodde sedan början av 1940-talet.
● 2003 avtäckte Wermland Opera en bronsstaty föreställande Zarah Leander.
● Leander har också förärats en hedersstol vid Teatermuseet i Los Angeles, USA.
● 2014 döptes en turistbåt i Karlstad, där hon växte upp, till Zarah Leander.

Mer långläsning på Året Runt:

Elisabet Höglund: Nu vågar jag berätta att min pappa var nazist

Svenskan som dyrkade Hitler

Brigitte växte upp i andra världskrigets Berlin: Jag frågade om det var vår tur att dö

 

 


Kommentera

 

 



Annons

SENASTE RECEPTEN FRÅN ÅRET RUNT

Annons


Laddar startsidan…